En okänd vän i norr.

Ni får ursäkta om detta inlägg ibland blir lite kryptiskt, men jag vill undvika alla formuleringar som hänger ut eller generar en person som bor här. Därhemma hände det ju ganska ofta att man plötsligt fick en vänförfrågan på Facebook från någon man inte hade en aning om vem det var. Jag hade aldrig något riktigt konsekvent sätt att hantera dem på. Ibland var man osäker på om det var någon man kände och addade dem för säkerhets skull. Ibland fanns det en massa gemensamma vänner så man tänkte att visst, varför inte. Och ibland lät man dem bara bero, eller till och med avvisade.
Så härom dagen var det ett namn  som vi, mot bakgrund av ovanstående diskretion, kan säga inte var särskilt bekant. Hon ville bli min vän. Vi hade inga gemensamma vänner, men jag funderade och jag funderade, och olikt professor Baltazaar kom jag aldrig fram till något svar. Var det någon av tjejernas lärare? Var det någon av lärarna på min skola?  Var det någon jag träffat i ett lokalt affärssammanhang? För säkerhetsskull accepterade jag, och ganska snart dök denna människa upp på chatten. Det visade sig att hon ville öva på sin Engelska, och eftersom att jag hemskt gärna vill öva på min kantonesiska så småpratade vi en stund. "Vill öva på min engelska" lät dock aningen suspekt, och andra gången hon dök upp så försökte jag på ett fint sätt få in några meningar om att jag är lyckligt gift och har barn. Jag vet, sa hon, det har jag sett i din profil. Nu har vi pratat några gånger, och efter som att jag är nyfiken på vem hon är har jag några gånger försökt ta upp ämnet att vi kanske skulle träffas någonstans. Självklart med tillägget att hon gärna ska ta med en kompis, och att jag kanske tar med min fru eller någon annan. Då byter hon ämne. Hon verkar verkligen bara vilja öva lite engelska, och hon vill bara göra det i chatform. Jag får veta en massa om vad som händer i lärarrummet i en skola uppe i nya territorierna och hon verkar tacksam varje gång jag rättar till något litet grammatikfel (vilket jag kanske i och för sig inte är rätt person att göra) Hur som helst är det lite kul. Kanske ses vi nån gång, annars kommer hon fortsätta att vara nån slags låtsaskompis. En Mållgan, på chatten.

Om hemma vore som här.

Vid några tillfällen tidigare har jag berört religionen, eller rättare sagt religionerna här. De är både fascinerande och inte så lite förbryllande. Det finns kyrkor, synagogor och moskéer, precis som hemma. Det finns Budhisttempel och Taoisttempel. Det finns dessutom traditionella kinesiska tempel, exempelvis en uppsjö av Tin-Hao tempel för dyrkan av en havsgudinna (eller gud, lite osäker). Vid sidan av detta finns det dessutom tempel för förfädersdyrkan. Om det vore i Stockholm skulle vi här och var i gathörnen ha små asatempel tillägnade Tor, Oden, Frej eller Freja. Vi skulle dessutom ha tempel för släkter som Svensson och Andersson. Och ovanpå det alla kyrkor, frikyrkor och moskéer vi har idag.
   Gud vad mycket roligare det vore.

Fy fan vad jag är bra.

Ja då har man tagit studenten, eller något sånt. Idag hade  jag sista lektionen på Cantonese Intermediate 2.
Jag kommer att fortsätta på något sätt efter nyår, men det kändes faktiskt väldigt sorgligt att gå ifrån skolan idag där vännerna  Neko, Chris, Helen med flera har turats om att tortera mig med dessa sex (eller kanske nio) toner och dessa hundratals ord som verkar kunna betyda hur många olika saker som helst. Nu är jag klar med mellansteget och tar en paus. Kan jag tala kantonesiska? Nej, verkligen inte. Förstår jag vad folk säger? Nej, inte det heller. Men faktiskt har tjattret omkring mig (inte menat att vara nedsättande) så sakta börjat få mening, och jag börjar så sakta våga prova mina nya kunskaper.
   Varje gång jag snappar upp en mening eller två från radion, och varje gång jag kan säga vad jag vill på kantonesiska känner jag en så enorm tacksamhet över att jag fick den här chansen i livet. Det är så coolt. Det är så intressant. Om jag fortsätter en stund och jobbar som tusan så kanske jag faktiskt kommer kunna föra grundläggande konversationer med folk ganska snart.

Invigning, lejondans och en värld som blivit större.

Mycket tjusigt program som
barnen gjort i några hundra ex...

Idag var det officiell invigning av den Internationella Montessoriskolans nya lokaler i Tin Hao. Det är där Tyra går, Elvira kommer att gå i "småskolan" några månader till, men sen kommer även hon att flytta dit.
   Idag var dock hela skolan, från alla tre campus, samlade för en storstilad invigning med närvaro av självaste utbildningsministern. På plats fanns även en representant för den fackförening för byggnadsarbetare som en gång byggde skolan för att deras medlemmars barn skulle få en bra utbildning. Nu har de dock upplåtit lokalerna till Montessoriskolan, då de tyckte att deras visioner låg nära den typ av skola deras företrädare ville skapa när skolan byggdes i början av 50-talet. Det inleddes med tal av de båda grundarna med långa hyllningsfraser till finansiärer och andra som på olika sätt hjälpt skolan sedan starten (2002). Jag fick ont i huvudet av att lyssna. Inte för att det var något fel på vad de sa, och inte för att det var tråkigt, utan för att jag bara kan ana mig till vilken ångest det måste vara att formulera ett sådant tal i en kultur där ära, respekt och (i brist på bättre ord) smicker tycks spela en så stor roll. Tänk om man råkar missa någon tjusig utmärkelse eller befattning? Tänk om man råkar framställa någon i bättre dager än övriga? Jag misstänker att det lagts ned ganska många timmar på det annars ganska korta talet.

Någonstans i horisonten pågår en
lejondans.

   När ett kinesiskt företag öppnar, eller vid en invigning av vad slag det vara må, skickar finansiärer, leverantörer och vad jag förstår även konkurrenter gigantiska blomsteruppsättningar som påminner rätt mycket om begravningskransar modell större där hemma. Det ska dessutom dansas lejondans. Det var faktiskt rätt coolt att se. Efter dansen tror jag att dignitärerna fick varsin pensel och målade ögonen alternativt skrev tecken på lejonen. Vi satt rätt långt bak så vi såg inte riktigt, men jag skall försöka återkomma till vad det handlade om.
   Efter den cermoniella delen av programmet väntade uppträdanden av barnen. Det började med de yngsta (som är tre) och fortsatte sedan uppåt i åldrarna.
För ganska precis ett år sedan hade vi ännu en av alla dessa Luciamornar då det slutat med att vår lillflicka blivit för blyg eller ledsen och inte velat gå med i tåget. På sin höjd har hon ibland stått lite vid sidan av de andra barnen och sett sur ut:-) Idag stod hon i mitten , längst av alla sina  kompisar, tog i från tårna och sjöng sånger på engelska och mandarin.
   Som mina vänner vet behövs det inte särskilt mycket för att göra mig rörd. Nu var det inte bara lite svårt att hålla tårarna borta. Det gick liksom inte heller låta bli att tänka på allt som hänt sedan förra julen. För ett år sedan hade vi inte en aning om att vi skulle hit. När Elvira sjöng "The world is my school" är jag inte helt säker på att hon visst vad det betyder. Texten kunde dock inte varit mer passande.

Mina fina IMS-flickor framför
en liten del av blomsteruppsättningen.

   Tyras klass sjöng sånger om miljön och världen framför en världskarta där Skandinavien inte fanns med, eller möjligtvis var en liten fläck uppe vid Grönland. Och det är det väl på sätt och vis.
   Utöver flickornas uppträdanden var annars utbildningsministerns tal dagens stora behållning. Han pratade om att kärlek är att våga släppa taget och ge ansvar. Han talade om att låta varje barn få utveckla sina talanger - i sin egen takt. Han sa mycket som bör sägas i en region där pressen på barn och ungdomar ofta är omänskligt stor. Att det är så beror på en rad faktorer, och ska det här inte bli allt för långrandigt får vi nog vänta med att gå in närmare på det. Jag vet dessutom inte tillräckligt om saken för att säga allt för mycket. Jag är lite inblandad i ett projekt som till stor del handlar om skillnaden i synen på barn - och synen på barndomen, här och därhemma så jag hoppas att jag kommer ha skäl att återkomma till frågan.
/F

Lite annat:

Tyvärr hade varken jag eller Åsa någon vettig kamera med oss. Om vi kan få tag på bättre bilder genom skolan ska jag försöka lägga upp dem.


Nu är det bestämt att det blir jul i Burma och Vietnam. Besök hos min ena lillasyster i Burma, och vi sammanstrålar med Åsas lillasyster i Vietnam. Vill inte göra någon därhemma besviken eller ledsen, men det enda jag spontant kan säga att jag verkligen kommer sakna är julbastun med kära svärfar:-)

K. åkte hem i förrgår, men käre vännen och "Gudfadern" JP är på väg hit. Älskar hej. Avskyr hejdå.

En särskild hälsning till vännerna hemma på RBK som har julfest ikväll.  A4-tomten smider ränker och slår till när ni minst anar det. Kung fu style.
  

Nu har vi gått över en gräns.

Det tog några månader, men i lördags passerade hela familjen gränsen över till Folkrepubliken, eller "Det stora landet" som de säger på kantonesiska. Med tanke på att det är just ett väldigt stort land känns det väl knappast som att man kan säga att man varit i Kina, men tjejerna är i alla fall nöjda över nya stämplar i passen. Vi hade dessutom besök av kära vännen K. Gränsorten heter Lowu (eller nåt sånt) och verkar vara ett enda stort shoppingcenter, på bekvämt avstånd från ett väldigt stort industriområde.
Tror inte att jag upplevt sådana intensivt påflugna försäljare sedan kameluthyrarna utanför pyramiderna. Likt sina egyptiska kollegor låg de farligt nära att förstöra hela upplevelsen. Jag kan tycka det är kul att sitta ner och förhandla om något jag vill köpa. Det blir dock rätt tröttsamt att behöva tjafsa om hundratals prylar man inte vill ha. Det blev dock en liten tubkikare till balkongen till en fjärdedel av vad samma kikare kostar här. Det är verkligen superkul att kunna titta på fartygen nedanför balkongen, speciellt de små fiskebåtarna från hamnen i Aberdeen. Än så länge har jag inte vänt mig om och spanat in i några lägenheter, men den gränsen kommer säkert också att passeras vad tiden lider:-)
   Efter några timmar gick jag och döttrarna döttrarna tillbaka till stationen och tog tåget tillbaka hem. Åsa och K stannade dock för att shoppa vidare. Mycket är verkligen galet billigt. Mycket är väldigt kopierat. En hel del är faktiskt inte kopierat alls. Det är en otrolig blandning av både högt och lågt och bra och dåligt. Som reklamman är det svårt att inte hamna i lite varumärkesfunderingar.
   Huruvida det finns så kallade "äkta kopior" eller inte är omtvistat. Då det för många mindre företag är omöjligt att övervaka all produktion skulle jag dock bli förvånad om det aldrig har hänt. Självklart måste det vara frestande att att producera några hundra enheter extra för att kunna sälja dem själv, till ett lågt pris, men med mycket högre marginal.  Det florerar också historier om hur företag förlorat kontrakt för ett större modehus, men som med kunskap om  underleverantörer och kvaliteter fortsatt produktionen för egen del.  Ett par av de mest halsbrytande händelser jag hört talas om innefattar dels kopior som letat sig in - och sålts till fullpris- i alldeles äkta butiker, och en tjej som lämnat in en kopierad handväska (med kopierat äkthetsbevis) för reklamation hos ett av de större italienska modehusen. Hon fick inte en ny, men de tog gladeligen emot den för reparation.  Allt detta väcker naturligtvis frågor om vari i "äktheten" ligger. I priset? Nej knappast.  Snarare i vem som tjänat pengarna. Och nästan bara där. Juridiken får andra ta hand om, men jag tycker ändå att det är att göra det lite för lätt för sig. Om man istället vänder på perspektivet och närmar sig frågan från konsumenthåll blir det genast lite mer komplicerat. Då handlar äktheten snarare om varans förmåga att leverera det önskade varumärkesinnehållet. Det kan handla om status, intelligens, uppror eller flärd. Det kan vara att signalera en livsstil, eller en värdering som progressivitet eller konservatism. För konsumenten ligger äktheten nog snarare i varans förmåga att leverera detta innehåll, och sända de önskade signalerna.
En person som köper eller får en kopierad vara, och tror den vara äkta, och om omgivningen dessutom ser väskan, klockan eller skjortan som äkta - ja då kan faktisk även en kopia ge en alldeles äkta varumärkesleverans.
   Missförstå mig nu inte och tro att ovanstående syftar till att försvara kopiering. Det gör jag verkligen inte. Tycker snarast att det är ganska chockerande vilket enorm industri det handlar om, och hur oblygt varorna säljs. Det ger dock en del att fundera på både för oss alla som konsumenter, men också för oss som arbetar med dessa frågor och inte minst för dem som har till uppgift att vårda eller utveckla ett varumärke.
   Tittar man på vissa varumärken, främst i mellansegmentet, kan man faktiskt ibland se kopieringen som lite självförvållad. Om man slarvar med både kvalitet och design, om för de kortsiktiga vinsterna skull sätter sin logotyp på vad skit som helst,
- Ja, då har man ju faktiskt öppnat dörren för andra att göra det också.

/F

 

De svenska herrarnas jullunch

Jag har varit på de svenska herrarnas jullunch. Det var trettionde året som svenska män i H.K träffades för att äta svenskt julbord. Enligt traditionen får man inte berätta om något som hänt på de svenska herrarnas jul. What goes at the svenska herrarnas jullunch stays at the svenska herrarnas jullunch.
Detta blir med andra ord en väldigt kort postning:-)

Stanley Military Cementary

Jag hade skola i lördags. När min syster var här tog jag ledigt i ett par dagar, och skolan hade vänligheten att låta mig få ta igen det under ett par lördagsförmiddagar. När jag var klar, och dessutom hade ägnat någon halvtimma åt att försöka memorera de dagliga c.a 30-50 glosorna, ringde jag hem till familjen för att kolla vad de hade för planer. Åsa föreslog Stanley, av den enkla och goda anledningen att vi inte varit där på länge.  Jag tyckte det var en alldeles utmärkt idé- av precis samma anledning. Jag promenerade till Causeway Bay där det finns en minibuss-hållplats till Stanley. Efter c.a 20 minuter var jag framme. Det var inte övriga familjen. Jag brydde mig inte om att gå till något café eller så, utan satte mig bara vid strandkanten och väntade. När Åsa och flickorna kom gick vi till en dim-sum restaurang som efter lite dividerande lät oss ta med lilla vovven in.
   Flickorna var bjudna på barnkalas på kvällen, så överst på agendan stod ett besök på Stanley market för att hitta en present. Flickorna hade badkläder med sig, så nästa punkt på dagordningen var att gå till stranden. Pappan i familjen hade dessutom en dold agenda. Jag ville väldigt gärna besöka Stanley Military Cementary, en av de brittiska krigskyrkogårdarna. Utöver soldater vilar där många av de civila offren för den japanska ockupationen. Det är också en gravplats för de främst  brittiska agenter som verkade bakom de japanska linjerna, bland annat med att upprätta Asiens motsvarighet till livlinorna för nedskjutna piloter.  Jag har en förstående fru, så när övriga gick för att bada tog jag med mig Mr Ronson på en promenad bort till kyrkogården, som låg nån dryg kilometer bort.
   Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag hade inte trott att jag skulle  bli så tagen. Mitt läsande under hösten har till stor del ägnats åt Hong Kong typ 40-45. Jag vet mycket väl hur många som dog och hur brutal dem japanska ockupationsmakten var, men är jag kom upp för stentrappan och den första gravsten jag ser är en ung dansk man, 34 år gammal,  som stupat bara några dagar efter att Japanerna landstigit på Hong Kong ön blev det så påfallande verkligt.
    Vem var han? Han var 34 år när han dog, och han hade tagit värvning i Hong Kongs frivilliga försvarsstyrkor. Var han född här? Var han utsänd av ett företag? Var han en sjöman som ville göra någonting för ett hemland som redan var ockuperat av tyskarna?  Utöver uppgifterna om namn, ålder och förband fanns där ett par meningar på danska. De slutade med "Du vilar i mitt hjärta" . Vem var det som gjorde detta tillägg på en annars anonym sten. En mamma? En fru? En flickvän? Jag funderade på dem och den tid de levde i när jag långsamt gick utmed de långa raderna av gravstenar. Satt den unge dansken och hans fru vid köksbordet och pratade om fall han skulle ta värvning eller inte? Hade de barn? Var Hon danska eller kines? Plötsligt är där en annan sten, en civilist med bara en bokstav till förnamn, men med samma danska efternamn. Någon som dött ett år senare, förmodligen internerad. Var det hon?
    Efter ytterligare några rader av prydliga vita marmorstenar kommer så de som så tydligt är uthuggna under ockupationen. Kortfattade. Knappast yrkesmässiga, men ibland kan man nästan ta på kärleken från de lägerkamrater som skapat dem. En doktor. Någons mor. En bebis. Och så monumentet över alla dessa sjömän, från världens alla hörn som gett sig ut på haven för att hitta försörjning och vars namn vi aldrig kommer att få veta.
   Det är en sorglig planet mina vänner, och jag kommer att återkomma med mer om Hong Kong under kriget.

Godnatt (min tid)
/F

Hongkong med nya ögon. Och Öron.

Jo, jag har faktiskt åkt...
Hoppas att det framgår av texten,
vill vara säker på att ingen missar:-)

- Vasaloppet! Plötsligt hörde jag mig själv säga det högt, mitt I morgonrusningen på Sheung Wans MTR-station. Då och då har jag reflekterat lite över att det där eviga pipandet när folk passerar genom spärrarna påminner om någonting. På något sätt låter det väldigt bekant. Det är inte så att jag legat sömnlös över saken, men det har ändå funnits en lite irriterande känsla av att jag hört exakt samma ljud förut, fast någon helt annan stans och i ett helt annat sammanhang. En dag i förra veckan trillade polletten plötsligt ned. Det låter som tidtagarmattorna man passerar över på Vasaloppet, Vätternrundan och andra motionslopp därhemma. När hundratals motionärer passerar ger det exakt samma monotona och orytmiska pipande som när Hongkongborna läser av sina Octopus-kort. Och kanske är det lite av starten i Berga by även över lämmeltåget av människor. Dock färre toppluvor.
   Annars är det väl ärligt talat inte särskilt mycket som påminner om vare sig vintern eller den stundande högtiden därhemma. Juldekorationerna som började dyka upp överallt direkt efter Halloween känns lite som ett luciatåg på midsommarafton. Personligen har jag lite svårt att uppbåda någon direkt julstämning. När jag i en hiss häromdagen hörde Bing Crosby drömma om en vit jul kände jag spontant att 1- Gör det du och 2 - Det gör inte jag. I veckan som gick var det tre månader sedan vi kom hit.. Det är med andra ord dags för ett första kvartalsbokslut.

Sådana här bilder tar jag sällan längre...

   Det är rätt trångt på plussidan och jag har faktiskt ganska svårt att hitta några direkta minus. Om något belastar resultatet är det nog snarast att Hongkong så sakta börjar bli vardag. Det händer allt mer sällan att man spontant tar fram kameran. Dofterna och synintrycken börjar kännas bekanta och till och med hemtama. Okej, när fiskhandlarna för några veckor sedan hade backar fyllda med stora gråa paddor kan jag erkänna att hellre varit på Konsum därhemma. Annars saknar jag egentligen ingenting utom familj och vänner hemifrån.
Jag saknar däremot de där första veckornas omtumlande upplevelser av kontraster och nya intryck. Ögonen har börjat vänja sig. Det har öronen också
 Efter sex veckor av kantonesiska händer det titt som tätt att jag kan förstå flera meningar av vad folk säger. Ska jag vara ärlig är dock merparten fortfarande obegripligt, och som jag skrivit förut är det ibland mer irriterande att förstå lite än ingenting alls.
På tal om hörselintryck pratade jag med vännen S. härom veckan, och det visade sig att vi båda gjort upptäckten att trots att språken är så åtskilda språk kan bli, kan man titt som tätt nästan svära på att man hör någon prata svenska. De sjungande tonerna i kantonesiskan kan ibland låta påfallande mycket som vårt klingande modersmål. En gång var jag övertygad om att någon intill mig sa ”Åka till Dalarna”. När jag vände mig om och förväntade mig att få se en landsman stod där en kinesisk farbror som med stor sannolikhet inte var på väg till Dalarna.
    Eller så kanske han skulle åka Vasaloppet?
Om jag hade ett sådant där litet förfädersaltare där hemma som Kineserna har ibland skulle jag tända lite asiatisk rökelse och lägga dit några rejäla Småländska potäter, och sen be för att Hong Kong gärna får kännas som hemma, men att den fantastiska kultur vi har omkring oss aldrig ska bli vardag.

Ha en bra advent,

/F

Foto: Elvira Dahlberg

Vi har haft en födelsedag i familjen. Elvira fyllde 6 år i förra veckan. Några dagar tidigare var jag på kvartsamtal i hennes skola. Allt fungerar bra, men hon är fortfarande ganska tyst. Hennes lärarinnan var lite orolig över hennes stavning och att hon inte kunde skriva skrivstil. Sen log hon och lovade att man under det kommande halvåret skulle sätta vår dotter under "en extrem akademisk press". 

Vad säger man? Well in Sweden we have something called sexårsverksamhet?  Som jag nämnt vid något tillfälle tidigare är jag ganska imponerad av skolan i allmänhet, och montessori i synnerhet. Om jag inte sagt det tidigare är jag också väldigt imponerad av hur våra flickor hanterat den här omställningen.

Elvira skulle som sagt var börjat "nollan" därhemma. Nu kämpar hon istället med två nya språk och lär sig skriva både tecken och skrivstil, och viktigast av allt är att de båda verkar trivas väldigt bra och ser glada ut både när de åker iväg på morgonen och kommer hem på eftermiddagen.

   Vår lilla sexåring fick sin efterlängtade ipod, så nu kanske jag kan rensa ut några hundra märkliga spel och hello-kitty appar ur min telefon.
Till storasysters förtret och lillasysters glädje hade hennes även kamera (det hade inte den vi köpte till Tyra i augusti).
Jag tror hon var nöjd med sin födelsedag på alla sätt: Faster Christina var här och hälsade på, paket från mor-och farföräldrar och mycket "hello-kitty saker" till hennes projekt "Mitt hello-kitty rum"
Dagen efter kom även en stor blomsterbukett från kära Gudfar Mathias med familj hemma i Stockholm. Elvira hade vissa funderingar kring hur blommorna kunnat komma hit utan att vissna.
Om en liten stund kommer Å hem från en tjänsteresa till Australien, och eventuellt kommer hon vara hemma med flickorna i morgon.

/F

Varför skola människor strida?

Det var faktiskt lite obehaglig stämning på stan igår, när bilderna från Korea visades på varenda tv-skärm. Det var också intressant att se de första kommentarerna. Noterar exemoelvis att både Carl Bildt och Kinas utrikesminister valde att säga att de var "bekymmrade". Om det är den officiella kinesiska kommentaren tror jag att de i verkligheten är topp tunnor rasande (vad det nu kan heta på mandarin) Obama valde, via ombud, att säga sig var just rasande.
SCMP skriver intressant om saken idag.De flesta verkar överens om att Kina med stor sannolikhet inte kände till attacken i förväg. En amernikansk diplomat har tydligen beskrivit relationen mellan Nordkorea och Kina som att det för Kinas del är som att ha en vakthund, som förvisso är bra på att hålla vakt, men som också lite nu och då biter sin ägare. Vissa spekulerar i att attacken är ett sätt för Nordkorea att tvinga USA till direkta samtal. Jag tror inte de är så smarta. Jag tror att de har gjort bort sig big time och kanske får även sin enda allierade emot sig. ska bli både intressant och otäckt att följa den kommande utvecklingen. Kina kommer förmodligen var tvingade att stämma in i ett fördömmande från säkerhetsrådet, samtidigt kan de inte gå för hårt fram, för då kan hunden börja bitas hej vilt, bara för att visa att den kan. De kan som sagt inte vara allt för lyckliga över den situation de försatts i. Vi vanliga små människor får väl som vanligt bara hoppas på att våra kära världsledare väljer rätt. Genom hela världshistorien har vanligt folk inte velat något annat än att få mat på bordet och tak över huvudet och att arbeta för att skapa välstånd för sig själva och sin familjer.Sen är det, som lärarna i skolan brukade säga, ett litet fåtal som förstör för alla andra.Om bara regeringar kunde bete sig som folk så skulle det här vara en betydligt bättre planet att leva på.

Junk med The Kalabalik + Den första espresson på Po Toi

The Kalabalik

Ser man till vädret hade det gått att välja bättre dagar för en båttur. Det var lite ruggigt och blåsigt. Det regnade lite. På det hela taget var det väl ungefär som en typisk svensk midsommarafton.
   Vårt turkisk-svenska joint-venture The Kalabalik hyrde en junk i helgen. Med familjer och vänner åkte vi från Stanley vid 11-tiden i lördags (nja, snarare halv tolv. En viss svensk familj var lite försenade...) och målet var även denna gång den lilla ön Po Toi som ligger strax sydöst om Hongkong-ön.
   Vi har varit där ett par gånger förut, men jag tror aldrig att jag beskrivit ön närmare. Om de andra av öarna har kunnat kallas "ruffiga" eller "bedagade" så för nog Po Toi snarare beskrivas som en plats i fritt förfall.  Den lilla stigen från piren in mot "byn" går bokstavligt talat genom ruiner. Husen är snarare skjul och det bor förmodligen inte mer än ett tiotal personer på ön.
   De kommunala färjorna går bara dit några få gånger i veckan, så de flesta kommer med hyrda junkar eller egna båtar på helgerna. Öns enda restaurang är alltid fullbokad, och det finns goda skäl till det. Maten är verkligen riktigt bra, och det är inte särksilt svårt att stå ut med vare sig förfallet eller bullret från de båda dieselmotorerna som producerar öns elektricitet.
   Vi var ungefäör 25 personer och vi slog oss ned vi tre av de stora runda borden. I sällskapet fanns folk från Sverige, Turkiet och Bangladesh, men eftersom de flesta har åtminstone indirekta Sverigekopplingar började vi med "Helan går" så fort vi fått in våra Tsing-Tao på bordet. En ganska märklig upplevelse, säkert även för de omgivande kineserna.
Strax innan vi skulle gå vart det plötsligt en väldig uppståndelse bland personalen. Det visade sig att alla var engagerade i att försöka installera (?) en Nezpresso-maskin. Förmodligen hade de tröttnat på alla västerlänningar som ville ha kaffe efter maten. Vi hann få varsin enkel innan apparaten av någon anledning gick sönder. Det kan med andra ord ha varit den första och sista espresson på Po Toi-någonsin.

En liten drink till döttrarna:-)

    Efter en väldigt trevlig lunch gick vi tillbaka till piren och vår väntande junk. Dagen innan hade jag delat taxi hem med en brittisk tjej, vi hade både hört att det skulle bli regn, och när jag sa att vi hyrt en junk dagen därpå sa hon att junkar i dåligt väder inte behöver vara det sämsta. Eller som hon utryckte det "No distractions, everybody can just get on with the drinking". Man kan väl säga att det var ungefär vad vi gjorde:-) Våra yngre passagerare jazzade dock igång ordentligt på däcket, och det var nog de som stod för partystämningen. Vi avslutade dagen traditionsenligt på övre däcket på Jumbo, den stora flytande skaldjursrestaurangen Jumbo (eller turistfällan, välj själva) i Aberdeens hamn.  Under deras Happy hour får man två frozen margaritas eller daquiris stora som dasstunnor till priset av en. Förra gången vi var där var jag inte riktigt beredd på att få "påtår", men denna gången såg jag och Åsa till att dela på en beställning.
En bra dag, och kul att göra något tillsammans med bandet och deras familjer. Nu har vi bara ett stort problem att ta hand om: Vår trummis har fått jobb:-)

Sommarprojektet är klart!

Bilden har jag "lånat" av en annan bloggare.
Förlåt...

Nu finns boken jag jobbade en del med under sommaren för beställning hos Lantmännen. För 35 pix  ink frakt kan ett ex bli ditt.
Jag var mitt uppe i alla emigrationsbestyr med lägenhetsuthyrning, myndighetskontakter, packning och annat när jag en eftermiddag fick ett samtal från Ove Pihl. Han undrade om jag hade lust att skriva en del i ett bokprojekt han höll på med. Min hjärna formligen skrek nej, men samtidigt hörde jag mig själv glatt svara ja.  Det blev några långa nätter vid datorn på verandan på landet, men det blev också många långa och givande samtal med Ove i hans vackra prästgård ett par mil bort.
Det var kul att få vara med på ett hörn, och ett stort tack till alla inblandade för ett roligt och givande samarbete.

Boken kan du beställa här

/F

Novemberpicnic + gåshud och en liten tår.

Christina, flickorna och Mr Ronson

Idag var det dags för flickornas skolas årliga November-picnic. Jag vill minnas att jag skrev om den redan första veckan.  Veckorna efter att vi kommit hit kände jag mig lite snuvad på min favoritmånad september. Den höga klara luften, de vackra färgerna, den behagliga temperaturen och inte minst kantarellerna lyste med sin frånvaro och ersättes istället av en fuktig värme som fullständigt sög musten ur en. Nu kan konstateras att i Hongkong heter september november. Fortfarande dock utan kantareller, men jag kan stå ut med att byta dem mot dim-sum och räkor med chili och selleri.
   Det har varit en bra vecka. Älskade lillasyster Christina är här på besök (vårt första besök, faktiskt) och vi har dessutom hunnit med en trevlig middag tillsammans med gamla Grännaskole-vännen Ann som är här på semester med sin familj. Hon hade dessutom den stora vänligheten att ha med sig tre paket Zoega-kaffe.
   Vi hade tänkt att vandra upp till picnicken på peaken, nu blev vi lite sena i starten, så det blev taxi upp och vandring ned istället.  Efter att ha ätit vår medtagna sushi och pratat lite med andra familjer gick vi först "The goveners walk" och sen hikade vi vidare ned till midlevels. Det vart lite gnälligt, så när vi väl kommit ned blev det taxi ner till färjeterminalerna för en tur till Lamma, som vi ville att Christina skulle få se innan hon åker hem. Det var "Lamma fun-day" så den gamla hippie-ön var om möjligt ännu flummigare än vad den brukar vara. Massor av musik, marknadsstånd och små tillfälliga barer längs de små stigarna.  Vi hängde på "hundstranden" en stund och gick sedan till en av de många skaldjursrestaurangerna för att äta middag. Vi beställde vår redan nämnda favorit, räkor med chili och selleri, samt stekt tofu med chili, broccholi med vitlök och fullständigt underbara musslor. Efter middagen ville den kvinnliga majoriteten gå i butiker en stund och jag gick och kollade när båtarna gick "hem" till Aberdeen. Sista båten gick 9:15 och strax innan båten skulle gå satte vi oss med varsin pint Tsing-tao på en av de små barerna. Då ringde telefonen. +951 betyder att mellan-lillasyster E ringer från Burma, och eftersom att det varit några smått dramatiska dagar där var det inte utan lite extra hårda hjärtslag jag svarade. Det blev ett magiskt samtal. Lillasyster och svåger E bor praktiskt taget grannar med Aung San Suu Kyi, eller "den gamla damen" som syrran brukar skriva i sina halvkodade mail. Att något var på gång har de tydligen förstått i flera dagar. Nu kom de hem från stranden precis lagom för att se polisstyrkorna dra sig tillbaka, och de stod i damens trädgård och såg henne komma ut för att ge sitt första tal i frihet på tjugo år. Gåshud och faktiskt en liten tår. Det är lång väg kvar att vandra, men så var det även när Mandela gick ut genom fängelseportarna. Magiskt att få en direktrapport från sin egen lillasyster, och kul att höra sin svåger på ekot.
En väldigt bra dag för familjen Dahlberg. Förhoppningsvis även en dag som gjorde detta hörn av världen lite bätte.

Cantoneasy?- En andra text för Bulletinen

Ja, då har nya numret av bulletinen kommit ut, och jag vågar mig på att dela med mig av min lilla text här på bloggen. Det är nog inte så vansinnigt mycket nytt för Invandrarpappans läsare, men återvinning ligger ju i tiden och är dessutom bra för miljön.
/F


Åka hem? Det är fan okej.

Canton-easy stod det i annonsen. Jag vet inte vad reklamombudsmannen därhemma skulle säga om det. Kan dock konstatera att jag sällan har haft så mycket huvudvärk som de senaste veckorna, om det beror inte på Alex vinrekomendationer. Inte bara i alla fall.
   Redan innan vi kom hit hade jag bestämt mig för att försöka nosa lite på kinesiskan. Sen återstod ju frågan att välja mellan kantonesiska och mandarin.
Jag frågade både svenska och kinesiska vänner, och svaren fördelade sig ganska jämt. Vissa sa kantonesiska, andra sa mandarin, och alla hade bra argument för sin syn på saken. Jag hade faktiskt bestämt mig för mandarin, inte minst sedan det är mandarin mina döttrar läser. Sen hamnade jag och flickorna hemma hos en tysk-kinesisk grannfamilj en eftermiddag. Jag satt och pratade med mamman medan flickorna lekte. Vi kom in på mina språkfunderingar och jag berättade att jag tänkte börja plugga mandarin. Hon tittade på mig, log snett och frågade
-Skulle du flytta till Tyskland  för att läsa franska?
Därmed var frågan avgjord och ett par veckor senare började jag en tjugo dagars intensivkurs i kantonesiska.
    Sedan dess är det information overload i lilla hjärnan. Det är fruktansvärt kul, och efter bara några dagar började tjattret på gatorna plötsligt få små stänk av mening. Man hör att någon ska äta middag. Någon annan säger ”onsdag”, man förstår att någon gillar något. Dessvärre förstår man inte minst hur lite man kan, och hur oerhört lång väg det är att vandra innan man har något som ens kan kallas en grundläggande kunskap.
   För är det inte så med alla språk – man kan inte lära sig lite grann? För lär man sig lite så förstår man hur lite man kan, och plötsligt står det klart vilken lång väg det är att vandra.
   Grammatiken är ganska enkel. På det hela taget är språket ganska yxigt. För en nybörjare känns det lite som att de talar som indianhövdingen i någon gammal västernfilm. Vill man veta var någon kommer ifrån säger man ungefär ”Du är vilket folk?” Och som svensk svarar man då ”Jag är Sveriges folk”. Man frågar du-har-inte har en bil, och svarar ”Inte har- Jag inte har en bil”
   Han, hon och det buntas ihop till en praktiskt ”Keuih”. ”Vi” säger man genom att helt enkelt slå ihop orden för jag och du.
   Om grammatiken är relativt simpel så är uttalet desto svårare. De som kan saken verkar inte helt överens om hur många toner det är. Vissa säger 6, andra säger 9. Låt oss konstatera att de i alla fall är många, och att minsta lilla glidning i tonläge kan få de märkligaste konsekvenser.
   Säger man ”Maàih” betyder det köpa. Säger man istället ”Maaih” med ett entonigt a betyder det istället sälja. Det känns ju inte det minsta upplagt för missförstånd…Söndag låter nästan som måndag, och häromdagen lyckades jag med en liten vrickning med tungan förvandla hela Japan till en tidning. Slå det om du kan, Herr Labero.
   Just nu råder det fullständigt kaos i språkcentrat. Det dyker upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och jag har plötsligt börjat svara på svenska när jag blir tilltalad på engelska.  När man läser germanska och latinska språk har man ju ofta något i svenskan eller engelskan att associera till. Här handlar det bokstavligen om att försöka memorera läten. Tusentals läten, och varje ord verkar kunna ha precis hur många betydelser som helts, beroende både på sammanhang och uttal.  Ibland kan man dock få lite minneshjälp av svenskan. Säger man ”Fan okej” på svenska så säger man också med hyfsat rätt utal ”Åka hem på kanonesiska”
På något konstigt sätt blir jag också allt tystare ju mer jag lär mig. Här om dagen funderade jag på att fråga en taxichaufför ”Vad är herrns dyra och vördade efternamn”, eller säga ”Jag är inte flygvärdinna inte heller veterinär”, bara för att kolla reaktionen. Så fort jag tänker säga något blir det dock trafikstockning (Sak-che, om jag inte minns fel) i munnen, och jag tror att det dröjer ännu några veckor innan jag vågar prova mina kunskaper i skarpt läge
   Jag har hoppats att det skulle komma någon slags Lidnersk knäpp som i ett nafs fick allt att klarna. I slutet av kursen inser jag att den aldrig kommer att komma. Det finns bara två vägar att gå. Antingen får man ge upp, eller så får man ställa in sig på vansinnigt hårt arbete, och mycket ofrivilligt trolleri med tungan längs vägen.  Ge upp är dock inte ett alternativ, och jag funderar just på om jag skall gå ännu en intensivkurs eller om jag skall fortsätta i ett lite lugnare tempo.
   Om någon av Bulletinens läsare behärskar kantonesiska och vill ge lite råd och stöd till en förvirrad nybörjare får ni gärna höra av er. Och om någon funderar på att börja lära språket vi dagligen hör omkring oss hoppas jag att ni inte låter er avskräckas av detta. Det är svårt, men det är som sagt också väldigt kul och vansinnigt intressant.  Det vore kul att träffa andra svenskar som också kämpar med att lära sig räkna och kunna klockan,
Hör gärna av er. Nu ska jag fan okej.

Fredrik Dahlberg

Häxorna i Bel-Air.

De sista veckorna har Hongkong sett ut som en blandning mellan Hogwarts och helvetet. De tar väldigt seriöst på det där med halloween. Det började faktiskt för över en månad sedan, på Mid Autumn festival av alla dagar. Jag och tjejerna åkte till Ocean Park och tänkte att det säkert skulle vara en hel del lyktor att titta på på kvällen (för nytillkomna läsare. Det är vad högtiden handlar om: titta på lyktor och äta kakor). Till vår förvåning hade de istället valt just denna dag för premiärkväll för Halloween säsongen. Under dagen märktes det inte så mycket av saken, men när solen gick ned öppnades helvetets portar och mörkrets krafter släptes lösa. Plötsligt var hela stället fyllt av massa goth-rockare i blodiga bandage. Elvira var inte särskilt road och ville gå hem. Precis när jag har förklarat att allt bara är på skoj kommer det en zombie i Hannibal Lechter mask springande från ingenstans och tar tag i henne. Hon blev helt förtvivilad. Jag viftade först bara undan honom, men när samma spöke kommer och ska skrämma min femåring ytterligare två gånger brände det till ordentligt. Herregud vad jag skällde, och det var på vippen att jag blev handgriplig med fanskapet. Effekten vart ganska komisk och jag kan lägga till en ny merit i min CV: Jag har skrämt skiten ur en Zombie.
   Sedan den kvällen har spökerierna gradvis eskalerat till smått galna nivåer. Man har fått vänja sig vid att det ligger blodiga fingrar i köttdisken i delikatessbutiken, och att det hänger skelett och kroppsdelar i taket på varenda bar. Det är ganska hårt partayande här alltid, men under sista veckan kunde man nästan känna hur hela stan laddade upp för ett fylleslag extraordinarie.
   Vi var bjudna på en fest som säkert hade varit trevlig, men bestämde oss dock för att delta i bostadsområdets firande istället, med lagom läskiga spöken för våra små häxor. Tjejerna fick lite småprylar, låtsastatueringar och tittade på lite uppträdanden (ständigt dessa låtsastatueringar. De ser ut som små kåkfarare för jämnan) När vi kom hem lagade jag och Åsa middag och tjejerna skulle ut i huset och Trick or treata (det var ju också ett verb...)
   Stora tjejen var lite blyg, men Elvira tyckte det var ett klockrent koncept, och menade ungefär att hur svår kan det vara. Man knackar på en dörr och får godis. Det fick de också, och eftersom att det kom färre till vår dörr än vad vi bullat upp för har vi ohälsosamt mycket godis i huset.

Lite annat:
Jag hostar och är förkyld och har därför stannat hemma från skolan idag. Om jag ska ge mig ut är det nog läge att köpa en sådan där ansiktsmask som de har här när de är sjuka. Jag, och säkert många med mig har misstagit de där maskerna för bacillskräck eller rädsla för luftföroreningar. Det är tvärtom, det handlar om att visa hänsyn för andra. Rätt trevligt, men om det hjälper eller inte är ju en helt annan sak.

Detta är ju på många sätt ett låglöneland. Att det går att anställa hur många som helst för hur lite som helst kan få rätt absurda konsekvenser. Det finns bland annat en hel yrkesgrupp som man skulle kunna kalla "pekare". Människor som står i uniform och pekar. Vi har en shuttlebus från området ner till stan. En och en halv meter från bussen står det en man i prydlig vit uniform och pekar på bussdörren.  Vad jag har sett har han inga andra arbetsuppgifter. Man undrar ju lite försiktigt: Vilka är målgruppen för denna information? Synskadade ser ju vare sig bussen eller honom. Mitt enda svar är att han står där i händelse av att det skulle dyka upp någon som aldrig sett en buss förut.  Det skulle ju kunna hända.

För ett par veckor sedan luktade det plötsligt malkulor över hela stan. Dagstemperaturen hade börjat krypa ned mot 25°c och kineserna hade tagit fram sina vinterkläder.

Fler bilder kommer inom kort. Letar efter mina kablar:-)

Ha en bra vecka,
/F

Ny familjetradition + Hej Kalabalik.

Vi har pratat om det ganska länge. I går blev det så äntligen av. Hela familjen Dahlberg åkte in till stan för att få fotmassage.
Personligen har jag varit några gånger redan. Fot-reflexologi ställena finns verkligen överallt. Priset sträcker sig mellan ungefär 50 -120 HK dollar för en halvtimme, mest beroende av vilken stadsdel man befinner sig i. Det finns naturligtvis även längre behandlingar.  En av de första veckorna tyckte jag det var lite konstigt när min kvinnliga bekant efter ett möte ville visa mig ett bra ställe för fotmassage. Efter att ha varit några gånger är det mindre konstigt, och det är verkligen ett mycket sympatiskt inslag i den lokala kulturen.
Människor kommer ensamma, de kommer som oss hela familjer, du kan se ett kompisgäng med killar komma och slå sig ner i fåtöljerna, och du kan se ta en massage som en paus i barrundan (Det gjorde för övrigt jag och en polare i fredags) Det kan göra rätt ont emellanåt, och om man som jag är lite kittlig är det inte helt okomplicerat:-) Det är dock fruktansvärt skönt och fantastiskt avkopplande.

Tjejerna njöt i fulla drag, även om de fnittrade ganska ordentligt emellanåt. Det var ganska trevligt att sitta där hela familjen på rad och småprata lite med vad jag förmodar var en annan familj ( de var rätt lika) där både mamma, pappa och döttrar var massörer. Det känns som att det skulle kunna bli en vana. Kanske inte varje vecka, men i alla fall någon gång i månaden. Jag uppfattade också att de kallade våra flickor för "Små -apor" vilket är en kärleksfull kantonesisk benämning på små busungar.
   Nu är det söndag kväll och vi har just kommit tillbaka från Nya Territorierna.  Är inte det en mening som klingar vackert av både historia och science-fiction? Det är pinsamt att säga det, men det var faktiskt första besöket för mig. Oavestt om man ser till folkmängd eller storlek är nog kowloon och nya territorierna bra mycket större än Hongkong-ön. På ett sätt är ön och "central" en förort:-)
   De flesta Kineser bor i Nya Territorierna. Det är fullt av gigantiska bostadskomplex, men också fantastisk natur. Målet för dagen var Hong Kong Wetland Park, som visade sig vara en något större modell av de "Naturrum" som börjat dyka upp överallt i Sverige. På det hela taget var det dock lite av en besvikelse. Det skall vara en bevarad del träsk- och våtmark, men det hela var så fint iordninggjort med gångvägar och stora bryggor att det stundtals kändes ganska konstgjort.
Med fågeltorn och våtmark påminde det annars faktiskt lite om Naturrummet vid Tåkern, där Åsas syster jobbar som guide ibland.  Ett små komiskt inslag var att det bland alla flanerande barnfamiljer fanns gott om kamoflageklädda fågelskådare med meterlånga papparazzi-objektiv som verkade ta väldigt seriöst på sig själva och sin uppgift. Det kändes lite som att möta en fågelskådare på Kolmården.
    Fåglar är inte riktigt min grej. Jag har inget emot dem, men har aldrig känt något behov av att kunna känna skillnad på sorterna. Min största behållning var nog snarast att jag fick skåda min första gröna taxi-bil. De är röda i Hongkong, Blå på Lantau och som sagt gröna i Nya Territorierna.
    Parken i sig vet jag knappast om vi kommer besöka igen, även om den växte med tiden och det trots allt var en trevlig söndag. Helt klart är dock att vi ska försöka spendera mer tid i området. Vi har  hittat några fantastiska vandringsleder som vi funderar på att prova till nästa helg, inte minst sedan de går längs med resterna av The Gin-drinkers line, som var den lokala (och precis lika lyckosamma...) motsvarigheten till Maginot-linjen.  En del gillar fåglar. Andra gillar krig.

Lite annat:

Vårt nybildade Turk-Svenska band har haft sin första repetition i en replokal i Kowloon. Det gick sämre än önskat, men otroligt mycket bättre än befarat. Det var framförallt otroligt kul.
Plugga på dagarna, göra läxorna på nåt fik för att sedan åka till replokalen:  Smått märkligt att man plötsligt kan få sitt tonårsliv tillbaka:-)

Det viktigaste när man startar ett band är självklart namnet. Så var det då, och så är det nu. Den turkiska delen av orkestern gillade inte "Turks and Jerks", så det blev en låt istället. Nu lutar det åt The Kalabalik, då kalabalik ju som bekant är ett turkiskt låneord i svenskan. För oss betyder kalabalik kalabalik. För dem betyder kalabalik folksamling. Ju mer jag tänker på det är dock Hej Kalabalik mycket roligare, i alla fall för en svensk:-) Vi får se vad de övriga säger.

Ha en bra vecka,
/F

Tyfonvarning.

Det är en stor storm påväg in från Filipinerna. Just nu är det Tyfonvarning klass 3, men vad jag förstått det ska det bli klass 8 innan det är dags. De tror att den kommer i morgon eller på lördag.
Det verkar pågå förberedelser över hela stan. Idag såg jag hur blomkrukor på nära 1,5 meter i diameter och över metern höga omsorgsfullt förankrades med tjocka trossar. På ett hotell jag passerade höll de på att montera ner alla markiser. Det kommer nog bli åka av. Åsa är kvar i Shanghai och har inte lyckats boka om sin biljett. Förhoppningsvis hinner hon både lyfta och landa innan det är dags.

I övrigt fick jag smita ifrån skolan idag för att gå på ett möte jag har haft inbokat sedan innan vi åkte. Peppar, peppar mina vänner, men jag tror nog att Invandrarpappan är påväg att landa sin första större lokala  uppdragsgivare. Vi får se, men det kanske blir åka av på fler fronter.

/F

Jag kan trolla med tungan. No pun intended.

Jag har upptäckt att jag har magiska superkrafter. Trots idoga försök har jag aldrig lyckats trolla med knäna, Idag har jag dock lyckats med att förvandla hela japan till  en tidning. Beat that Mr Labero.  Allt som behövdes var en liten glidning i tonläge mellan yat-bùn och yat bún. Jag är fortfarande osäker på skillnaden och chansen är stor att jag kommer att be om japan nästa gång jag vill köpa en tidning.
/F

Söndag i Soho med nya vänner och en rödgardist

Söndagarna har märkligt nog börjat segla upp som något av en favoritdag sedan vi kom hit. Hemma har jag alltid avskytt söndagar. Det har säkert dels en koppling till lite ångestfyllda barndomsminnen av gudstjänster och söndagsskola, men jag har framför allt aldrig riktigt kunna koppla av när jag vet att arbetsveckan snart ska börja.  På väg hem från landet på söndagarna därhemma kunde jag rent fysiskt känna hur Stockholmshäxan kom och satte klorna i mig. Bekymmer man lagt åt sidan gjorde sig plötsligt påminda. Stressnivån steg och den kommande veckans alla arbetsuppgifter började torna upp sig. Här har söndagen istället blivit en skönt avslappnad dag med familjen, och nästan varje helg har vi antingen gett oss  ut till någon strand eller åkt ut på någon av öarna. Igår åkte dock Åsa på mässa i Shanghai, så jag och flickorna var själva. Vi åkte in till stan och lämnade tillbaka Harry, och sen gick vi och åt lunch med Alex. Efter en kort promenad med Alex, Emma och hundarna var vi egentligen påväg hem, men så gick vi förbi en liten pub där ett antal engelsmän och australiensare på sant brittiskt manér hängde med barn och hundar.
Vi stannade och pratade en stund, och eftersom att vi ändå inte hade något annat för oss slog vi oss ned en stund. Pappa fick en Stout och flickorna varsin cola.  Det blev en skön eftermiddag och en påminnelse om hur otroligt vänlig den här staden är. Det är så oerhört lätt att få kontakt med folk. Attityden är typ, vi sitter i samma bar, alltså är vi kompisar. Och eftersom att vi bor i samma stad kan vi ju lika gärna byta telefonnummer och ses igen.  Flickorna fick också nya kompisar, och vi satt alla och matade våra barn med 20-dollarssedlar så att de kunde gå fram och tillbaka till 7-eleven och köpa godis. Mycket ansvarsfullt.  Vi bestämde att ses igen nästa helg då det ska vara en stor pic-nic till förmån för en systerorganisation till HKDR.  På väg hem kunde jag inte låta bli att slinka in till min favoritleverantör av  Kinesisk propaganda. Det blev en ny staty, dock betydligt mindre än den förra jag köpte. En ung rödgardist med megafonen redo och Maos lilla röda i handen.  Det är något väldigt speciellt med propagandan från kulturrevolutionen. Vännen JP därhemma har en stor och fin samling av affischer från perioden.  De visar på en så oerhört idealiserad och utopisk tillvaro, och saknar oftast de hårda och krigiska undertoner som brukar finnas i både höger- och vänsterpropaganda. Istället är det feta glada barn och gemenskap på risfälten. Och även om någon kan hålla i ett gevär, eller som på min förra staty rida på en raket så ser alla för det mesta glada och vänliga ut. Det enda jag kan komma på att jämföra med  är Jehovas vittnens skildringar av det framtida paradiset på jorden. Här är det dock svårare att avgöra om bilderna är tänkta att skildra nuläge eller framtid. En sak är dock säker. Verkligheten var allt annat än sockersöt. Tror att det är den kontrasten som gör det så intressant.
Flickorna är lediga från skolan denna vecka, men dessvärre är Åsa bortrest och jag har min skola, så det lär bli en del pusslande för att få allt att gå ihop. Idag är det dock lugnt. Jag har bytt en vecka mot Harry mot att Alex får ta flickorna en dag, så nu ska jag bara ordna frukost sen ska vi bege oss in till stan.
Han en bra vecka,
/F

Saker att exportera: Finlandsbåtar

Fru Jeung är-eller inte är från Korea?

Än så länge har jag inte kommit på särskilt mycket hemifrån som man skulle behöva ta hit. Det Sverige har att erbjuda världen finns redan på plats. I skolan idag kom jag dock på en sak de skulle behöva: Finlandsbåtar. Eller närmare bestämt finlandsbåts-konferenser. Ett antal inflytelserika kantonesisktalande kineser borde åka till Helsingfors och tillbaka för att under trevliga former rätta till några av de stolligheter som  tusentals år av språklig utveckling inte lyckats lösa.
Nästan alla ord jag lär mig kan med en liten glidning i tonfallet betyda något helt annat. Jag har redan nämnt mamma och häst, som för övrigt även låter väldigt likt katt och "inte ha".
Det finns värre exempel,  Máaih betyder tillexempel köpa. Säger du istället Maaih betyder det sälja. Det är ju inte det minsta upplagt för missförstånd... Skillnaden dem emellan går nästan inte förklara, men "maaih" utalas med en jämn ton, som ett "A" (samma ton som i telefonluren), medan Máaih börjar där och sedan drar iväg uppåt med ungefär en halvton. "Sing-Kèih yàt" betyder måndag. "Sing-Kèih yaht" betyder istället söndag. Jag är helt värdelös på att läsa noter, men det känns faktiskt som att det skulle vara det bästa sättet att visa hur ord ska uttalas.
Som svensk saknar man dessutom de gamla vännerna Å, Ä och Ö. Ching, som betyder ungefär "please" uttalas tilexempel "Tjäng!" Ngoh som betyder "jag" uttalas "(G)nå". Problemet är att skolan använder ett internationellt system för att skriva kinesiska ord med västerländska bokstäver, och för att kunna lösa mina skoluppgifter måste jag lära  mig hur de skriver, samtidigt som jag måste ha ett eget system för att komma ihåg uttal och tonläge. Det är längesedan jag utsatte min lilla hjärna för en sådan utmaning och just nu händer det de märkligaste saker inne i huvudet. Plötsligt dyker det upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och härom dagen i skolan besvarade jag plötsligt, och utan att tänka på det, en fråga på svenska. Det har aldrig hänt förut. På något sätt verkar det vara lite information overload i språkcentrat. Det går dock framåt. Efter en liten svacka i början av veckan, har det gått ganska bra det sista.  Efter bara en dryg vecka kan jag naturligtvis inte påstå att jag vare sig kan eller förstår särskilt mycket. Det börjar dock dyka upp små ord med mening i det som tidigare bara var anonymt tjatter. Jag förstår inte vad de pratar om, men man hör ett "måndag" här, och ett "Gillar inte" där, man snappar upp siffror och datum och man förstår att någon ska äta middag. Det är faktiskt både lite gåshudsläge och lite knäckande. Nu har man lärt sig precis tillräckligt för att förstå hur lite man faktiskt kan och hur lång väg det är kvar innan man har något som ens kan liknas vid en grundläggande kunksap.  Språket är inte helt befriat från grammatik, det finns bland annat ett femtiotal ordklasser att hålla reda på, men det är relativt enkelt att sätta samman meningar. Mycket är både väldigt logiskt, och samtidigt ganska komiskt. Att vara rik heter tillexempel rakt på sak "att ha pengar", och fattig heter följdaktligen "Inte ha pengar". Ett annat sätt att säga fattig är vad jag förstod att säga "inte äta ris". Ful heter "svår att titta på". Billig heter föresten "Pehng", så det kanske ligger något i det där med Tom Pheng pung.
   Det har varit lite glest med uppdateringar sista veckan, och jag hoppas att ni mot bakgrund av ovanstående kan ha lite förståelse för det. Med sextiofem (Sahp-Lock-Nhg) inlägg hitintills ligger dock snittet strax över ett inlägg om dagen, och jag hoppas att det ska kunna fortsätta ligga där någonstans.
   Åsa åkte iväg till Shanghai för en liten stund sedan, och jag och flickorna ska snart in till stan för att lämna tillbaka Harry till hans husse och matte.
Ha en bra söndag, mina vänner.
/F

Lite annat:
Jag älskar hur alla håller saker med båda händerna när de ska lämna över något. Det gäller inte bara visitkort, utan även sedlar och minsta lilla mynt. Många västerlänningar tar efter detta beteende, så även jag.
Det är helt enkelt så oerhört mycket trevligare än att att klafsa upp pengarna på disken som både kund och expedit gör där hemma.

Den går fortfarande fel...

Månaderna heter Månad 1, Månad 2 etc, och veckodagarna Veckodag 1, 2 etc. Enkelt och praktiskt, och plötstligt kan jag ställa den kinesiska klocka jag köpte till Åsa på vår bröllopsdag. Någon ändrar på den hela tiden. Det är absolut inte Elvira...

Jätten äter lunch

Dessa båda unga rödgardister åker kryssningsmissil in i framtiden. På raketen står det "Kinesisk raket" vilket ju kan tyckas lite övertydligt. Jag köpte statyn i ett av alla dessa små hål i väggen som på en minimal yta kan inrymma en liten livsmedelsbutik, en ramverkstad, eller som i detta fall en antikaffär. I lördags såg vi ett tryckeri med två gamla bly-typs pressar på en yta som inte kan varit mycket över fyra kvadratmeter.
Texten på banderollen lyder, om jag uppfattade försäljaren rätt, "Vi ska passera USA och England". Han log sedan lite snett och konstaterade "Well, it took thirty years". Ja, på något skruvat  sätt kan man väl konstatera att propagandamakaren bakom denna pjäs är på god väg att få rätt. Fast kanske på ett annat sätt än han tänkt sig.
  Ibland ser man artiklar i svensk press där man refererar till Kina med rubriker som "Jätten har vaknat". Jätten har varit vaken ganska länge redan. Han har stigit upp, borstat tänderna, utbildat sig och gått till jobbet. Han har kunskapen och kapitalet. Han har inte minst både idéer och en gigantisk hemmamarknad. Just nu äter han lunch och det är dags för oss andra att inse att både spelregler och spelplan är på väg att ritas om i grunden.
Strax innan jag åkte hade jag ett möte med en leverantör hemma i Stockholm som berättade att det just nu byggs 22 nya tunnelbanesystem i Kina. Samtliga är större än Stockholms. Världens största stad heter numera Chongqing. En stad jag kan erkänna att jag aldrig hört takas om för än i lördags.
   Mot bakgrund av detta känns det lite märkligt att läsa hur man hemma i Sverige vill prioritera fram kristendomen i religionsundervisningen på bekostnad av övriga världsreligioner.
Vi behöver lära oss mer, inte mindre, om övriga världen.
   Lösningen på våra problem finns utanför landets gränser, och det är i kontakter med övriga världen våra framtida arbetstillfällen skapas.
   Det svenska valet har vad jag kunnat se inte nämnts med en stavelse i de engelskspråkiga tidningarna här. Vi är ett litet land, med en marknad så liten att vi  helt enkelt inte är särskilt intressanta.
Vi borde nog påminna både oss själva och våra politiker om det ibland.
/F

Uppdatering: Syrran tipsade om detta klipp. Det vill jag också göra.

Lite annat: Harrys husse och matte har åkt till Tokyo, så Mr Ronson har en polare här hela veckan. De verkar trivas väldigt bra ihop, men promenaderna tar rätt mycket längre tid när det är två grabbar som ska uträtta sina ärenden.

Igår pluggade jag nästen hela dagen. Tillbringade ett par timmar med läxböckerna på den lilla cigarr-baren Habana club. Det är skönt att vara vuxen. Den unge kinesiske kille som betjänade mig var dessutom väldigt tjänstvillig med att besvara min myriad av frågor om hur olika ord uttalas.

Nu junk-trip i lördags. Hoppas kunna skriva lite och lägga upp lite bilder under dagen.

Åka hem? Det är fan okej.

Tro det eller ej, men om man säger "fan okej" på svenska så säger man med relativt rätt uttal också "Åka hem" på kantonesiska. Tänk på det tredje "fan" i Thåströms "Fan, fan, fan" så hamnar du ganska rätt. Använder du istället en jämn ton så betyder fan (faan) istället ris. Att äta en måltid heter för övrigt ordagrant  översatt "Äta ris". Att äta frukost eller lunch på en kinesisk krog heter  däremot "dricka the". Om man verkligen  vill bjuda någon på the måste man därför använda en annan formulering, för att dricka the betyder att äta dim-sum. Dim sum betyder i sin tur "nära hjärtat".
   Det är rätt mycket att tänka på, om man säger så...Idag hade jag en svacka igen och kunde plötsligt inte få ur mig ett enda ord. Tredje timman lossnade det dock något igen, så när det var dags att fan okej var självförtroendet på någorlunda vettig nivå. Helgen måste dock ägnas åt hårdpluggande, jag har dels en massa glosor att ta hand om, men måste också bli bättre på meningar i still med " Jag är inte flygvärdinna, inte heller veterinär" och andra fraser man kan ha nytta av:-)
   En mycket intressant detalj med språket är att det faktisk inte finns några ord för "ja" och "nej". Om man får en fråga av ja- eller nej karaktär måste man istället kasta tillbaka hela frågan i stil med:
Är du från Kina?   Svar: Jag inte är från Kina (fast som jag skrev igår säger man Kinas folk: Jing Gwok Jahn) Man lägger helt enkelt till ett litet "Mh" före verbet och har därmed gjort negativt.  Ibland blir det ännu märkligare. "Vill du dricka- inte dricka kaffe med mig i eftermiddag?" Svar: "Inte dricka. Jag i eftermiddag kaffe inte dricka" . Detta för med sig att även den enklaste fråga kan kräva absurt långa svar. Som vanligt är det dock något mer tillkrånglat i läroböckerna än vad det är på gatan, där svarar man tydligen oftast "inte dricka" utan några övriga krusiduller.
 Flickorna gick just över till grannflickan. Jag tänkte göra klart mina läxor, och sen smita över dit jag också för att snika åt mig lite privatundervisning från grannfrun Jùn.
Ha en trevlig helg allihop,
/F

Jag är Svenska folket.

Nej, jag har inte fått storhetsvansinne, inte mer än vanligt i alla fall. Jag är snarare ordentligt nedtryckt i skoskaften efter mina första dagar på kontonesiska-kursen. När jag kom dit igår morse kunde jag ingenting. När jag gick hem kunde jag om möjligt  ännu mindre.
Det är länge sedan jag hade en sådan huvudvärk. Det var rent fysiskt påtagligt att man använde delar av hjärnan som aldrig förr varit aktiva. I de flesta germanska och latinska språk kan man ju ana sig till vad ett ord kan betyda, och försöker man lära sig ett ord finns det ofta någon association att att använda sig av.
Har finns ingenting. Det handlar bokstavligen om att försöka memorera läten och det gäller att ha öronen på helspänn och hålla styr på tungan, för minsta lilla glidning i tonläge så kan mamma bli en häst, eller en dryck en skådespelare. Det finns sex grundläggande tonfall, och skillnaden mellan vissa av dem är knappt hörbar. Man får sluta prata och börja sjunga. Vi är bara två elever och en lärare så det är bara att lägga all självrespekt åt sidan och köra på. Stundtals är det dock närmast euforsiskt. Det är verkligen fantastiskt kul och oerhört intressant. Det är märkligt vilken resa livet kan vara. Det finns massor av saker jag tänkt göra, platser jag bestämt mig för att besöka och ämnen jag velat plugga utan att det någonsin blivit av. Sen sitter man plötsligt här och pluggar kantonesiska, något jag aldrig ens haft en tanke på.
   Det är nog som en amerikansk vän skrev på Facebook. Vill man höra gud skratta ska man berätta om sina planer. Nu har jag skrivit så mycket att det börjar bli dags att fånga upp rubriken:-) Egentligen ska man väl inte säga något efter bara två dagar, men av vad jag lärt mig än så länge är språket befriande fritt från grammatik. Han, hon, den och det buntas ihop till ett ord, "Kéuih", lägger man till ett "dieh" blir det de, dem etc. Vad det är för kön på vederbörande och om det är ett djur eller en människa struntar man i. Man verkar inte heller böja några verb. På det hela taget pratar de lite som indianhövdingen i någon gammal västern-film. Det är rätt yxigt. Och om man vill fråga var någon kommer ifrån säger man ungefär "Du är vilket folk?" och som svensk svarar man ungefär "Jag är Sveriges folk", eller mer exakt
"Ngóh haih Suih-Din yahn". Suih- Din får väl antas vara aningen influerat av engelskan...
   Igår kväll kände jag mig som sagt helt urblåst och jag kom ärligt talat inte ihåg ett enda ord. idag gick det dock riktigt bra, och på något sätt måste en del ha fastnat i alla fall.
På väg hem från skolan hoppade jag in på ett litet kinesiskt snabbmatshak. Dagens lektioner har handlat mycket om mat och dryck och det var det på gränsen att jag vågade beställa en skål nudlar och citron-te på kantonesiska. När jag väl skulle börja prata blev det dock trafikstockning i munnen. Nudlarna med grillat fläsk var dock alldeles fantastiska. Kanske det bästa jag ätit sen jag kom hit. Wagamama nivå på allt, utom priset: 22 spänn.
 På väg hem funderade jag på om jag skulle fråga taxichaffisen "Vad är  Herrns dyra och vördade efternamn?", men jag tror att jag väntar någon vecka med att testa mina kunskaper i skarpt läge.
/F

Lite annat:
Skolan ligger i Wanchai, som börjar segla upp som något av en favoritstadsdel. Det är verkligen slående hur butiker i samma branch alltid ligger intill varandra. I ett kvarter ligger det bara badrumsbutiker, i nästa säljs beslag och lås och lite längre ner på gatan är det golv.
Dagens kvasifilosofiska sanning är därför att man ska vara rädd om sina konkurrenter. Man slåss om samma affärer, men man tjänar samtidigt på att hålla ihop. Ser man militärt på det kan man ju dessutom konstatera att så länge man håller närkontakt med fienden kommer han ogärna släppa några allt för kraftiga bomber.

Mr Ronson har bättrat sig ordentligt vad gäller att morra och gläfsa på andra hundar.  Jag har fått vara stenhård för att få honom att sluta. Vad jag förstått kan man dock få ganska ordentliga problem om någon rapporterar en hund som aggresiv, så det är bara för Mr Ronson att gilla läget och säga Heil Husse.

Junk food, anyone?

Det här måste vara enda platsen i världen där även en bättre krog kan ha anslag som säger "We have Junk-food" eller skriva "Please ask us about junk food" i menyn. Skälet är inte att de har en alternativ meny med cheesburgare utan det förklaras snarare av den armada av djonkar, eller junks, som man till en ganska billig penning kan hyra om man vill ge sig ut på sjön en dag.
   Vi hade fått ett erbjudande om att följa med ut på en junk redan i fredags, då det som sagt var folkrepublikens nationaldag.  Jag hade dock ganska mycket jobb hemifrån att ta hand om, så Åsa och flickorna åkte till stranden i Repulse bay, eller om det var Deep Water bay, och jag satt hemma i lägenheten och skrev.
På kvällen var det nästan som ett pärlband av återvändande junkar nedanför balkongen.  I lördags hade det dock varit bestämt sedan länge att vi skulle ut på sjön. Några av Åsas kollegor hade hyrt en Junk, och vi hade ordnat barnvakt för flickorna var bjudna på barnkalas.
Vi träffades ett tjugotal personer nere vid pirarna i central strax före lunchtid med muntert klirrande kylväskor. Det var som sagt en del kollegor till Åsa, men också svenskar från lite andra företag, några tillfälliga besökare och på det hela taget en skön blandning av människor.

Ett hål i väggen.

Vi åkte genom viktoria harbour och bort längs ön i riktning mot Pok fu lam där vi bor. Jag har sett vårt hus från havet förut, men nu gick vi så nära att man verkligen fick känslan av vilket stort komplex detta är. Tror inte heller att jag någonsin har nämnt att vi bor i ett av de hus med "hål i väggen". Det ger tydligen Feng Shui fin som kattskit.. Det ska vad jag förstått  finnas uteplatser uppe i hålen, men jag har aldrig kommit mig för att kolla hur man kommer dit.  Vi ringde flickorna så att de kunde gå ut och vinka.
Målet för dagen var den lilla ön Po Toi. Om man skall åka med de kommunala färjorna går det bara ta sig dit på söndagarna. Den finns en liten krog på ön, som enligt en av mina böcker drivs av "En man och hans sju döttrar" Bara det låter ju som något HC Andersen eller bröderna Grimm har hittat på, så någon gång måste man ju ta sig dit.  Denna gång gick vi dock aldrig i land utan la oss för ankar i en vik vi först hade för oss själva. Efter någon timma kom det dock ytterligare ett par båtar, en av dem med en flammande stolt svenska fana i aktern. Det var en ganska karg ö. Vi diskuterade om den påminde om Irland eller västkusten, men enades till slut om Irland. Vi åt lunch ombord och badade. Det såg ut lite som ett hippiekollektiv där på soldäcket och efter några timmar i den gassande solen började det sprida sig en ljuvlig doft av stekt bacon. Det var nog främst jag som var skyldig till den. Jag har relativt lätt för att bli brun, överallt utom på benen. Nu brände jag dock av någon märklig anledning båda mina knän så att de var alldeles illröda och luktade grillat gris-knä.

Efter några timmar tuffade vi så sakta tillbaka. Vi åkte förbi Shek O där vi var förra helgen och såg den mäktiga drakryggen från havet. Vi gick sedan vidare och kom runt ön från andra hållet. Såg några fina områden jag inte visste fanns, och när man sett hela ön från havet blir det än mer slående vilken märklig plats detta är. Landsbygd, skogar och små byar blandat med de närmast brutala bostadskomplexen. Någon sa att det ibland ser ut som Mordor, och det ligger en del i det, men det är heller aldrig långt till Fylke.
Till helgen är det en ny junk bokad, och då ska barnen och förhoppningsvis även Mr Ronson följa med. Värmen börjar släppa lite grann, och det känns på något märkligt sätt som att Hong Kong går mot höst, men samtidigt håller på att vakna. I den bedövande hetta som varit går det helt enkelt inte göra så mycket. Det är fortfarande varmt, men det är hanterbart och det går vara ute och göra saker.
- Ta det lungt med jobb och projekt, sa en kille jag träffade en av de första helgerna. Du får tid med det tids nog, och du har några fantastiska månader framför dig. Jag börjar förstå vad han menar.

Lite annat:
På begäran av Alex kommer en fundering kring barn i stan. Som jag sagt tidigare känns det tryggt och barnvänligt, och man känner sig alltid välkommen som barnfamilj. Vi har dock lagt märke till att man ser väldigt få barnvagnar, men väldigt många som bär på barn. Skälet är förmodligen ganska enkelt. Det går helt enkelt inte ta sig fram med barnvagn.

Kemal har bokat replokalen som finns på området. Hr Dahlberg ska hänga på sig en bas för första gången på över 20 år. Hujedamej...Hur tänkte jag när jag sa ja till det?

Hittade en märklig skulptur i en av möbelbutikerna i Ap lei Chau förra veckan. Det såg ut som Stalin iförd traditionell kinesisk dräkt. Lite märkligt med tanke på att relationerna mellan Kina och Sovjet ju inte var de bästa. Jag frågade försäljaren vad det var. Han svarade att han trodde att det var en väldigt berömd ryss som "gjorde något på 30 och 40-talet". Ja, det gjorde han ju onekligen...

Har spanat in en annan kinesisk skulptur föreställande två unga arbetare som rider på en missil. Igår kväll när jag satt uppe och skrev bestämde jag mig för att köpa den. Kosta vad det kosta vill.

/F

Tankar från en nykomling: Min första text för Bulletinen.

I förra veckan levererade jag min första text till tidningen Bulletinen som skickas ut till Svenskkolonin här.  För er som följer Invandrarpappan finns det säkert en formulering eller två ni kan känna igen, och faktum är att detta egentligen är en hybrid mellan ett inlägg från Lantau och ett jag skrev den första veckan här.  Jag tror på återvinning, och det är väl knappast stöld att låna av sig själv:-)
Tror inte heller att korsläsningen mellan Invandrarpappan och Bulletinen är särskilt stor

/F



Några tankar från en nykomling. Och en hälsning hem.

När det blev klart att vi skulle flytta hit hade jag bilden av Hongkong som en storstad. Det är förvisso sant, men när jag kom hit första gången i maj slogs jag främst av hur grönt det var. Visst finns det stora skogar av höghus, men de sticker upp ur ännu större områden av grönska.
    När vi bott här i några veckor och besökt bara tre av alla öar och ett fåtal av alla stränder kan jag konstatera att inte heller bilden av den gröna ön stämmer. Hongkong är inte en stad. Det är en skärgård.
    Det är faktiskt slående hur mycket livsstilen här påminner om den vi har därhemma. Jobb och stadsliv i veckorna, men skog och natur på helgerna.  Visst, det blir kanske stranden istället för kantarellskogen, men faktum är att sättet många verkar leva på här påminner ganska mycket om livet i Stockholm.
    I takt med att veckorna går kommer nya insikter. Diskussionerna med taxichaufförerna har blivit mycket mindre frustrerande av att förstå att denna plats inte är tvåspråkig. Det är en plats med två språk.  Och detta är inte ett samhälle. Det finns ett kinesiskt Hong Kong och det finns ett västerländskt Hong Kong. Det finns ett modernt Hong Kong, men också ett Hong Kong där gamla traditioner och trosföreställningar fått leva kvar, sida vid sida med andra kulturer som kommit till denna övärld. En av mina första dagar på egen hand i stan passerade jag Moskén. Några kvarter bort låg ett av alla dessa små tempel. Vägg i vägg låg en liten espressobar som hade kunnat ligga i New York eller för den del Stockholm och strax intill en liten afrikansk bar.
    Denna fantastiska blandning av människor och kulturer, detta myller av folk, denna blandning av dofter och synintryck utgör tillsammans en av världens mest dynamiska och framgångsrika regioner. Som en hälsning hem skulle man därför kunna säga att framgång och välstånd bevisligen inte skapas av att stänga in sig själv och stänga ute andra.  Efter sju veckor som medföljande i denna fantastiska region kan jag konstatera att människor med olika bakgrund, religion och kultur inte bara kan leva tillsammans. Jag tror vi ska och bör göra det.

Fredrik Dahlberg

Löjrom i Kowloon

För någon vecka sedan kom det en lunchnbjudan från Svenska handelskammaren. Två vinnare av Årets kock, Gustav Trägårdh och Viktor Westerlind, skulle komma till Hongkong och nu fanns möjlighet att äta en lunch bestående av "scapas" på ett hotell i Kowloon.
   Redan när jag såg inbjudan bestämde jag mig för att gå. Jag tittade dock inte så noga på datumet. I torsdags satt jag så i godan ro på Starbucks borta i Cyber port.  Jag skrev lite och läste lite och när klockan började närma sig lunchdags tänkte jag att jag skulle ringa några samtal för att se om någon ville mötas upp någonstans. Först ringde jag Alex, som ligger först i telefonboken (som nu rymmer hela tjugo nummer:-)). Det visade sig att han precis var påväg ut genom dörren för att åka till ovan nämnda lunch. Det blev att ringa ett snabbt telefonsamtal för att kolla om det möjligtvis fanns chans till en sen anmälan, och jodå, en person till skulle de nog kunna klämma in.
   Inom loppet av någon minut hade lugn och ro plötsligt blivit väldigt bråttom. Jag tog bussen till Central och tunnelbanan över till Kowloon-sidan. Alex och Emma väntade på mig vid tunnelbanan och vi gick tillsammans till x där lunchen skulle hållas.
Trots att jag bara varit här ett litet tag börjar jag känna igen rätt många  i den lilla svenskkolonin, i alla fall till utseendet. Jag träffade också den svenska kille vi stötte på i Shek O förra helgen och vi  bestämde att våra döttrar snart måste få träffas och leka.
   Lunchen anordnades i samarbete med Finds (Finland, Island, Danmark, Sverige) som är en skandinavisk restaurang som jag faktiskt inte hört talas om tidigare.
    Efter en stunds mingel hälsades vi välkomna av Hr Generalkonsuln och ganska snart började rätterna komma in. Det är märkligt hur dofter och smaker har en förmåga att väcka minnen och nästan förflytta en genom tid och rum.
Den svenska mat jag ätit de senaste sju veckorna begränsas till Ikeas köttbullar och ett par sillbitar på frukostmackan, även de från Ingvars skafferi.
Att nu äta lätthalstrad gravlax, löjrom och biff med svensk pepparrot tillagat av ett par av Sveriges bästa kockar kändes lite märkligt, och på ett sätt faktiskt lite sorgligt. Jag tror faktiskt att de där små snittarna med löjrom väckte den första lilla känslan av någon slags hemlängtan. De påminde mig också om att jag inte hann med någon riktig kräftskiva innan vi åkte, något som retar mig å det grövsta:-)
Tiden går fort när man äter och dricker gott, och vi hade nog bara hunnit till rätt fem av åtta när klockan började bli obehagligt mycket med tanke på att jag hade skolbussarna att passa. Det fanns inte så mycket annat att göra än att ursäkta sig och börja stressa tillbaka.
    Det är nog bara fjärde eller femte gången jag varit över i Kowloon sen vi kom hit. Både konstigt och lite trist, för jag tycker egentligen väldigt mycket om den sidan, och när vi var här i maj bodde vi, och spenderade den mesta tiden där.
   Ni får ursäkta alla mina konstiga liknelser, men man skulle kunna säga att Kowloon förhåller sig till Hongkong ungefär som Barcelona förhåller sig till Madrid.  De ligger ju förvisso mycket närmre varandra, men det är på ett sätt två städer i samma land, men på ett annat sätt inte. Det finns en viss rivalitet mellan de båda. De påminner på ett sätt om varandra, men de är samtidigt väldigt olika. Om Hongkong är kosmopolitiskt och ganska västinfluerat, så är Kowloon lite hårdare och på sina håll lite mer ruffigt. Därmed inte sagt att det inte finns lyxbutiker, fina hotell och stora varuhus.  Snarare tvärtom. De riktigt snuskigt stora pengarna finns nog snarast bland kineserna. Det tog faktiskt inte särskilt många år efter det att britterna grundat kolonin för än merparten av skatteintäkterna kom från den kinesiska delen av befolkningen.
Personligen har jag inte varit medveten om vilket hårt apartheid-liknande samhälle det koloniala Hongkong faktiskt var. Kineserna var länge helt utestängda från det offentliga livet och kunde inte få kvalificerade jobb inom vare sig förvaltning eller brittiska företag. De var förbjudna att bosätta sig på, eller ens besöka peaken om de inte kom för att leverera varor.  De lät sig dock inte nedslås av det utan byggde sin egen stad, sina egna banker och sina egna företag. När man ser skyskraporna i Kowloon är de därför på ett sätt ett viktigare monument över brittisk kolonialmakt än vad Hongkong-ön är.
I Kowloon fanns för övrigt även "The walled city of Kowloon". Jag tror aldrig jag hört talas om en plats jag så gärna velat besöka.  Genom något litet administrativt misstag kom en liten del av Kowloon att stå kvar under Kinesiskt styre, men eftersom att det låg mitt i det område som leasats av britterna blev det i praktiken ett ingenmansland och därmed laglöst. Innanför murarna härskade istället triaderna och långt in på 80-talet lär man ha kunnat se enstaka opiumrökare i de trånga gränderna. Området revs slutgiltigt 1992. Jag har köpt lite litteratur i ämnet och hoppas snart besöka den park som anlagts där den muromgärdade staden en gång låg. Förhoppningsvis kommer det mynna ut i ett litet resereportage från en plats som inte finns.
/F

I begynnelsen var Gud en Jävel

Jag har bara börjat nosa så smått på de kinesiska trosinriktningarna. Tack vare all, förvisso äldre, men dock gratis litteratur jag hittat via min älskade ipad har jag dock förstått så mycket som att den ursprungliga kinesiska tron var så monoteistisk att en allsmäktig gud var både ond och god.

Några hundra år senare hade detta dock utvecklat sig till nära ett tusental gudomliga väsen. Hur som helst stärker detta mig i övertygelsen att 1- människan har skapat gud till sin egen avbild, och 2- människan har skapat satan för att slippa ta eget ansvar över sina handlingar. Därmed närmar vi oss försiktigt den store Confucius. Mer om honom inom kort.

Lite annat: Idag är det folkrepublikens nationaldag. I sann kommunistisk anda har jag firat den med att arbeta hela dagen.

Ha en trevlig helg mina vänner,
/F

Livet är en charter: Söndag på Dragon's Back trail.

Vi vandrade bara sex kilometer, men det var några ordentliga stigningar och ordentligt stenigt i nedförsbackarna. Vi fick ta bussen den sista biten. Vi hade kunnat gå, men flickorna hade varit otroligt duktiga, och det kändes som att det kunde räcka med strapatser för dagen.  The Dragon's Back trail är den sista etappen av the Hong Kong trail, som börjar vid Victoria Peak och sträcker sig till Shek O. Totalt är den 50 kilometer lång, fördelat på åtta etapper.
    Namnet kommer som ni säkert förstår av bergets siluett, och det är verkligen som om en drake lagt sig ner i landskapet.
    Våra böcker var inte helt samstämmiga vad gällde lämplig startpunkt.  Jag ringde Alex för att kolla och det visade sig att han och Emma funderat i samma termer, och att de inte heller vandrat denna sträcka tidigare. Efter diverse turer och felåkningar möttes vid upp vid startpunkten, som låg precis vid entrén till Tai Tam Correctional Institute. Temperaturen låg säkert en bit över 30 strecket och när man tittade upp mot fängelsemurarna var det svårt att inte fundera över hur luftkonditioneringen kunde tänkas vara därinne.

   Första biten gick vi genom en fantastisk grönska.  Mitt intresse för botanik är nära nollpunkten och mina kunskaper om träd och växter sträcker sig till ungefär björk och tulpan, och allt annat är just något annat. Alex konstaterade att det var ungefär som att gå igenom Ikeas växtavdelning och jag hittar ingen bättre beskrivning.  Den lilla stigen slingrade sig långsamt uppåt genom lövverket. Här och var öppnade det upp sig och man såg havet där nedanför. På flera ställen passerade vi små bäckar och man fick balansera över på de hala stenarna. Det var ganska mycket folk ute. Jag kunde inte låta bli att småskratta lite när vi mötte hikers i full vildmarksutrustning som såg ut att vara klädda för jägarmarschen, Jag undrar vad de tänkte när de mötte två små flickor med parasoll och flip-flops?
På ett ställe hörde vi plötsligt musik.En gammal Kina-man, men både kinahatt och sådant där stripigt skägg kom långsamt vandrande med en lång stav.  Han såg ut som en österländsk Gandalf. Någonstans i sin ryggsäck hade han en radio på med traditionell kinesisk musik. Det blev nästan något filmiskt över situationen. Alex och Emma berättade att många Kineser tydligen gör så. De vandrar med musik, inte med hörlurar utan högt så att alla kan höra. Efter någon timma kom vi fram till de första större stigningarna. Växtligheten blev något lägre och vi vandrade omgivna av höga gröna kullar. Långt där framme såg vi den högsta toppen, och man såg hur stigen ringlade sig upp och ned längs drakens rygg.

   Några skärmflygare cirklade fram och tillbaka längs bergskammen. Några gånger var de så nära att vi kunde prata med dem. Tjejerna pinnade på tappert hela vägen. Vi hade lite russin och kakor i ryggsäcken och om man bara tar sig tid skall vi nog kunna klara av lite tuffare distanser än denna framöver.

På de topparna var det märkbart svalare, men vi var alla ganska varma och trötta när vi nådde målet och det bestämdes att vi skulle bada en stund innan vi avslutade dagen med middag på någon av Shek Os små restauranger (Jag kan medge att det bara var jag som istället ville äta först)
   Vi tog som sagt bussen den sista kilometern in till byn. Vägen var smal och det hade inte känts helt bekvämt att gå där med barn. Efter någon timmas badande gick vi till en av de många krogarna.
   Shek O är en relativt nybyggd by. På 50-och 60 talet hade kolonialtjänstemän och militärer sina sommarhus här. Storleken på husen är regulerad så det är en skön småstadskänsla. Faktiskt lite som Visby, men med nyare hus, om jag nu skall försöka hitta något annat att jämföra med än mina medelhavsreferenser.  Shek O är tydligen lite av favorittillhållet för fransmännen som bor här. Vi hörde också en hel del svenska. När flickorna skulle gå fram och hälsa på ett par andra svenska barn ville de dock hellre ha sällskap av Alex än mig. Jag hade fortfarande ett par korta löpartights på mig efter badet och det var alldeles för pinsamt:-)
   Helgerna går fort, både här och hemma, och av alla dessa helger man har varje år är det ju egentligen inte så många man kommer ihåg. Med Chueng Chau på lördagen och Dragon Back trail igår kan jag dock säga att detta var den bästa helgen sen vi kom hit.
   Kanske den bästa någonsin.  En första fascination börjar så sakta att övergå i en förälskelse. Det är verkligen en otrolig plats. Att kunna ta sig till dessa fantastiska platser och upplevelser för en kostnad
av några tior är nästan overkligt bra.
   Livet är en charter.  Ha en bra dag kära vänner,

/F