Junk med The Kalabalik + Den första espresson på Po Toi

The Kalabalik

Ser man till vädret hade det gått att välja bättre dagar för en båttur. Det var lite ruggigt och blåsigt. Det regnade lite. På det hela taget var det väl ungefär som en typisk svensk midsommarafton.
   Vårt turkisk-svenska joint-venture The Kalabalik hyrde en junk i helgen. Med familjer och vänner åkte vi från Stanley vid 11-tiden i lördags (nja, snarare halv tolv. En viss svensk familj var lite försenade...) och målet var även denna gång den lilla ön Po Toi som ligger strax sydöst om Hongkong-ön.
   Vi har varit där ett par gånger förut, men jag tror aldrig att jag beskrivit ön närmare. Om de andra av öarna har kunnat kallas "ruffiga" eller "bedagade" så för nog Po Toi snarare beskrivas som en plats i fritt förfall.  Den lilla stigen från piren in mot "byn" går bokstavligt talat genom ruiner. Husen är snarare skjul och det bor förmodligen inte mer än ett tiotal personer på ön.
   De kommunala färjorna går bara dit några få gånger i veckan, så de flesta kommer med hyrda junkar eller egna båtar på helgerna. Öns enda restaurang är alltid fullbokad, och det finns goda skäl till det. Maten är verkligen riktigt bra, och det är inte särksilt svårt att stå ut med vare sig förfallet eller bullret från de båda dieselmotorerna som producerar öns elektricitet.
   Vi var ungefäör 25 personer och vi slog oss ned vi tre av de stora runda borden. I sällskapet fanns folk från Sverige, Turkiet och Bangladesh, men eftersom de flesta har åtminstone indirekta Sverigekopplingar började vi med "Helan går" så fort vi fått in våra Tsing-Tao på bordet. En ganska märklig upplevelse, säkert även för de omgivande kineserna.
Strax innan vi skulle gå vart det plötsligt en väldig uppståndelse bland personalen. Det visade sig att alla var engagerade i att försöka installera (?) en Nezpresso-maskin. Förmodligen hade de tröttnat på alla västerlänningar som ville ha kaffe efter maten. Vi hann få varsin enkel innan apparaten av någon anledning gick sönder. Det kan med andra ord ha varit den första och sista espresson på Po Toi-någonsin.

En liten drink till döttrarna:-)

    Efter en väldigt trevlig lunch gick vi tillbaka till piren och vår väntande junk. Dagen innan hade jag delat taxi hem med en brittisk tjej, vi hade både hört att det skulle bli regn, och när jag sa att vi hyrt en junk dagen därpå sa hon att junkar i dåligt väder inte behöver vara det sämsta. Eller som hon utryckte det "No distractions, everybody can just get on with the drinking". Man kan väl säga att det var ungefär vad vi gjorde:-) Våra yngre passagerare jazzade dock igång ordentligt på däcket, och det var nog de som stod för partystämningen. Vi avslutade dagen traditionsenligt på övre däcket på Jumbo, den stora flytande skaldjursrestaurangen Jumbo (eller turistfällan, välj själva) i Aberdeens hamn.  Under deras Happy hour får man två frozen margaritas eller daquiris stora som dasstunnor till priset av en. Förra gången vi var där var jag inte riktigt beredd på att få "påtår", men denna gången såg jag och Åsa till att dela på en beställning.
En bra dag, och kul att göra något tillsammans med bandet och deras familjer. Nu har vi bara ett stort problem att ta hand om: Vår trummis har fått jobb:-)