Jag är Svenska folket.

Nej, jag har inte fått storhetsvansinne, inte mer än vanligt i alla fall. Jag är snarare ordentligt nedtryckt i skoskaften efter mina första dagar på kontonesiska-kursen. När jag kom dit igår morse kunde jag ingenting. När jag gick hem kunde jag om möjligt  ännu mindre.
Det är länge sedan jag hade en sådan huvudvärk. Det var rent fysiskt påtagligt att man använde delar av hjärnan som aldrig förr varit aktiva. I de flesta germanska och latinska språk kan man ju ana sig till vad ett ord kan betyda, och försöker man lära sig ett ord finns det ofta någon association att att använda sig av.
Har finns ingenting. Det handlar bokstavligen om att försöka memorera läten och det gäller att ha öronen på helspänn och hålla styr på tungan, för minsta lilla glidning i tonläge så kan mamma bli en häst, eller en dryck en skådespelare. Det finns sex grundläggande tonfall, och skillnaden mellan vissa av dem är knappt hörbar. Man får sluta prata och börja sjunga. Vi är bara två elever och en lärare så det är bara att lägga all självrespekt åt sidan och köra på. Stundtals är det dock närmast euforsiskt. Det är verkligen fantastiskt kul och oerhört intressant. Det är märkligt vilken resa livet kan vara. Det finns massor av saker jag tänkt göra, platser jag bestämt mig för att besöka och ämnen jag velat plugga utan att det någonsin blivit av. Sen sitter man plötsligt här och pluggar kantonesiska, något jag aldrig ens haft en tanke på.
   Det är nog som en amerikansk vän skrev på Facebook. Vill man höra gud skratta ska man berätta om sina planer. Nu har jag skrivit så mycket att det börjar bli dags att fånga upp rubriken:-) Egentligen ska man väl inte säga något efter bara två dagar, men av vad jag lärt mig än så länge är språket befriande fritt från grammatik. Han, hon, den och det buntas ihop till ett ord, "Kéuih", lägger man till ett "dieh" blir det de, dem etc. Vad det är för kön på vederbörande och om det är ett djur eller en människa struntar man i. Man verkar inte heller böja några verb. På det hela taget pratar de lite som indianhövdingen i någon gammal västern-film. Det är rätt yxigt. Och om man vill fråga var någon kommer ifrån säger man ungefär "Du är vilket folk?" och som svensk svarar man ungefär "Jag är Sveriges folk", eller mer exakt
"Ngóh haih Suih-Din yahn". Suih- Din får väl antas vara aningen influerat av engelskan...
   Igår kväll kände jag mig som sagt helt urblåst och jag kom ärligt talat inte ihåg ett enda ord. idag gick det dock riktigt bra, och på något sätt måste en del ha fastnat i alla fall.
På väg hem från skolan hoppade jag in på ett litet kinesiskt snabbmatshak. Dagens lektioner har handlat mycket om mat och dryck och det var det på gränsen att jag vågade beställa en skål nudlar och citron-te på kantonesiska. När jag väl skulle börja prata blev det dock trafikstockning i munnen. Nudlarna med grillat fläsk var dock alldeles fantastiska. Kanske det bästa jag ätit sen jag kom hit. Wagamama nivå på allt, utom priset: 22 spänn.
 På väg hem funderade jag på om jag skulle fråga taxichaffisen "Vad är  Herrns dyra och vördade efternamn?", men jag tror att jag väntar någon vecka med att testa mina kunskaper i skarpt läge.
/F

Lite annat:
Skolan ligger i Wanchai, som börjar segla upp som något av en favoritstadsdel. Det är verkligen slående hur butiker i samma branch alltid ligger intill varandra. I ett kvarter ligger det bara badrumsbutiker, i nästa säljs beslag och lås och lite längre ner på gatan är det golv.
Dagens kvasifilosofiska sanning är därför att man ska vara rädd om sina konkurrenter. Man slåss om samma affärer, men man tjänar samtidigt på att hålla ihop. Ser man militärt på det kan man ju dessutom konstatera att så länge man håller närkontakt med fienden kommer han ogärna släppa några allt för kraftiga bomber.

Mr Ronson har bättrat sig ordentligt vad gäller att morra och gläfsa på andra hundar.  Jag har fått vara stenhård för att få honom att sluta. Vad jag förstått kan man dock få ganska ordentliga problem om någon rapporterar en hund som aggresiv, så det är bara för Mr Ronson att gilla läget och säga Heil Husse.