Ode till en Sverigedemokrat.

Äldre vita män i T-shirts med "tufft" tryck de köpte av en knalle på idrottsföreningens höstmarknad förra året. De står på trappan till ett nergånget egnahemshus i utkanten av en mellanstor tätort och säger “Inga kommentarer”.

Blicken både skamsen och trotsig. Uppsynen så självsäker man bara kan vara om man vet att man inte riktigt förstår. Och i deras ansikten kan man läsa en historia om liv som kantats av konflikt. Med en fru som drog och tog barnen med sig. Med en bror som försvann över ett bråk om ett arv. Med en granne som ställt soptunnan på fel sida tomtgränsen. Med en chef som inte fattade någonting och arbetskamrater som la verktygen på fel ställe.

Och så fick de sparken eller sa upp sig. Och så började de sälja pellets, braskaminer eller bildelar i garaget. Och så slutade de att drömma om världen för att istället stänga den ute. Och så slutade hoppas på framtiden för att istället vilja tillbaka till ett förgånget tillstånd som aldrig fanns.

Och så fick de en fösrta PC, en 386:a genom facket -95. Och så fann de varandra på Torget, sen på Flashback, Avpixlat och i tidningarnas kommentarsfält.  För den stora platsen som är internet var så lätt att göra liten. Och där fick de de en roll. Och där fann de vänner. Och mest av allt fann de en fiende. En fiende de kunde älska att hata.

De började våga drömma igen. De började se hur de kunde få respekten de längtade efter. Hur de kunde betala tillbaka för oförrätterna, misslyckandena och ensamheten.

Och så kommer det en reporter. Och för en sekund får de strålglansen och uppmärksamheten de längtat efter. För en minut kan de berätta för det jävla PK-Sverige hur det egentligen ligger till. Om allt det som alla vet ”som bara läst lite grann” eller vad de vet som bara vågar ”ta reda på fakta”

Men när rampljuset de drömt om i duschen plötsligt dyker upp där på farstutrappen till det luggslitna shuset är allt han kan säga ”Inga kommentarer”

För mannen i T-shirt med tufft tryck glömmer aldrig en oförrätt. Men han kan inte minnas när han sist fick en kram.

När alla vännerna åkt hem.

En gammal Gyllene Tider låt dyker upp i huvudet. En lagom sorgsen ballad där ljusen släkts för länge sen och någon, vi kan väl förmoda Per Gessle, sitter ensam på sin säng för att – just det, Alla vännerna gått hem.

   Nu sitter jag inte ensam på min säng, och det är långt ifrån alla vännerna som åkt hem, men under några veckor under hösten var det hemskt mycket hejdå.

   Det var hejdå-fester och hejdå-junkar och avskedsdrinkar och en sista pilsner. Det var en sista tur till peaken och en sista dag på stranden, och så en dag så satt jag där på Café O på Caine och kunde konstatera att det i princip bara var jag kvar i stan av oss som brukade träffas där.

    Och jag bläddrade igenom kontakterna i telefonen och insåg att det inte fanns så vansinnigt många kvar att ringa.

Det är, på gott och ont, en stad i ständig förändring. Människor kommer och går. Den första fest vi var bjudna på när vi kom för snart två år sedan var talande nog en avskedsfest.

Och än mer säger det väl att det ofta just på avskedsfester man träffar nya människor.

    På samma sätt förändras staden omkring oss. Hus byggs och hus rivs. En butik kan slå igen för att para ett par dagar senare ha lämnat plats åt en ny. Det eviga ljudet av borrhammare som river blandas med dunkandet från pålningsarbetet där ett nytt hus ska byggas.

    Jag träffade en Brittisk herre i en bar för några veckor sedan. Han var uppvuxen här, men hade inte varit tillbaka sen 1962. Han sa att inget var sig likt, men att han ändå på något sätt kände igen sig överallt.

     Jag tror jag förstår vad han menar. Hus försvinner, nya växer upp, folk flyttar hit och andra flyttar hem.  Stan förändras, men är sig alltid lik, och umgänget byts ut men livet fortsätter ungefär som tidigare.

Staden omkring oss är inte rädd för förändring. Snarare tvärt om. Och när man bor här är det bara att följa med på den fantastiska resan. Vänner flyttar hem, men det finns tusentals nya att lära känna.

    Om vi började med en gammal låt kan vi väl sluta med en ännu äldre film.

När vännen Alex skulle åka hem tog vi en sista pilsner (nej, faktiskt inte vin) på Ricks i Soho.   Och ni minns väl i vilken film som Everybody goes to Ricks?

    De som har flyttat hem har ju fatiskt inte försvunnit. En dag  sitter man där i en annan bar i en annan stad och då kan man höja ett glas och säga – Here is looking at you kid. We will always have Hong Kong.

Förlåt

Vem du än var som googlade "grejs och mojs motorbåt" och hamnade här hos invandrarpappan - förlåt så hemskt  mycket. Du måste ha blivit besviken.

Den första åttan.

Victoria Harbour i Storm. Men efter att det lugnat sig.

Åtta är ju som bekant ett lyckotal här. Tyra och Elvira är nog beredda att intyga att det stämmer.
Förra veckan var det plötsligt ingen skola då en cyklon med styrka nummer 8 svepte in över stan. Det var vår första 8, och tydligen den första på över två år.

Det finns ett tydligt regelverk kring vad som gäller när en cyklon kommer. Vid nivå 3 stänger alla skolor för mindre barn. Vid nivå 8 stänger allt. Ingen behöver gå till kontoret och alla barn stannar hemma från skolan. Om stormen nedgraderas före lunch förväntas alla vara på kontoret inom två timmar, men om så inte sker är man ledig hela dagen.
   Jag hade personligen ingen aning om vad 8 står för, men vännen Kaj därhemma skickade lite information. Åtta är från Beaufort skalan och betyder vindar på minst 20 meter i sekunden. Det var hur som helst väldigt blåsigt, och när jag framåt kvällen åkte över till Kowloon för att hälsa på några vänner var det nästan en spöklik stämning på stan. Så gott som ingen trafik. Bara några enstaka taxibilar och en och annan polisbil.
   När det var dags att betala ville taxichaffissen ha en Tyfon-tillägg på 10 HKD. En lyckodag för honom också, med andra ord.

De dubbla niornas festival

Idag är det Cheung Yeung festival, en dag som traditionellt firas genom att gå upp på ett berg. Man kan också besöka sina förfäders gravar. Då kinesiska gravar ofta ligger på berg kan många förmodligen kombinera de båda aktiviteterna.
   Högtiden kallas också för de Dubbla Niornas festival, då den infaller den nionde dagen av den nionde månaden i den Kinesiska månkalendern. Man vill ju smälta in, och jag hikar gärna upp på ett berg, men innan man så där helt förbehållslöst ger sig iväg kan det ju vara intressant att veta lite om varför man ska upp på höjderna. Jag läser lite och förstår snart att denna högtid firar man egentligen inte, det handlar mer om en besvärjelse för att skydda sin familj. Nio är tydligen ett "yang-tal", och med två nior i rad blir det helt enkelt lite för mycket yang. Det är för att skydda sig mot detta elände man ska söka sig mot högre mark. Vill man vara än mer på den säkra sidan ska man dricka krysantemum-vin.
   Om någon tycker att detta låter konstigt vill jag lite försiktigt påminna om att vi i Sverige har en helgdag som firas till minne av att en kille för två tusen år sedan klev upp på en moln och åkte till himlen.
   Cheung Yang är tydligen också en lämplig dag för att vädra ut huset. Större delen av familjen Dahlberg har dock hitills valt att fira genom att hänga vid sina datorer.

Korvförsäljare i Drömfabriken

Sätt på dig kostym och svarta läderskor. Ta tunnelbanan till Cheung Man O. Buss 623 avgår prick 12:15. Åk två hållplatser till TVB och vänta vid vita huset. Jag hämtar dig där.
   Ordern var kort och koncis. Instruktionerna begripliga. Svarta läderskor var väldigt viktigt, det upprepades flera gånger.  Vännen Figge hade fått ett liknande samtal, och strax före 12 möttes vi vid tunnelbanan.
   Det var Micke som för några månade sedan tipsade mig om Natural Love. Nej, det var inte så att han visade mig den äkta kärleken. Natural Love jobbar för en av Hong Kongs många casting- och extras agenturer. Och ja, hon heter faktiskt så. Det hade kommit ett par förfrågningar tidigare, men då hade jag tyvärr inte kunnat vara med
   Bor man i Hong Kong måste man ju åtminstone ha skymtat förbi i en Hong Kong-produktion, och den här gången skulle det äntligen bli av.
     Jag och Figge möttes vid Tunnelbanan en stund före tolv. Vi gick till busshållplatsen, och ganska snart var det någon som ropade på oss. Det visade sig att Natural mötte oss redan vid bussen. Knappt hade hon sagt hej, innan hon strängt frågade var vi hade våra kostymer och svarta skor.
- Vi pekade på våra väskor och förklarade att vi i den 40 gradiga värmen valt att resa i civila kläder.
   Natural var en liten kinesiska, c:a 140 lång och knappast mycket över 40 kilo. Hon var klädd i ett svart linne och rosa jeans och hade en stor keps på huvudet.  Hennes litenhet till trots gick det dock inte ta miste på vem det var som bestämde.  Det här var en stenhård affärskvinna i människohandels-branschen.
- Behövs det fyra vita, två svarta och tre eskimåer är det till Natural man vänder sig. För dagen var endast tre vita beställda, utöver oss två en fransk stuntman på extraknäck, och nu kom Natural för att leverera sin last.
    Redan vid busshållplatsen förstod man att TVB inte var vilket företag som helst. De hade en alldelses egen busslinje ut till sina studios och den fylldes snabbt av filmfolk och statister. Området var stort som ungefär 6 Älvsjömässor, med gigantiska studios och en hel stad av kulisser med fängelser, tempel och gamla hong kong miljöer i mitten.
   Vi fick veta att de har 600 heltidsanställda skådespelare och en löpande produktion av åtminstone 20 såpor, och till det en lång rad TV-filmer och produktioner för andra marknader, främst Kina.
    Vita huset visade sig vara, surprise, ett vitt litet hus precis innanför vaktkuren.
Det påminde både till det yttre och invändigt mer om en arrestlokal än en presidentbostad, och det intrycket förstärktes av att vi så snart vi kommit in fick lämna ifrån oss våra Hong Kong-ID.
   Nu var vi fast. Även om någon skulle tröttna och kanske överväga att åka därifrån utan sitt gage, skulle förmodligen ingen vilja åka utan sitt leg.
    Efter en ganska lång väntan i det överfulla och måttligt luftkonditionerade rummet kom en vakt och förde oss vidare in på området.
Ett nytt kalt rum, om möjligt ännu mer överfullt var vårat omklädningsrum. Tji trailer. Nu var det dags att hoppa i kostymerna. Medan vi stod där i kalsipperna och fajtades med våra manchettknappar utbytte vi några smått oroliga blickar.
Alla de kinesiska killarna i 20-årsåldern började byta från sina jeans och T-shirts till svarta Kung-fu dräkter. Tre västerländska kostymnissar och 20 kung-fu fighters. Vad kan den här filmen tänkas handla om?
   Det visade sig dock att de skulle vara med i en annan produktion. När vi fördes vidare in i Studion stod det klart att vår inspelnings skulle utspela sig i något så föga exotiskt som ett konferensrum.
   Frostat glas, mappar och lap-tops på bordet och en powerpoint projecerad på väggen. Hemmaplan med andra ord.
   Tre unga skådisar satt och läste sina rubriker på läsplattor. Vi fick veta att ingen av oss hade några repliker, och vi fick inte heller några andra instruktioner. Vår uppgift verkade vara att sitta i kostym i ett konferensrum och se så vita ut vi kunde. Det var med andra ord inte särskilt betungande att gå in i rollen.

Mr Medwurst och chefen

    Efter ett par snabba repetitioner började tagningarna. Vi skulle stå bakom vår kinesiska chef och tillsammans med honom gå in i konferensrummet.
Efter första tagningen måste någon tyckt att något såg lite fel ut, och vi fick varsin minimal portfölj att hålla i handen. De såg ut precis som projektorväskan hemma på RBK och var aningen svåra att bära med självrespekt.
    Precis innan allt skulle börja kom Natural smygande fram till oss.
- You guys are from New York, viskade hon. You are in the Hot Dog business.
Hon vände sig sedan specifikt till mig, och väste barskt. Stand properly.
Jag funderade på hur en korvförsäljare kan tänkas stå när han står ordentligt.
    Vår kinesiska chef utväxlade artighetsfraser med sin motpart. Efter ett tag förstod vi att vi företrädde en varmkorvkedja som letade efter en lämplig aktör för att driva deras verksamhet i Hong Kong och Kina.
Vår chef och VDn för företaget vi besökte hade gått i skola tillsammans i Kanada (ett fullt realistiskt scenario då nära 100.000 Hong Kong bor flyttade till Kanada i samband med handovern-97)
   För att förstärka trovärdigheten i detta var två engelska fraser insmugna i dialogen. ”Hey Bro” och ”There will be no problem”. Ironiskt nog orsakade den andra meningen ganska stora problem för skådespelaren, och det var nog åtminstone tio omtagningar innan den satt.
   När handlingen så flyttade in i själva konferensrummet blev jag utvald att sitta närmast chefen. Kanske var det för att jag efter Naturals kritik lyckats hitta min inre korvgubbe., men det var varmt i rummet och jag svettades som en hund i kavajen, så mer troligt är att de tyckte att mitt medwurst-flammiga ansikte såg trovärdigt ut.
Mötet började fullt realistiskt med projektor och powerpoint strul. När de väl fått ordning på tekniken fick vi i bild efter bild se hur vår korv-franschise växte från tre, till sex till hundratals restauranger och i slutändan världsherravälde.
    Sittande på chefens vänstra sida var min uppgift att då och då peka på någon detalj i prospektet framför mig och nicka gillande.
Efter att ha filmat scenen ur alla tänkbara vinklar var det dags för paus. För alla utom mig och chefen. Det visade sig att jag dragit kortaste stråt, för nu ville de ha ett antal närbilder på vårt nickande och våra gillande leenden.
När övriga kom tillbaka in i kom kontrakten på bordet och det var dags att skriva på. Jag sneglade på klockan och tänkte att nu borde det snart vara klart. Då fylldes rummet plötsligt av en massa nya människor. Det var ett antal äldre damer och herrar, någon i traditionell kinesisk dräkt. Jag trodde först att det var några skådisar från en annan produktion som kommit förbi på besök, men det visade sig vara vår motparts kinesiska släkt, som hade både ett och annat att säga om hans små privata utsvävningar i korvbranschen.

Da frenchman and the Figge. Husen i bakgrunden
är en synvilla.

     Vi blev tillsagda att se förvirrade ut, och det var ärligt talat inte särskilt svårt. Särskilt inte när kvinnan som jag tror spelade hans mamma fick en mycket trovärdig hjärtattack och alla plötsligt rusade fram till henne . Det tog en liten stund innan jag kände mig helt övertygad om att även detta var helt enligt manus.  Nu skulle jag och min chef istället titta bekymrat på varandra och ogillande skaka på huvudet. Vår motpart såg sitt livs affär rinna honom ur händerna, och närbilden på hans ångestfyllda blick i slutscenen misstänker jag vara cliff-hangern inför nästa avsnitt.
    Tyvärr måste det bli cliff-hangern även för Invandrarpappans läsare. Jag vet inte när avsnittet ska sändas, och inte heller vad serien heter. Skulle jag mot förmodan lyckas se avsnittet lovar jag att återkomma och berätta hur mina äventyr i charkuteriindustrin slutade.

400 HKD rikare åkte vi tillbaka till stan. För mig slutade dock dagen med ett minus på 400. Jag glömde alla mina kostymskor hemma i Sverige och hade tidigare på dagen varit ute och köpt ett par nya. Vad jag vet syntes dock aldrig något annat än min överkropp i bild, och om det inte fanns en kamera under bordet hade jag lika gärna kunnat sitta i skoterkängor eller jesussandaler.. Erfarenheten och upplevelsen var dock värd mycket mer än så, och om ni lovar att inte säga något till Natural så hade jag gärna gjort det gratis.

Äta plastpall i Jordan.

En pall av rätta snittet

Din kypare bär gummistövlar, kortbyxor och ett skitigt linne. Du blir smått brutalt nedtryckt på en plastpall mellan två Kinesiska byggarbetare och någon slänger till dig ett sönderdiskat plastglas och ett par ätpinnar i plast.  Får du dessutom en stor, kall flaska Tsing Tao på bordet ska du le stort och gratulera dig själv. Med stor sannolikhet har du en fantastisk matupplevelse framför dig.

En vän var på besök hemifrån Sverige. Han ville äta kinamat, eller som han sa, ”riktig jävla kinamat” Förstår du vad jag menar, undrade han. - Jag förstår precis, svarade jag. Du vill äta plastpall. Det är bland det finaste man kan äta i Hong Kong.
   Han tittade lite tveksamt på mig och förstod inte mer när jag tillade att man dessutom bör hålla utkik efter byggnadsarbetare, blekta plastfat, dito glas och personal i gummistövlar och linne (bar överkropp är en bonus)
    Min vän hade exakt ett dygn på sig innan hans tredagars konferens skulle börja.  Helst hade jag velat ta med honom till Lamma, Cheung Chau, eller Sai Kung. För att inte tala om Po Toi. Tiden var dock knapp, och vi behövde dessutom ta hand om en sådan där inköpslista som alla får, men ingen vill ha, när man ska resa någonstans. Särskilt hit.
Medan vi stressade fram längs stekheta gator och köpslog om telefoner och handväskor förklarade jag att gummistövlarna är ett säkert tecken på att råvarorna anländer föredömligt färska, det vill säga levande. Linnet tyder på att servicen är snabb. Servitörsrock är en dålig idé i värmen.  Byggjobbarna garanterar, här som på de flesta ställen i världen att portionerna är anpassade för fullvuxna människor och de blekta plasttallrikarna och glasen visar dels att gästerna är många och cirkulationen stor, men också att etablissemanget har fokus på rätt ställe.
    Visst går det att avnjuta sagolika måltider, här och på andra ställen, med rätter som skapats av gastronomiska genier. Men trots att en sådan middag kan vara en alldeles fantastisk upplevelse för smaklökarna, går man sällan därifrån särskilt lycklig. Och det har inte bara med notan att göra.
   När man däremot slår sig ner på en plastpall, efter en lång hiking, eller som nu med en kompis på shoppingtur så upplever man något helt annat.
    De största matupplevelserna är inte sprungna ur några plötsliga kreativa infall. De har istället vuxit fram genom en egen långsam evolution. De har sitt ursprung i dagar av dålig fångst och år av dålig skörd, men också från perioder av överflöd då det gällde att ta hand om vad man och bevara det så länge som möjligt. Det är rätter som formats av kärlek och omtanke. Det är smaker som nedärvts genom generationer. Om man serverar sina gäster sådan mat, då spelar faten ingen roll. Om man vet att man serverar rätter som mejslats fram genom århundradena, då kan man utan att skämmas möta sina gäster i bar överkropp och gummistövlar.
   Och när man äter sådan mat, då sitter man gärna på en plastpall, och dricker man därtill en lite för stor flaska Tsing Tao ur ett lite för litet glas och njuter av skådespelet omkring sig då får man en upplevelse som ingen stjärnkock och ingen inredningsdesigner kan efterlikna.