Söndag i Soho med nya vänner och en rödgardist

Söndagarna har märkligt nog börjat segla upp som något av en favoritdag sedan vi kom hit. Hemma har jag alltid avskytt söndagar. Det har säkert dels en koppling till lite ångestfyllda barndomsminnen av gudstjänster och söndagsskola, men jag har framför allt aldrig riktigt kunna koppla av när jag vet att arbetsveckan snart ska börja.  På väg hem från landet på söndagarna därhemma kunde jag rent fysiskt känna hur Stockholmshäxan kom och satte klorna i mig. Bekymmer man lagt åt sidan gjorde sig plötsligt påminda. Stressnivån steg och den kommande veckans alla arbetsuppgifter började torna upp sig. Här har söndagen istället blivit en skönt avslappnad dag med familjen, och nästan varje helg har vi antingen gett oss  ut till någon strand eller åkt ut på någon av öarna. Igår åkte dock Åsa på mässa i Shanghai, så jag och flickorna var själva. Vi åkte in till stan och lämnade tillbaka Harry, och sen gick vi och åt lunch med Alex. Efter en kort promenad med Alex, Emma och hundarna var vi egentligen påväg hem, men så gick vi förbi en liten pub där ett antal engelsmän och australiensare på sant brittiskt manér hängde med barn och hundar.
Vi stannade och pratade en stund, och eftersom att vi ändå inte hade något annat för oss slog vi oss ned en stund. Pappa fick en Stout och flickorna varsin cola.  Det blev en skön eftermiddag och en påminnelse om hur otroligt vänlig den här staden är. Det är så oerhört lätt att få kontakt med folk. Attityden är typ, vi sitter i samma bar, alltså är vi kompisar. Och eftersom att vi bor i samma stad kan vi ju lika gärna byta telefonnummer och ses igen.  Flickorna fick också nya kompisar, och vi satt alla och matade våra barn med 20-dollarssedlar så att de kunde gå fram och tillbaka till 7-eleven och köpa godis. Mycket ansvarsfullt.  Vi bestämde att ses igen nästa helg då det ska vara en stor pic-nic till förmån för en systerorganisation till HKDR.  På väg hem kunde jag inte låta bli att slinka in till min favoritleverantör av  Kinesisk propaganda. Det blev en ny staty, dock betydligt mindre än den förra jag köpte. En ung rödgardist med megafonen redo och Maos lilla röda i handen.  Det är något väldigt speciellt med propagandan från kulturrevolutionen. Vännen JP därhemma har en stor och fin samling av affischer från perioden.  De visar på en så oerhört idealiserad och utopisk tillvaro, och saknar oftast de hårda och krigiska undertoner som brukar finnas i både höger- och vänsterpropaganda. Istället är det feta glada barn och gemenskap på risfälten. Och även om någon kan hålla i ett gevär, eller som på min förra staty rida på en raket så ser alla för det mesta glada och vänliga ut. Det enda jag kan komma på att jämföra med  är Jehovas vittnens skildringar av det framtida paradiset på jorden. Här är det dock svårare att avgöra om bilderna är tänkta att skildra nuläge eller framtid. En sak är dock säker. Verkligheten var allt annat än sockersöt. Tror att det är den kontrasten som gör det så intressant.
Flickorna är lediga från skolan denna vecka, men dessvärre är Åsa bortrest och jag har min skola, så det lär bli en del pusslande för att få allt att gå ihop. Idag är det dock lugnt. Jag har bytt en vecka mot Harry mot att Alex får ta flickorna en dag, så nu ska jag bara ordna frukost sen ska vi bege oss in till stan.
Han en bra vecka,
/F