Äldre vita män i
T-shirts med "tufft" tryck de köpte av en knalle på
idrottsföreningens höstmarknad förra året. De står på trappan till ett
nergånget egnahemshus i utkanten av en mellanstor tätort och säger “Inga
kommentarer”.
Blicken både
skamsen och trotsig. Uppsynen så självsäker man bara kan vara om man vet att
man inte riktigt förstår. Och i deras ansikten kan man läsa en historia om liv
som kantats av konflikt. Med en fru som drog och tog barnen med sig. Med en
bror som försvann över ett bråk om ett arv. Med en granne som ställt soptunnan
på fel sida tomtgränsen. Med en chef som inte fattade någonting och arbetskamrater
som la verktygen på fel ställe.
Och så fick de
sparken eller sa upp sig. Och så började de sälja pellets, braskaminer eller
bildelar i garaget. Och så slutade de att drömma om världen för att istället
stänga den ute. Och så slutade hoppas på framtiden för att istället vilja
tillbaka till ett förgånget tillstånd som aldrig fanns.
Och så fick de en
fösrta PC, en 386:a genom facket -95. Och så fann de varandra på Torget, sen på Flashback,
Avpixlat och i tidningarnas kommentarsfält.
För den stora platsen som är internet var så lätt att göra liten. Och där
fick de de en roll. Och där fann de vänner. Och mest av allt fann de en fiende.
En fiende de kunde älska att hata.
De började våga
drömma igen. De började se hur de kunde få respekten de längtade efter. Hur de
kunde betala tillbaka för oförrätterna, misslyckandena och ensamheten.
Och så kommer det
en reporter. Och för en sekund får de strålglansen och uppmärksamheten de
längtat efter. För en minut kan de berätta för det jävla PK-Sverige hur det
egentligen ligger till. Om allt det som alla vet ”som bara läst lite grann”
eller vad de vet som bara vågar ”ta reda på fakta”
Men när
rampljuset de drömt om i duschen plötsligt dyker upp där på farstutrappen till
det luggslitna shuset är allt han kan säga ”Inga kommentarer”
För mannen i
T-shirt med tufft tryck glömmer aldrig en oförrätt. Men han kan inte minnas när
han sist fick en kram.