En gammal Gyllene Tider låt
dyker upp i huvudet. En lagom sorgsen ballad där ljusen släkts för länge sen
och någon, vi kan väl förmoda Per Gessle, sitter ensam på sin säng för att –
just det, Alla vännerna gått hem.
Nu sitter jag inte ensam på min säng, och det är långt
ifrån alla vännerna som åkt hem, men under några veckor under hösten var det
hemskt mycket hejdå.
Det var hejdå-fester och hejdå-junkar och
avskedsdrinkar och en sista pilsner. Det var en sista tur till peaken och en
sista dag på stranden, och så en dag så satt jag där på Café O på Caine och
kunde konstatera att det i princip bara var jag kvar i stan av oss som brukade
träffas där.
Och jag bläddrade igenom kontakterna i telefonen
och insåg att det inte fanns så vansinnigt många kvar att ringa.
Det är, på gott och ont, en
stad i ständig förändring. Människor kommer och går. Den första fest vi var
bjudna på när vi kom för snart två år sedan var talande nog en avskedsfest.
Och än mer säger det väl att
det ofta just på avskedsfester man träffar nya människor.
På samma sätt förändras staden omkring oss. Hus
byggs och hus rivs. En butik kan slå igen för att para ett par dagar senare ha
lämnat plats åt en ny. Det eviga ljudet av borrhammare som river blandas med
dunkandet från pålningsarbetet där ett nytt hus ska byggas.
Jag träffade en Brittisk herre i en bar för
några veckor sedan. Han var uppvuxen här, men hade inte varit tillbaka sen
1962. Han sa att inget var sig likt, men att han ändå på något sätt kände igen
sig överallt.
Jag tror jag förstår vad han menar. Hus
försvinner, nya växer upp, folk flyttar hit och andra flyttar hem. Stan förändras, men är sig alltid lik,
och umgänget byts ut men livet fortsätter ungefär som tidigare.
Staden omkring oss är inte
rädd för förändring. Snarare tvärt om. Och när man bor här är det bara att
följa med på den fantastiska resan. Vänner flyttar hem, men det finns tusentals
nya att lära känna.
Om vi började med en gammal låt kan vi väl sluta
med en ännu äldre film.
När vännen Alex skulle åka
hem tog vi en sista pilsner (nej, faktiskt inte vin) på Ricks i Soho. Och ni minns väl i vilken film
som Everybody goes to Ricks?
De som har flyttat hem har ju fatiskt inte
försvunnit. En dag sitter man där
i en annan bar i en annan stad och då kan man höja ett glas och säga – Here is
looking at you kid. We will always have Hong Kong.