Rena kinesiskan och Brf Döden

Det känns både fantastiskt och lite märkligt att se sin dotter sitta och plita kinesiska tecken på kvällarna. Samtidigt är det otroligt spännande att dagligen få stå vid sidlinjen och få en liten, liten inblick dels i språket, men också i hur det lärs ut. När Tyra har gått och lagt sig brukar jag sitta och smygtitta i hennes läxböcker, och ibland gör jag läxan jag också. Jag vet ju inte hur något uttalas, men jag försöker memorera tecknen och  blir barnsligt glad varje gång jag stöter på ett tecken ute på stan som jag faktiskt känner igen. Personligen har jag inte läst särskilt mycket språk, men en sak som fascinerade mig var att de första orden hon fick lära sig  var inte du, jag, vi, eller katt och hund och sådant som det brukar vara.
   De tre första tecknen var himmel, sol och måne.   Jag funderade lite på om de skulle börja där och så att säga arbeta sig nedåt. När jag igår hade tillfälle att prata med grannfrun passade jag på att fråga. Hennes svar var minst sagt poetiskt.  Hon sa att från början var alla tecken målningar och därför måste man börja med himlen. Hon förklarade också hur första tecknet ofta anger ljudet och det andra betydelsen. Himmel, sol etc är ljud som ofta används och därför börjar man med dem.
Nu har de dock kommit ner på jorden. Dagens tecken var bland annat "Gris". Det är för övrigt bara ett rakt streck.
Att ett tecken kan användas bara för att markera ett ljud måste ju samtidigt innebära att möjligheten till underförstådda innebörder i en text blir både fantastiska och förkrossande. Ett ord måste kunna få en enorm laddning. Ja, nu är det copywritern som funderar... På något sätt fick jag efter detta korta samtal en lite större förståelse för en del märklig vidskepelse.
Vårt hus har exempelvis 50 våningar, men egentligen bara 45. Våning 4 finns inte, och inte heller våning 14, 24 och så vidare heller. 44 ska vi inte tala om. Varje fas på området består av 6 torn, men egentligen är de bara 5. Märkligt nog bor vi dock i fas 4 (vilket kan ha gjort hyran aningen lägre) , men att hoppa över ett helt kvarter kanske hade blivit väl genomskinligt.
    Skälet till detta är att "4" på kinesiska låter väldigt snarlikt "Döden". På samma sätt är 8 ett väldigt bra nummer. Det låter som "framgång". Mycket riktigt har det finaste huset på området nr 8.
Mot bakgrund av vad jag nu fått lära mig tycker jag faktiskt inte att det är fullt lika stolligt längre.
    I ärlighetens namn tror jag inte det skulle bli några toppnoteringar på lägenheterna i Brf Döden heller.

Nä, idag gick det käpprätt...

Igår eftermiddag hade jag dessvärre mina första ordentliga möten både med språkförbistring och kulurkrockar. Det gick rent ut sagt käpprätt åt skogen.  Jag stod och väntade på art solbussarna skulle komma tillbaka tillsammans med Kemal, som är en turkisk pappa jag börjat lära känna så smått. . Vi är i så båda i samma sitatution, vi har båda barn på IMS i Midlevels, och det visade sig att våra fruar  dessutom jobbar för samma företag.

För att vara på den säkra sidan hade jag gått ner till fontänen vid entrén ungefär tio minuter före utsatt tid. Kemal var redan där, och även om vi satt och småpratade om saker som bredband, restauranger och utflyktsmål tror jag att vi båda var ganska nervösa. Det är helt enkelt en ganska speciell känsla skicka iväg en femåring helt själv till en skola där all undervisning sker på två helt nya språk.
   Tyras buss kom som de första tre dagarna exakt på utsatt tid. Elviras buss var dock precis som i morse försenad. Denna gång ordentligt försenad. När det gått mer än tjugo minuter över tiden och alla skolor, utom vår lämnat av sina barn började Kemal bli orolig. Jag ska inte säga att jag var lugn, men jag försökte i alla fall säga att det förmodligen bara var mycket trafik och att de säkert snart skulle komma.

Efter fyrtio minuter kom så äntligen bussen. Vi gick fram för att ta emot våra barn.
Jag tittar in i bussen och inser direkt. Elvira är inte med. Sånär som på Kemals son och personalen är bussen helt tom.
- Var är min dotter? Ingen svarar och alla tittar frågande på mig? Var är min dotter? Paniken stegras och när en av kvinnorna tafatt börjar gå runt och leta bland sätena brister det fullständigt. Jag vrålar - var är min flicka, varför är hon inte med?!
Efter några förvirrade ögonblick har de på en blandning av engelska och teckenspråk fått fram att de lämnat henne vid den nedre entrén, ungefär 500 meter från där vi står och på andra sidan området. Detta är tvärtemot de instruktioner vi fått, och fullständigt obegripligt. Varför har de lämnat just Elvira på en annan plats än alla andra barn? Jag har till och med fått ett särskilt kort att visa upp för att inget barn skall kunna lämnas av på fel plats eller till fel person.
  Jag tar Tyra i handen och ska börja springa ner till Lobby-entrén som den heter. Den entrén är bemannad och jag hoppas att vakterna tagit hand om henne. I det läget är jag egentligen inte särskilt orolig över att något allvarligt hänt. Jag undrar bara vad Elvira ska göra och tänka om ingen finns där och tar emot henne, jag vet fortfarande inte hur hon haft det, om hon är ledsen, och det har känts så oerhört viktigt att allt ska bli bra den första dagen. Personalen ropar tillbaka mig och säger att de kan köra ner oss istället. Vi går på bussen. När föraren börjar krypköra för att undvika farthindren och dessutom säger "We left her with her mother" brister alla fördämningar. Rädsla och ilska på samma gång. Vilken jävla mamma?? Hennes mamma är i stan och jobbar! Vem har ni lämnat min dotter till? Kör så fort du kan, eller stanna och släpp ut mig - jag ger fullständigt fan i vad som händer med din bil!
    När vi kommer fram rusar jag och Tyra rusar in i entrén.  Ingen Elvira.
Nu är jag riktigt uppskärrad och Tyra gråter. Kvinnorna från bussen ser också rätt skakade ut, trots att de hela tiden suttit och sagt att allt är lugnt, vilket gjort mig ännu argare.
Vi bestämmer att Tyra ska vänta och jag åka upp för att kolla om hon står utanför lägenheten.
Hissdörrarna skall just stängas när Elvira kommer runt hörnet. En kvinna håller henne i handen.
Min första tanke är: Hon ser glad ut. Jag springer fram, lyfter upp henne, och kramar om henne alldeles överlycklig.   En enorm lättnad,  och jag inser med ens att "mamman" de pratat om är den så kallade "Bussmamman" som tar hand om barnen på bussen. Samtidigt är jag fortfarande helt förbryllad över varför de inte lämnat henne på den överenskomna platsen.
    När en av kvinnorna säger "There is no problem" brister det igen. Jag berättar för dem att det visst är ett problem att de inte gör vad vi kommit överens om, att jag skall anmäla det hela till skolan och att jag väntar mig en förklaring. Tyvärr gör jag det med sådant eftertryck att jag dels inte märker att de står helt förskrämda och bockar som tjänarna i "Den siste kejsaren" framför mig, och vad värre är - Att Elvira sitter på golvet och gråter alldeles hejdlöst.
      Hon hade varit glad och nöjd med sin dag. Och så kommer jag och förstör alltsammans.
Ur Elviras perspektiv hade ju ingenting hänt. Hon hade tyckt att de var snälla mot henne, hon visste inte att de gjort fel eller var hon skulle lämnas av, och nu står hennes pappa och skriker på hennes nya vänner.  Visst hade jag skäl att vara arg, men jag tog konflikten med fel personer (vad tjänar det till att skälla på någon som inte förstår) Och jag tog den framför allt vid fel tillfälle, när jag borde haft fullt fokus på Elvira.
   Jag skämdes som en hund. Elvira var otröstlig och ville inte prata med mig, Tyra försökte förklara hur oroliga vi varit, men det var först efter att hon fått prata med mamma i telefon som hon lugnade ner sig.

Nu hände det dessbättre något kul igår också, och trots allt tror jag att Elvira var nöjd med sin första dag och fick en trevlig kväll.
I söndags hittade Tyra en liten väska med en mobiltelefon och ett student-id från Tyska skolan på bussen. Jag ringde upp skolan och det visade sig att väskan tillhörde en liten flicka som bor precis bredvid. Nu stämde vi träff nere på gården, och jag får erkänna att jag blev lite ställd när Frau Hoffman var kinesiska. Familjen Hoffmann visade sig vara en störtskön tysk-kinesisk familj med tre döttrar varav en är lika gammal som Tyra. Flickorna fick en present som tack, och vi blev uppbjudna till deras lägenhet.
Mamman hade bott flera år i Tyskland och samtalen i familjen växlade mellan kinesiska, tyska och engelska. Flickorna fann varandra direkt, trots lite språkförbistring.
   Jag satt och pratade med mamman en stund, men när jag behövde gå hem och fixa middag ville flickorna stanna och leka.
   Trots dagens lilla drama slutade alltså dagen med att flickorna fick sina första kompisar på området.

Under kvällen visar det sidan sig att bussbolaget blandat ihop Elvira med en annan flicka vars mamma bett att hon skulle bli lämnad vid dörren.  Det var annan personal på bussen i morse. Något säger mig att det inte var en slump.
/F

On Library duty + En bild av Sverige

Hon är tuff, lilla Elvira. Hon ville att mamma skulle vänta till bussen kom, och hon var lite sammanbiten, men hon klev på och åkte iväg alldeles själv mot sin första riktiga skoldag.
Om en dryg timma är hon hemma. Det blir minst sagt spännande att höra hur hon haft det.
   När båda bussarna kommit och åkt hade jag som sagt tänkt att gå och simma. Saved by the bell, kan man säga för poolen var stängd för rengöring. Får bli en sväng och plaska lite med tjejerna i kväll i stället.
   Jag hade dock inte haft tid till särskilt många längder i alla fall, för klockan tio skulle jag inställa mig för mitt första pass som frivillig skolbibliotekarie-assistent i Tyras skola. Idag var det bara genomgång. Biblioteket drivs av PTA, och hör och häpna - Även hem och skola-föräldrar verkar vara desamma som hemma. Efter att ha pratat lite katalogisering och registrering, och lånekort och ordningsregler kom några frågor kring om det kunde finnas några olämpliga böcker, och hur man skulle göra om man stötte på en bok med olämpligt innehåll. Det finns ju trots allt barn på skolan som bara är sju år, menade de.
   Med olämpligt innehåll menades snoppar och snippor.
Jag sa att jag kunde åta mig censorskapet för den konsthistoriska avdelningen, men försökte i övrigt att hålla tungan i styr. Varför är människor är så ängsliga?  Undrar hur de gjorde sina barn?
Annars var alla väldigt trevliga, och de bekymrade mammorna kom ifrån precis det land ni tror.
    Efter genomgången stod jag och kikade in i Tyras klassrum en stund. Återigen samma tystnad och samma koncentrerade arbete. Tyra satt och övade på engelska ord. Efter en stund fick Tyras fröken syn på mig och vinkade in mig. Jag stannade och pratade en liten stund.  För både Tyras, klassens och lärarinnans skull höll jag mig mig till engelska även när jag pratade med Tyra.  Det syntes på henne att hon tyckte det kändes märkligt. Det tyckte jag med. Har dock lovat och fått ok till att donera en Svensk-engelsk ordbok till biblioteket så att Tyra kan kolla upp sådant hon inte förstår.  Det är väl bäst att stryka en del ord innan man katalogiserar den:-)

     Efter skolbesöket gick det inte längre skjuta upp ännu en visit till den lilla svenska möbelboutiquen i Causeway Bay. Jag är minst sagt måttligt förtjust i att åka till Kungens kurva, och det känns inte mycket bättre här. Att besöka Ikea utomlands känns alltid lite märkligt. Här blir det näst intill surrealistiskt att gå runt bland alla sängar, papperskorgar och kuddar som heter saker som Stamseryd, Fnittrig, Hökarängen, Plakat och Flatåker. Ok, jag hittade på de flesta, men Flatåker finns och är en madrass. De andra finns säkert också.
   I bistron serveras naturligtvis köttbullar, fem stycken för nio buck och med en svensk flagga som enda bestick. Mammas köttbullar brukar ju användas som en bild av barndom och hemlängtan, men man behöver nog vara borta betydligt längre än mina två veckor för att längta hem till Mamma Scans köttbullar. Tyra och Elvira lär dock inte ha något emot att vi fyller frysen hos Ikea nu och då, och själv är jag djupt tacksam över tre paket svenskt bryggkaffe för 25 spänn styck.

/F

  
  

Morning glory

Ny kompis.

Satt uppe alldeles för länge. Vaknade i alla fall på tok för tidigt, eller i alla fall en halvtimma före väckarklockan. Det är fortfarande lika fantastiskt att stå ute på balkongen på morgonen och höra fartygens mistlurar därute. Nu sker det dessutom i sällskap med en vettig kopp kaffe, för projekt Inköp av kaffebryggare är äntligen avslutat, nästan två veckor efter ursprunglig deadline.

Utöver att fixa frukost har det tillkommit ännu ett morgonbestyr: Att göra i ordning flickornas lunchlådor.
   Att fixa matsäck nån gång i veckan därhemma var ångestfyllt nog. Nu ska det göras varje dag.
Idag står Campbells ABC-soppa på menyn. Den har seglat upp som en snabblunch favorit hos tjejerna sen vi kom hit, och vad kan väl vara mer lämpligt att ha med sig första dagen i skolan?

Nya bekymmer.

Tror att jag vaknade så tidigt för att det finns en viss oro i kroppen över hur Viran kommer fixa det där med att sätta sig ensam på skolbussen, men hon var så ordentlig när hon la fram sina grejer igår, och det märks att hon sär förväntansfull, så jag tror faktiskt att det ska gå bra. Rapport kommer senare.

Efter att flickorna åkt iväg tänkte jag gå och simma några längder. Det är också tänkt att bli en daglig morgonrutin, men jag är inte säker på att det blir av ens idag.  Därefter ska även jag åka till skolan. Det är uppstartsmöte för alla frivilliga bibliotekarieassistenter.

/F

Bollywood igår. Lantau idag.

Igår kväll hade vi barnvakt för första gången och jag och Åsa var på vår första sociala tillställning.
   Det var ett födelsedags- och avskedsparty för en av Åsas kollegor och temat för kvällen var Bollywood.  På eftermiddagen åkte vi därför till ett skönt ruffigt indiskt "varuhus" i Tsim Sha Tsui,  eller TST som de flesta av förklarliga skäl säger, och införskaffade var sitt tvättäkta Indien out-fit.
Flickorna skulle vara hemma hos en kollega till Åsa som bor här i Bel-Air. Jag kan inte påstå att jag kände mig helt bekväm med att gå genom området klädd i talibanpyjamas, och flickorna ville inte direkt hålla mig i handen på vägen.  
Mammas klänning och särskilt pricken i pannan fick dock väl godkänt.
    

När vi kom fram till festen var det ytterligare några killar som iklätt sig fotsid klädnad. Flera hade dock nöjt sig med jeans och svart skjorta. Kan konstatera att de sistnämnda nog sett fler Bollywood-filmer.  Kvällen var trevlig, maten var god och det var kul att få lite ansikten till alla de namn man har hört talas om.  Det visade sig också att min klädsel var alldeles perfekt i värmen. Min nyinköpta vad det nu heter kommer att vara alldeles utmärkt till morgonkaffet på balkongen. Om tjejerna inte sköter sig kan jag dessutom hota med att ha den på när kommer till skolan:-)   Innan vi åkte hemåt bestämde vi att åka till Lantau idag tillsammans med ett annat par.  Vår ambition att komma iväg tidigt sprack som vanligt, och de kom fram några timmar före oss.
   Det är på Lantau flygplatsen, Asian World Expo och Disneyland ligger. Men där finns också kloster, den stora budda-statyn, stora lummiga skogar och avskilda små stränder.
   Det går att åka både bil och tunnelbana, vi tog dock båten från Central till en liten by som heter Mui Wo, och därifrån en taxi till stranden ett par kilometer bort. I Hong kong får man åka 2 km för framkörningsavgiften som är arton dollar. Här var den bara tretton.

På väg till stranden.
Foto: Tyra Dahlberg

    När det blev klart att vi skulle flytta hit hade jag bilden av Hongkong som en storstad. Det är det förvisso, men jag kom hit första gången i maj slogs jag främst av hur grönt det var. Visst finns det stora komplex av höghus, men de sticker upp ur ännu större områden av grönska.
Och det är inte parker jag talar om. Här finns stora skogsområden, nationalparker med vandringsleder och faktiskt näst intill vildmark.
    När vi nu varit här i några veckor och besökt bara två öar av det tiotal som det går båtar till från Central kan jag konstatera att inte heller bilden av den gröna ön stämmer.
Hongkong är inte en stad. Det är faktiskt en skärgård.
    Vi har fått tips på så fantastiskt många spännande platser att besöka. Avskilda små byar och stränder man nästan får ha för sig själv. Och vissa av dessa platser ligger bara någon halvtimma bort.
    Det känns faktiskt som att vi till stor del kan bibehålla den livsstil vi hade därhemma, med jobb och stadsliv i veckorna, men skog och natur på helgerna.
   Visst, det blir kanske stranden istället för kantarell-skogen, men faktum är att sättet många verkar leva på här påminner ganska mycket om livet i Stockholm. Det finns skärgårdsbåtar - bara en sån sak.

Trots att vi kom iväg sent, blev det några sköna timmar på stranden. Jag joggade en bit längs strandkanten, mest för att se hur det kändes, och flickorna hade vansinnigt roligt i vågskvalpet.
De har också börjat samla på snäckor, och fortsätter de i samma takt lär vi behöva en extra container när det är dags att flytta hem. Innan vi tog taxin tillbaka till färjeläget åt vi en sen lunch (och tidig middag) på en av de små restaurangerna på stranden.

   "The Stoep" är en sydafrikansk krog med syd-afrikanska och medelhavsrätter på menyn. Vi hade inte ätit sedan frukost och jag erkänner gärna att det under eftermiddagen var jag som stod för det mesta av grinigheten. Det var dock inte värre än att det gick att rätta till med en grek-sallad och en kall pilsner.

Nu på kvällen har jag varit iväg och handlat. Det hade svalnat av lite och jag promenerande tillbaka.  Jag kom fram samtidigt som bussen ifrån Central. Den var fylld av helpers som varit och firat "freedom-day" som de kallar sin lediga dag. Nu sitter de i små grupper nere på gården och suger ut det sista av ledigheten, innan det är dags för sex dagar av arbete fram till nästa söndag.
Och nu börjar den första riktiga arbetsveckan även för oss. Tyra har gjort sina läxor och uniformerna är framlagda. Elvira ska ta skolbussen själv till sin första riktiga skoldag. Åsa har mycket att göra innan hon åker på en tjänsteresa på torsdag. Och jag? Ja, jag har lite grejer att skriva och fundera över, och i övrigt ska jag försöka hålla ställningarna här hemma,  sen ska jag jobba lite mer med välgörenhetsprojektet och fortsätta mina små försök att skaffa ett liv:-)

Jag måste dessutom, och ni kan kanske räkna ut varför, ta några kontakter med Jordbruksverket därhemma. Mer om det i morgon.

God natt kära vänner,
/F

Några tankar om valet i september.

Det börjar närma sig val. Den femte september skall Hongkong gå till valurnorna och om jag fattat saken rätt handlar det om att utse borgmästare i stadsdelarna, men jag har inte helt fått grepp om saken.
   Här i Pok fu lam satsar independent kandidaten Ellis Lau stenhårt. Mot honom står en kvinna som lovar att "Stoppa lastbilarna" om hon vinner. Ellis Lau är garanten för "A cleaner, safer Pok fu lam".
Det finns även en tredje kandidat från Civic Party, men honom har jag bara sett några enstaka affischer för. Nu bor vi i ett ganska priviligerat område, men jag har faktiskt svårt att förstå hur det skulle vara möjligt att göra det vare sig renare eller säkrare. På senare tid har jag sett affischer som antyder att Lau har triangulerat i lastbilsfrågan för nu vill även han stoppa lastbilarna.
   Vem som än vinner ligger alltså lastilarna pyrt till.

Har inte heller förstått vilka lastbilar det är som ska stoppas, men vi hade fått ett kinesiskt informationsblad om saken i brevlådan häromdagen, och av bilderna och kartorna att döma förstår jag det som att det finns ett område som är väldigt tungt trafikerat av lastbilar med schaktmassor från ett bygge nånstans.
   För grannsämjans skull är det väl bäst att hålla med, så även jag säger - Stop the trucks. Vi Pok fu lammare måste hålla ihop.

Man med plakat. Snart i en korsning nära dig.
(Ska försöka fixa en bättre bild)

De främsta kampanjmetoderna verkar annars vara att hänga upp banderoller på staket och räcken, och att
på helgerna stå i gatukorsningar och rondeller med ett litet plakat med en bild på kandidaten man stödjer.
Sen gör man tummen upp till alla passerande bilar, och när någon svarar med att visa tummen så skrattar man och hoppar glatt upp och ned.
Det lär väl inte hinna slå igenom därhemma i detta val, men går det bra för Ellis är det nog bara en tidsfråga innan vi får se denna metod praktiseras även i Sverige.

I övrigt har jag inte riktigt fått grepp om det politiska systemet eller vilka de stora politiska frågorna eller skiljelinjerna är. Förhållandet till Kina är naturligtvis alltid aktuellt.  Det verkar också finnas en kontrovers kring någon slags begräsningar i den allmänna rösträtten. I veckan som kommer hoppas jag få lära mig mer, det är ett av de möten jag tidigare nämnt att Angela hjälpt mig med.

Nu ropar familjen på mig och det är dags att åka in till stan. Vi ska på fest ikväll. och har barnvakt för första gången.  Nu har det visat sig att festen har Bollywood-tema, så jag och Åsa måste åka till ett indiskt varuhus i Kowloon och ekipera oss lite.

/F

Saker som inte är ok.

Så var det dags för en första postning med lite reklamfunderingar. Egentligen går det inte att säga något generellt om reklamen vare sig här eller någon annanstans. Det finns både toppar och dalar överallt, och för det mesta är det långt mellan topparna.

Om man ska generalisera skulle jag vilja påstå att den grafiska designen överlag håller en mycket hög nivå, men att reklamen ofta är övertydlig och lite tillgjord.  Jag kommer att posta lite guldkorn emellanåt.

Vi börjar med Air Asia.  Kan inte ens föreställa mig hur det skulle låta om ett sådant jobb publicerades i Sverige. Men nej Air Asia-  Det är inte ok att 1- förlämpa halva målgruppen genom att var mansgrisig och 2 -förlämpa hela mänskligheten genom att vara mansgrisig och dessutom så förbannat korkad. Ajjabaja.
 

Det andra är en liten on-premise promotion för ett vin. Ett pris som innebär att man ska fylleköra hem?Vet inte om det är menat som ett skämt (tror faktiskt inte det).
Det är klart, ett glas kan man kanske dricka, men jag tror inte att reklamombudsmannen hade gillat det här.
/F

Inryckning och uniformer

Flickorna i nya uniformer. Harry är inte alltid en gentleman.

På måndag börjar även Elvira skolan. Hennes sista dag i frihet, och min sista dag som jag får vara med barnen hela dan.
På morgonen åkte jag och Elvira till Old Mandarin Hotel för ett möte med Angela, som arbetar för välgörenhetsorganisationen jag skall jobba lite åt. Har lärt känna henne genom Mia, som vi i vår tur känner genom gemensamma vänner hemma i Stockholm.

Angela är inte bara min första lokala "kund", citationstecken för att jag/vi jobbar gratis, hon är också den första riktiga Hongkong-bo som jag fått lära känna lite bättre. Det är otroligt intressant att prata med henne och det känns känns som ett privilegium att få en inblick i det andra, kinesiska Hongkong. Det känns faktiskt lite som lite om det är två samhällen som existerar parallellt, även om de båda står i ständig kontakt med varandra.

Efter mötet tog vi tunnelbanan till Tyras skola för att hämta upp skoluniformerna. Fascinerande att titta in i klassrummen. Fullt med barn, men alldeles knäpptyst och full koncentration. Största skillnaden mot hemma är dock inte tystnaden, utan att alla barn arbetar med olika saker. Någon läser, någon annan räknar matte, ytterligare någon sitter och kombinerar olika ord på golvet.
 
Jag har tidigare buntat ihop Montessori med alla andra alternativa pedagogiker, och tänkt mig att det var något som batiktanter i tovade ullhattar höll på med. Kul att få sina fördomar omkullkastade..

Efter skolan åkte vi och åt glass, innan vi rörde oss hemåt igen. Kvällen har vi ägnat åt att bocka av en av de Turistfällor vi har kvar på vår att-göralista.  Mer om det i morgon.

Lite annat från denna dag:

Har sett min första kvinnliga taxiförare. Det tog nästan två veckor.

Efter att ha fått gå lite väl långt i värmen (jag valde fel t-uppgång) satte sig Elvira ner i skuggan och sa
- Nu är jag punkt slut!

Tyra blev jätteledsen när hon förstod att det inte var skola i morgon. Det har aldrig hänt hemma.

Angela öppnar dörrar. Många spännande möten på gång, några som förhoppningsvis kan leda fram till lite material till denna blogg.

En spark åt höger: Har aldrig varit i en storstad som känns så trygg. Har heller aldrig varit i en storstad där jag sett så oerhört få poliser. Det kanske inte är poliser som skapar trygghet?

En spark åt vänster: Det går att köpa alkohol i princip överallt och dygnet runt. Har än så länge inte sett en enda berusad berusad person. Det kanske inte är tillgänglighet som orsakar alkoholproblem?

Projekt: Invandrarpappan goes Hardcore Hongkong

På måndag börjar barnen skolan och det betyder att jag kommer att ha lite mer tid, både till att skriva och att göra andra saker. I samband med att vi flyttade hit har vi både fått och köpt en hel del guideböcker om Hongkong. Jag fick ett par av Alex och Emma (som är Harrys husse och matte) Åsa W på jobbet lånade vår lägenhet ett par nätter i juli, och hon lämnade en, vi har dessutom köpt ett par själva.
   Guideböcker är ju ofta fyllda av sådana när listor med platser att besöka och saker att göra. Oftast har man ju inte tid att göra särskilt mycket av allt som nämns. Men nu har jag tid, och utifrån ett urval av alla tips och listor i våra böcker har jag sammanställd följande lista på saker jag tänker göra och skriva om under hösten. Ordningen är inte spikad, och ni får gärna komma med önskemål. Om ni tycker jag missat nåt får ni också gärna säga till.

Annars säger jag som följer: Jag lovar och försäkrar på heder och samvete att jag före decembers utgång skall göra allt som står i min makt för att ha genomfört och skrivit om följande:

1. Kinesisk fotmassage/zonterapi -För att citera Jimmy Buffet " My head hurts, my feet stink and I don't love Jesus"  Vill nån ta på mina fötter så - be my guest. 
2. Anlita en fengshuimästare för att få lite andliga heminredningstips. Jag lovar dessutom att i görligaste mån genomföra hans/hennes rekommendationer. Två undantag från det löftet: Vi kan inte göra sånt vi inte får för värden, och jag kommer aldrig någonsin att skaffa en inomhusfontän, vattenfall eller dylikt (har hört att de är svaga för sånt)
3. Orm-skiva. Framåt senhösten är det tydligen orm-premiär. Då ska jag äta en traditionell orm-middag, med tillhörande snapsar (Gallan går, och så blodet i nästa glas). Vad jag förstått det får man först maten presenterad för sig i levande form.
4. Gå på kantonesisk opera.  En konstform som kombinerar opera, kampsort och pantomim. En föreställning kan tydligen vara upp till sex timmar.
5. Ta en kurs i taiji, och därefter utöva detta tillsammans med tanterna och farbröderna som står i parkerna på mornarna.
6. Så snart jag känner mig det minsta sjuk ska jag besöka en traditionell kinesisk läkare. Jag kommer dessutom att äta den medicin han rekommenderar, om det så är panda-nos. Då jag nästan aldrig blir sjuk lovar jag att gå till doktorn i vilket fall som helst.
7. Dricka ormvin - verkar vara en lokal motsvarighet till glögg, gjort på gallblåsan från fem dödligt giftiga ormar. Yummi!
8. Besöka ett Zen-buddistiskt kloster och försöka intervjua en munk eller nunna.
9. Gå en kurs i kinesisk matlagning. ( och då räknas inte bakningskursen jag redan är anmäld till.
10. - Berätta för mig. Förslag mottages tacksamt.

Ovanstående är naturligtvis inte det enda jag kommer att skriva om, men jag ska som sagt göra allt jag kan för att beta av allt före jul,

/F

EXTRA: Dong Tai Tsi är hemma och nöjd med sin dag!

Skolbussen var försenad, så det blev en lång, lite nervös och framför allt väldigt varm väntan på Tyra. Det var hursomhelst en glad och stolt liten flicka som kom hem. hon har fått "En engelsk kompis, och så den svenska tjejen, och så håller jag på att bli kompis med två till" Hon har "pratat engelska hela dagen" och haft sin första lektion i kinesiska. Hennes namn är "Dong Tai Tsi" och hon har fått öva på sina tecken.

Det kommer bli bra det här. 

/F

Skolstart nr 2 + mammutbetar och glass

Skolbussen med "Buss
mamman" som alltid är med.

Skolbussen kom verkligen 7:31. Det var en ganska sammanbiten tjej som klev på, och det är med viss ängslan jag om en dryg timma skall gå ner och ta emot henne och få höra hur hennes dag har varit. Det känns lite som att denna dag kan avgöra hur hela hösten, eller för den del hela vår tid här, kommer att bli.
   Efter att Tyra åkt iväg, åkte jag, Åsa och Elvira till introduktionsdagen på IMS i midlevels.
Elvira kommer att gå med lite yngre barn till dess att hon kommit in i språket (eller språken) ordentligt. Klokt tänkt av skolan, tycker jag. Även idag kändes mycket som hemma. Även dagisfröknar verkar vara desamma överallt.
   Elviras lärare heter Mrs Dionisio och Ms. Chan.  Mrs Dionisio var ett litet energiknippe från Filipinerna som började med att berätta om sina tjugoårs erfarenhet och avslutade med att säga att detta var tänkt att lägga ett fundament till ert framtida förtroende för mig.
Det var ibland svårt att veta om hon skämtade eller menade allvar. De första 60 minuterna var det hur som helst väldigt underhållande.

   Nytt för mig var att Montessori pedagogiken för små barn i stor utsträckning kretsar kring att lära sig utföra en rad vardagssysslor och hushållsgöromål. Det var ta mig fan det vackraste jag hört sen jag konfirmerades. Även om jag tyckte att det lät lite märkligt först måste jag säga att efter att ha fått se en demonstration, verkar det faktiskt riktigt vettigt. En "liten flicka" (En engelsktalande mamma som fick vara stand-in) dukade ett bord tillsammans med den kinesiska läraren. Samtidigt som hon gör det, nämner läraren vad ätpinnar, talrik, skål, bricka etc heter. Flickan lär sig duka, men hon bygger också ett större ordförråd. Ska bli intressant att få följa detta, och ännu intressantare att se om det ökar Elviras intresse för att hjälpa till här hemma.
    Något annat som kändes minst sagt lite annorlunda för svenska öron var inbjudan till ett kvällsseminarie för hembiträden, eller helpers som de kallas. Det hette nåt i stil med "Helpers help to help", och skälet till detta var att eftersom att de flesta barn växer upp med helpers tenderar de att inte få hjälpa till så mycket hemma och får därför för lite stimulans och blir osjälvständiga. Hjälpen deras helpers ska ge består helt enkelt i att inte hjälpa till för mycket.
    Jag hoppas inom kort skriva mer om helper-systemet.
Vi fick också veta att vi skall tala med Ms. Chan angående ett kinesiskt namn till Elvira. Vi får väl visa Tyras så att de får samma efternamn. På min namn-lapp stod det dessutom Freclrik. Den här skolan vill visst byta namn på hela familjen.
    När allt var slut åkte Åsa till jobbet och jag och Elvira gick för att köpa glass. Vi gick Hollywood Road, som också kallas för Antik-gatan- bort mot Central.

Galloperande hästar på mammutbete

    Butikerna är fulla med sådant som känns som att det borde höra hemma på ett museum. Längs en del av gatan ligger flera butiker som bara säljer arbeten i mammut-betar. Man kan konstatera att det måste funnits väldigt många mammutar, och vissa saker är helt förbluffande. Det finns också mängder av otroligt vackra lerskulpturer, vissa flera tusen år gamla. Tyvärr råder det fotoförbud i de flesta butiker, och jag har än så länge inte velat reta någon i onödan.

"Italien-glass" 

    Efter en promenad som blev lite väl lång för Viran kom vi fram till en perfekt liten glassbar. De hade både citron-sorbet och riktigt mörk chokladglass - båda är Elviras favoriter sedan våra semestrar i Toscana.   Elvira känns super-cool inför det kommande äventyret och jag tror uppriktigt att hon ser fram emot det.
   Nästa vecka går båda i skolan, och då kommer invandrarpappan ha mer tid både att skriva och göra andra saker. En del av den tiden tänkte jag använda till att sparka igång ett lite större projekt här på bloggen - det berättar jag mer om snart.
/F

Skolstart och november-picknick

Tyra med sitt gamla, och sitt nya namn

Jag skrev om vardag igår, och man kan väl säga att den börjar närma sig. Idag har vi varit på Tyras skola och träffat lärare, köpt skoluniformer och hälsat på andra barn och föräldrar.
Självklart var mycket annorlunda, men förvånansvärt mycket kändes väldigt bekant. Regler för kalasinbjudningar "Om man ska lämna inbjudningarna i skolan måste man bjuda alla", föräldrakaffe i pappersmuggar, och lärare som ser ut som lärare gör i hela världen.
   The International Montesori School of Hongkong har under sommaren flyttat in i helt nya lokaler vid Tin Hao station. Vi åkte dit med Tyra Dahlberg, men kom hem med Dong Tsin Nånting.

Tyras lärare

    Tyras lärare i kinesiska hade gett henne ett kinesiskt namn baserat på tecknen för "Vacker" och "Ett liv utan svåra hinder", och så familjenamnet Dong för att det precis som Dahlberg börjar på d.
    Vad jag förstått så anses det som en stor ära att få ett eget kinesiskt namn. Man får inte ta det själv utan det måste ges av någon annan. Har träffat folk som bott här i många år utan att ha något. Tyra fick sitt på en vecka:-)  Det är ungefär tjugo barn i varje klass, och i varje klassrum finns två lärare, en som talar kinesiska och en som talar engelska.
   Det går en annan svensk flicka i Tyras klass. Tyra träffade henne när vi var och hälsade på i maj, och jag tror att det var en mycket glad överraskning för henne att de blir klasskamrater.
   Dagens stora besvikelse var att det visade sig att det kommer förekomma lite läxor trots allt. Montessori-pedagogiken ska annars vara fri från läxor, eller hålla dem till ett minimum, utifrån principen att man jobbar stenhårt när man jobbar, men är ledig när man är ledig. Ett mycket klokt synsätt enligt mig.  Till Tyras förtret visade det sig att lärarna i kinesiska ger en läxa varje dag, men enligt dem skulle den ta "Max tio minuter. Kanske en halvtimma"
   Vi köpte tredubbla uppsättningar av skoluniformen till tjejerna, plus kepsar och ryggsäckar, en "idrotts-uniform" och en fleece-tröja som verkar vara det enda vinterplagg man behöver.  Tyvärr får vi dem inte för än på fredag så Tyra får gå sina två första dagar i civila kläder. Sist på dagens program stod ett kort möte med hem- och skola föreningen, eller PTA. De berättade bland annat om en av höstens stora begivenheter, den årliga "November-picnicken" Jag tror ärligt talat aldrig att jag hört orden "november" och "picknic" i samma mening förut.  De behövde dessutom volontärer till vissa funktioner, vilket
resulterade i att jag måste beställa visitkort med en ny titel: "Skolbibliotekarie-assistent"
   I morgon klockan 7:31 (det står faktiskt så) kommer skolbussen och hämtar Tyra. Hon har varit lite spänd några dagar, och det har jag full förståelse En ny skola kan ju vara läskig nog. Nu är det ett nytt land, ny skola, nya klasskamrater och dessutom två nya språk.

Traditionellt altare

   I kväll när hon la sig frågade jag om hon kände sig nervös. Nej - jag längtar faktiskt, svarade hon.
Jag är helt övertygad om att det kommer att gå bra för henne, men det kommer bli en spännande och annorlunda höst. I morgon är det introduktion för Elvira. De går på samma skola, men två olika Campus. Det kommer bli ännu mer spännande.

Och lite småplock:

Jag har inte fått nåt namn på kinesiska- men väl en adress.  Höll på att bli tokig på allt tjafs med taxi-chaufförer. Har nu fått lära mig att området vi bor i heter "Booy sa wan". Genast går det mycket bättre, men första gången jag använde det svarar chaffisen på helt klockren brittisk engelska " Where about in Bel-Air, Sir?"

Harry blir lite distraherad av alla vita pudel-brudar som bor i området.

Det är vänstertrafik i rulltrapporna. När det är två går den vänstra ned. Märkligt nog ställer man sig dock till höger så att andra kan passera förbi. Voffor gör di på dette viset?

Mina och flickornas kulinariska lunch-utflykter fortsätter. Igår blev det Kentucky Fried Chicken:-)
Jag började prata lite med en kinesisk farbror framför mig i kön. Han frågade om jag bodde här. När jag svarade ja tryckte han min hand och sa "Welcome, we are so glad to have you here" Hoppas att det åtminstone någon gång har hänt någon som flyttat till Sverige.

Over and out mina vänner,
/F

Slutet på början

Idag har jag för första gången lämnat döttrarna ensamma i lägenheten. Jag hade en tid bokad hos immigrationsmyndigheten för att ansöka om ett Hongkong ID. Byråkratiskt, långa köer och otrevliga tjänstemän? Glöm det. Snarare enkelt, snabbt, korrekt och välorganiserat.

    När jag fått min kölapp var det typ 175 nummer före mitt. Jag förberedde mig för en väntan i stil med Systembolaget den 30:e december, och just då kändes det där med tjejerna ensamma hemma som en riktigt dålig idé. Men så började numren rassla fram på skärmen. Ibland tjugofem, ibland tio i taget och efter max 15 minuter var det dags att gå till bås 36 där en kvinna gjorde processen kort med mig. Fingeravtryck, fotografering och egentligen bara en fråga - Är det ok om vi stavar ditt mellannamn Göran som Goeran?  Jag bad om några timmars betänketid, men kom efter mycket vånda fram till att det nog var ok trots allt:-) 

Därefter fick jag en ny kölapp, vet inte riktigt varför, för i nästa lucka satt en uniformerad herre som inte ställde några frågor alls utan bara skrev ut det tillfälliga ID-kort jag skall ha till dess att mitt riktiga blir klart. Max 30 minuter efter att jag kommit kunde jag lämna byggnaden, och plötsligt infann sig en mycket märklig känsla. Det var faktiskt som att allt först då blev riktigt verkligt, och jag kom att tänka på något Tyra sa igår.

Vi hade bestämt med Åsa att möta upp henne i Causeway bay efter att hon slutat jobba. På väg mot busshållplatsen kom ett häftigt regn, så vi tog en taxi istället. I bilen frågar Tyra mig om vi ska äta ute igen. Jag svarar att, ja förmodligen, för det blir nog för sent annars. Men, pappa säger hon, vi har bara lagat middag hemma en gång, och vi bor ju här, vi är inte på semester.

      Hon har så rätt, min älskade, kloka lilla Tyra. 

Med mitt tillfälliga ID-kort i handen skippade jag taxi, jag tog jag tunnelbanan till Sheung Wan, och väntade in bussen hem till Pok fu lam. 

   Det är dags att hitta vardagen. Semestern är slut. Vi bor här nu.

Lunch med hungriga spöken

Idag måste vi hålla hos hemma stora delar av dagen då våra garderober och gardiner ska levereras och monteras upp.  Vi bestämde oss för att använda lunchen till att kolla in Aberdeen, en stadsdel jag knappt varit i alls tidigare och som dessutom ligger väldigt nära. Namnet till trots var allt väldigt kinesiskt, och den första syn som mötte oss när vi kom fram underlättade inte direkt mina försök att få flickorna att gå till en lokal restaurang.

Får det lov att vara en
banan till svanen?

    Två helstekta grisar, en stekt anka (eller är det en svan?), massor av rökelse och röken från tre stora oljefat där man eldade papperlappar (med böner?).  Mannen vid oljefaten skrattade ondskefullt när flickorna hostade av röken och vek undan för sotiga pappersflagor som formligen fyllde luften.
   Männen såg mer ut som kriminella än fromma män, men något sa mig ändå att det knappast var ett vanligt gatukök. En snabb titt i nya husorganet South China Morning Post gav svaret. Det är spökfestival. Eller rent av "Det hungriga spökets festival". Hur har man kunnat missa det?
  Med tanken på lukten och flugorna får man hoppas att spöket är ordentligt hungrigt. Annars lär han dö en gång till. Vår lunch? Det blev Pizza-hut.

Mycket viktigt möte

Showtime

Jag är som sagt lite orolig över hur jag kommer klara det där med att inte ha ett jobb att gå till. Min fru  är som bekant en International business woman som reser runt i världen på international business meetings,
men idag har minsann jag också ett mycket viktigt möte. Det blir till att kränga på sig kostymen och försöka slänga ihop en snabb powerpoint.
Jarre's Curtain Service Co kommer hit.

Söndag på Lamma Island

Idag efter frukost åkte vi ner till färjeterminalen och tog en båt till Lamma Island. Vi visste att Lamma låg ungefär en halvtimmes båtfärd från Central, men vi hade inte förstått att det är en av de öar vi ser här utanför vårt fönster. Det är faktiskt den närmsta av dem.

Om jag kallade Stanley för en sömnig medelhavsort är Lamma som en härligt bedagad liten fiskeby på en Grekisk ö. Minus greker och plus kineser. Från den lilla huvudgatan med små barer och fisk-och skaldjursrestauranger ringlar sig en liten lummig stig bort mot stranden. Det stod i guideboken att det skulle vara en promenad på tjugo minuter, men antingen gick vi väldigt sakta eller så hade en nolla fallit bort. Det var hur som helst en trevlig promenad, för alla utom Harry, som fick följa med trots vad vi fått veta vad han tycker om värme. Vi fick stanna och ge honom vatten några gånger längs vägen, och när vi kom in i skuggan la han sig helt sonika ned för att svalka sig lite på den betonggjutna vägen.

Så gott som alla som hade ett hus längs vägen hade också någon form av mer eller mindre improviserat café, eller en liten butik.  Ibland bara i form av en drickakyl och lite strandleksaker, men på flera ställen också små härligt anspråkslösa restauranger med några gamla bord uppställda under lövverket.
På ett par ställen stod gamla damer och sålde grillad majs och kött, och doften av grillat blandades med en oerhört intensiv doft av citrongräs.

Harry har fått nog.

Hela ön kändes skönt avslappnad och bohemisk och det var minst sagt svårt att tänka sig att vi bara var en halvtimma ifrån myllret i Hong Kong. Väl framme på stranden visade det sig att Harry inte var välkommen, så han och jag gick och tog en fika. Harry låg under bordet och lät som att han skulle dö, men efter ett tag kröp han in under en stor krukväxt och jag tror att han somnade en stund. Han slutade i alla fall att flåsa (och ja, jag erkänner att jag kollade pulsen) Efter en stund ringde Åsa och sa att hon pratat med en badvakt och att hundar kunde få vara på den bortre delen av stranden. Vi gick dit och Harry formligen kastade sig i vattnet. Efter en stund dök det dock upp en annan vakt och ville köra bort oss. Det visade sig att vi missförstått saken. Det fanns en helt annan strand där även hundar var välkomna, så vi fick packa ihop våra prylar och promenera vidare.

    Maten på ön skulle egentligen vara värd ett alldeles eget inlägg, men det får vänta till vi varit där kvällstid någon gång och provat någon av krogarna lite mer ordentligt. Nu blev det en hastig lunch när vi kommit fram och en snabb middag innan vi tog båten tillbaka.   Barnen åt Dim Sum, eller rättare sagt vi beställde det, men de åt mest ris, vilket inte gjorde mig nåt:-)  Åsa och jag hade räkfrossa. Sauterade räkor i vitlök med ingefära och broccoli och stekt scampi med chlii och selleri. Båda var fantastiskt goda. Med lite mer tid och om det vore en mer planerad middag hade jag gärna gått loss på den dagsfärska fångsten i akvarierna, men det får vänta till nästa gång. 

Vi kommer definitivt att åka tillbaka, men det finns ett tiotal andra öar och dessutom hela Hongkong kvar att undersöka. 

    Vi har ju dessutom gott om tid. När jag tänker på saken finns det ju rätt många i bekantskapskretsen som uppskattar skaldjur. Nästa tur till Lamma kanske ska bli när vi får första besöket från Sverige?

Och ja- Jag har äntligen hittat de nya inställningarna så att jag kan lägga in fler bilder i texten, och inte behöva ha alla högst upp. Det blev kanske i alla fall inte helt lyckat. Nu vet jag hur man gör och jag lovar att jobba vidare.

/F

Tyras födelsedag. Och Harry.

Igår firade vi som sagt Tyras födelsedag. Frågar ni henne fick hon ligga och vänta i tre timmar innan vi äntligen kom och sjöng för henne. Riktigt så länge var det nog inte, men vi kan väl erkänna att vi sov lite längre än vi tänkt oss...

Tyra var nöjd med sina presenter, fast det vare sig var en hund eller en iPhone. Hon fick däremot en iPod touch som har precis alla funktioner utom just telefon, och det är egentligen bara dem hon är intresserad av.

Med en "honey-cake" som såg ut som en limpa , banan, jordgubbar och sprutgrädde försökte vi få ihop någonting som påminde om en tårta. Den blev rätt annorlunda, både vad gäller smak och utseende. I ärlighetens namn påminde det inte alls om tårta. Tyra var dock nöjd med morgonen, och när vi ätit begav jag mig iväg mot stan och Åsa och flickorna gick till poolen.

Framåt lunch var det så dags för dagens verkliga höjdpunkt: Harry! Tjejerna har längtat sen vi kom hit, och de sista dagarna har de nog frågat typ var femte minut om han inte kommer snart. Harry är en supercharmig liten fransk bull-dog som ska bo hos oss i en vecka medan hans husse och matte är på bröllopsresa på Fiji.

Hundlobbyn i familjen lär inte bli mindre högljudd av detta, och även jag kan erkänna att det är rätt trevligt att ha en fyrbent god vän på besök. Det känns inte helt otroligt att det på något sätt blir en fortsättning på den här historien. Jag har ju dessutom lovat, vilket jag inte lär tillåtas glömma.

På kvällen gjorde vi ett första besök på Fringe Club och drack Singapore-sling respektive apelsinjuice på deras fina terass. Jag fick ett livtidsmedlemsskap där i fyrtioårs-present av mina systrar. Verkar vara ett coolt ställe, och kändes mer som ett galleri eller kulturhus än en traditionell privatklubb.

Efter en småkaotisk middag med två lite för trötta tjejer åkte vi hem och gick ut med hunden.

Sydostasien är verkar vara lite i varmaste laget även för en fransman. Harry är en nattvandrare.

/F

Pappaledig

Normalt sett är det söndagarna som är tjänstefolkets lediga dag. Efter morgonens födelsedagsfirande tyckte jag dock att döttrarna behövde lite tid med sin mamma.

Eller den ärliga versionen: Jag behövde lite tid för mig själv.

Det visade sig att området har en egen buss till Sheung Wan, jag tog den dit och gick sedan en lång promenad i värmen till Midlevels. Hamnade så småningom med en tidning och en Espresso på ett litet café.

South China Morning Post verkar vara skönt frispråkig, både om vad som händer i Hong Kong och på andra sidan gränsen. Det lär vara förbjudet att ta med den in i Kina. Idag hade de bland annat ett längre reportage om kinesiska hacker-attacker mot amerikanska intressen. Integritetsfrågor verkar också vara på tapeten. Tydligen har företaget som har hand om systemet för Octopus-cards, som är både tunnelbanekort och fungerar som lokalt betalkort, sålt uppgifter om användarna till tredje part (så som både coop och ica gör hemma...) I ett land i Hong Kongs situation är naturligtvis censur och myndighetsinblanding också frågor som alltid är aktuella.

Kan konstatera att jag måste ha morgontidning. Prenumerationen var rätt dyr, men jag får väl kolla om hemmamannen kan få det som personalförmån.

Efter kaffet fortsatte jakten på kaffebryggare. Idag hittade jag förvisso flera stycken, men tyvärr inte rätt. Trots misslyckad shopping, och trots att det måste ha varit över 40 grader varmt gick jag hela dagen runt med ett leende på läpparna. Det är en så fantastisk stad. Det är ett sånt myller av männsikor, en sån blandning av dofter och synintryck, och en sådan fantastisk mix av kulturer.

Dagens andra espresso intogs på en liten italiensk bar som mycket väl kunnat ligga i såväl New York, som Milano eller för den del Stockholm. Nu råkar det ligga i Hong Kong och då känns det som den naturligaste sak i världen att det ligger ett litet tempel där folk tänder rökelse och eldar upp små bönelappar precis intill, en afrikansk bar är granne på andra sidan, mitt emot ligger ett stängt ställe som med stor sannolikhet är en strip-bar och lite längre ner på gatan säljs torkad fisk och grönsaker vägg i vägg med en mekanisk verkstad.

Dagen viktigaste slutsats är därför: Människor med skilda bakgrunder, kultur och religion inte bara kan leva tillsammans. Jag tror att vi ska och bör göra det.

Väl hemma igen var lagenheten tom sånär som på Harry. Han ska bo hos oss i en vecka, och honom berättar jag mer om i morgon.

Då tänkte jag också berätta lite mer om Tyras födelsedag.

Egentillverkad toffel.

Elvira i sina egenhändigt tillverkade tofflor. Elviras var lite för stora, så dem fick Åsa klippa lite i så de passade. Tyras var dessvärre alldeles för små, det är ju svårare att göra något åt:-)

/F

En dag i Stanley

Gårdagens planer höll faktiskt ganska väl. Vi var och badade, stolen kom i tid, och vi åkte till Stanley. När vi var här och letade lägenheter i maj var det faktiskt Stanley valet föll på. Tyvärr gick valet av skola lite stick i stäv med valet av bostadsort och för att flickorna inte skulle behöva tillbringa allt för mycket tid på skolbussen hamnade vi här i Pok fu lam istället.

Stanley är en halvö och känns lite som en sömnig turistort någonstans vid medelhavet. Det finns dessutom en lång strandpromedad utan bilar, fina stränder och en stor marknad fylld av "skräp" så tjejerna trivs alldeles utmärkt.

De trivs också väldigt bra med den uppmärksamhet som två små blonda yrväder får. Hitinills har vi inte varit ute någon enda gång utan att folk kommit fram och vill fotografera dem. Helst tillsammans med sig själva. Detta hände även förra gången vi var här, och som stolt pappa kan jag naturligtvis ha en viss förståelse för att folk vill plåta mina döttrar.

Betydligt svårare att förstå är att det häromdagen kom fram en ung kines och ville att hans flickvän skulle plåta honom - tillsammans med mig! Han la armen om mig och sa "look laj my fliend" och såg mycket nöjd ut efteråt.

Läste för ett tag sedan att på andra sidan gränsen är det sådan status att ha västerländska vänner att backpackers och andra kan få ganska bra betalt för att går på fester och presenteras som värdens viktiga bekanta. Det kanske är en ny karriär att ge sig på: Låtsaskompis.

På kvällen mötte Åsa upp (eller man kanske ska säga på natten, för hon blev väldigt försenad pga div födelsedagsbestyr) och vi gick och åt middag på ett av ställena I Murray House, en fantastiskt vacker föredetta brittisk armeförläggning som flyttats hit från Central. Tjejerna var duktigt trötta, men kvällen räddades av att servitören plockade fram två presenter - var sitt set för att göra egna tofflor (!)

Innan vi åkte hem gick jag till affären och försökte få ihop ingredienser till en födelsedagstårta.

Bilder kommer. Det blev en mycket märklig skapelse;-)

/F

Home sweet home

Två bilder på samma vy från vår balkong, Närmast till höger syns först Tyras och därefter ligger vårt sovrumsfönster. Elvira är den enda i familjen som har "mountain-view" som de brukar säga på rivieran när man får ett rum med utsikt mot en husfasad, men hennes utsikt är inte så tokig den heller.

De små lådorna nere till höger är radhus som på nära håll ser ganska trevliga ut. När vi var runt och letade lägenheter i maj frågade vi vid ett tillfälle fastighetsagenten om vi kunde få titta på ett sånt. Vår budget räckte inte ens till en titt. Om de överhuvudtaget finns ute på hyresmarknaden kostar de tydligen en bra bit över 200 papp. I månaden.

I går kväll firade vi bröllopsdag, och lagade faktiskt för första gången middag här hemma. Idag ska vi planera nästa festlighet. Vi har en liten tjej som fyller nio i morgon.

Annars ser dagens planer för hemmamannen ut som följer:

Låta Elvira sova ut och försöka diska och städa innan hon vaknar.

Gå och bada.

Vara hemma mellan 11 och 13 för att ta emot en stol som ska levereras hit. Vi har nästan helt äkta Eams-stolar vid matbordet, och en blev skadad i förra transporten.

Om det känns som att vi alla är på gott humör därefter funderar jag på att vi skulle ta bussen till Stanley och äta lunch där. På Stanley-market finns dessutom en massproducerande lokal konstnär som jag tänkte göra lite affärer med.

Medan jag skriver detta har första punkten redan spruckit, och nåt säger mig att det kan bli likadant med resten.

/F

Besök i klubbhuset

Idag bestämde vi oss till sist för att stanna hemma och istället göra ett första längre besök i klubbhuset. Det är inte helt enkelt att beskriva Bel-Air on the Peak som det fulla namnet på området lyder. Något av en anhopning av stora hotel och The truman Show. Det är lite låtsas värld över det hela.

Området är byggt i sex faser (tror jag) och varje fas har typ åtta byggnader på sisådär 50 våningar. Till varje fas hör klubbhus med pooler, yogarum, gym, bowlingbana, billjardrum, musikrum, lekrum, spa och you name it.

Jag skrev redan i mitt första inlägg att inredningen inte är minimalistisk. Det är lätt att säga vad den inte är. Att beskriva vad den är blir svårare. Ska vi säga lite italiensk renässans, blandat med barrock, till detta lite tillägg av japanskt, persiskt, kinesiskt, egyptiskt och sedan presenteras alltsammans med amerikansk överdådighet och massor av marmor, guld och silver. Den enda stil som helt lyser med sin frånvaro är möjligtvis den skandinaviska:-) Mina bilder är inte de bästa, men jag hann i alla fall ta några stycken innan jag blev upplyst om att det råder fotoförbud.

När jag läser ovanstående märker jag att det låter som att jag klagar. Det gör jag inte. De får ösa på med hur mycket kitch de vill, för innehållet är det verkligen inget fel på.

Fantastiskt gym och pooler med havsutsikt, omklädningsrummen skulle få både Sturebadet och förmodligen även Prins Westlings anläggningar (dem har jag inte sett) att skämmas. Med tanke på att jag kan åka hiss till alltsammans finns det liksom inga ursäkter för att inte komma hem hyfsat vältränad. Med det sagt tänkte vi åka och äta Pizza:-) Sen måste jag även hitta ett bord på ett trevligt ställe till kvällen. Det råkar liksom vara 15-årig bröllopsdag...

/F

Gooodmoorning Pok Fu Lam!

Har inga som helst problem att vänja mig vid att vakna och se alla båtar ute på redden. Särskilt på mornarna är där ett myller av gigantiska containerfartyg, pråmar, trålare, små fiskebåtar, djonkar (eller Junk som de säger här) bogserbåtar, lotsar och små passagerarbåtar. Vid femtiden i morse (vaknar fortfarande på de märkligaste tider) låg där dessutom flera stycken pråmliknande saker med stora kranar. Tror att de kanske lossar ute till havs. Stackars sjömän. Segla över hela världen och sen inte ens få gå i land och tatuera sig.

Funderar på att köpa ett teleskop så att jag kan titta närmare på fartygsnamn och flaggor. Vore kul att få syn på Hyundai Mercury som är påväg från Göteborg med bland annat några små lådor med våra grejer. Hon ska vara framme den 11 september, av alla datum. I teorin skulle man ju också kunna vända teleskopet åt andra hållet och titta in i alla lägenheter, men det skulle naturligtvis aldrig falla mig in:-)

Igår kväll gjorde jag mina första små distansarbeten åt den kära byrån därhemma. Nu på morgonen måste jag ägna mig åt att ta hand om lite lokala mail, och de börjar faktiskt bli några stycken. Det är verkligen slående vilken vänlig stad det här verkar vara. Det kommer små tips på människor jag borde träffa från alla möjliga håll. Har fått en förfrågan om lite volontärarbete för en välgörenhetsorganisation. Det hade jag gärna gjort, men tyvärr var det ett möte redan idag. Hoppas att jag kan få kliva på projektet i ett senare skede. Det känns som att mina döttrar har fått sin beskärda del av att sitta med på möten, och fram till att skolan börjar får det bli fullt fokus på dem.

Dagens planer är inte riktigt fastlagda än. Det pågår en diskussion om saken i soffan. Den innefattar inte kaffebryggare och balkongmöbel och jag misstänker att även det kommer att få vänta till efter skolstarten. Det kan däremot inte inköp av skoluniformer och lunchlådor göra, men får jag bara storlekarna klart för mig borde åtminstone uniformerna gå att fixa på nätet.

Ikväll hoppas jag kunna berätta lite mer om området vi bor på. Det låter sig dock inte beskrivas i ord så jag måste plåta lite mer först.

/F

Bussresa och värmeslag

I Tyras "skoldagbok" fanns det en ruta där det stod "Vad har jag lyckats med idag?". Ja, idag har vi efter vissa mindre problem lyckats med att 1- hitta ut ur huset och ta hissen till rätt entré 2- hitta ut från området. 3- hitta busshållplatsen och 4- ta rätt buss till till Central.

Väl där vann naturligtvis tjejerna så det blev en tur med Starferry till Kowloon och ett besök på Toys r' us. Min fromma förhoppning om att de efter en dos krimskrams skulle kunna tänka sig att följa med mig till några affärer blev inte infriad. På dagsboksfrågan "Vad kan jag bli bättre på?" blir svaret därför 1- Köpa kaffebryggare, 2 - leta efter möbler till balkongen och 3- göra något vettigt över huvud taget. Det blev istället en alldeles för lång promenad i värmen på jakt efter ett ställe att äta lunch på, och plötsligt hade jag två små likbleka flickor varav den ena var var väldigt nära att svimma. In på första bästa ställe för dricka och lite pommes-frites, och efter det ville ingen av dem äta något mer. De propsade dessutom på att ta taxi hem (båda har snappat upp att det är billigt här) De vann igen.

På plats!

Ja, då var vi på plats. Den sista tiden har varit minst sagt hysterisk med massor att försöka få klart både privat och på jobbet. Det finns fortfarande lite problem och småstrul därhemma som måste lösas, men var skönt att till sist få sätta sig på planet och inte kunna göra något annat än att konstatera att nu är det som det är.

På denna blogg kommer jag att berätta lite om hur det går för oss. Jag kommer att skriva om livet som medföljande, om att vara hemmapappa utomlands, om staden, maten, döttrarnas upplevelser i skolan och människor och platser vi möter och besöker

Och varför heter bloggen Invandrarpappan? Jo, för att det är precis det jag ska vara. Nu är bara frågan vilken sorts invandrarpappa jag skall bli - Välmående och integrerad medlem i samhället, eller en bitter figur som står på balkongen och svär över att han inte får in svt24? Kommer jag vara frustrerad över att döttrarna får nya värderingar och lär sig ett språk han inte förstår? Kommer jag känna mig meningslös när jag inte har ett jobb att gå till?

Följ med här så får ni svaret:-)

Några reflektioner än så länge:

Det är vänstertrafik även på köksluckorna.

Det står Ex-Ghurkas i entrén. De ser både snälla och livsfarliga ut.

Mataffären är full av varor jag är för feg för att köpa. Bilder kommer!

Och - inredninigen i klubbhuset på området är inte minimalistisk:

Nu ska jag försöka få med tjejerna till Disneyland. De tjurar och vill hellre till Toys R' us.

Vad är det med dagens ungdom?

/F