En okänd vän i norr.

Ni får ursäkta om detta inlägg ibland blir lite kryptiskt, men jag vill undvika alla formuleringar som hänger ut eller generar en person som bor här. Därhemma hände det ju ganska ofta att man plötsligt fick en vänförfrågan på Facebook från någon man inte hade en aning om vem det var. Jag hade aldrig något riktigt konsekvent sätt att hantera dem på. Ibland var man osäker på om det var någon man kände och addade dem för säkerhets skull. Ibland fanns det en massa gemensamma vänner så man tänkte att visst, varför inte. Och ibland lät man dem bara bero, eller till och med avvisade.
Så härom dagen var det ett namn  som vi, mot bakgrund av ovanstående diskretion, kan säga inte var särskilt bekant. Hon ville bli min vän. Vi hade inga gemensamma vänner, men jag funderade och jag funderade, och olikt professor Baltazaar kom jag aldrig fram till något svar. Var det någon av tjejernas lärare? Var det någon av lärarna på min skola?  Var det någon jag träffat i ett lokalt affärssammanhang? För säkerhetsskull accepterade jag, och ganska snart dök denna människa upp på chatten. Det visade sig att hon ville öva på sin Engelska, och eftersom att jag hemskt gärna vill öva på min kantonesiska så småpratade vi en stund. "Vill öva på min engelska" lät dock aningen suspekt, och andra gången hon dök upp så försökte jag på ett fint sätt få in några meningar om att jag är lyckligt gift och har barn. Jag vet, sa hon, det har jag sett i din profil. Nu har vi pratat några gånger, och efter som att jag är nyfiken på vem hon är har jag några gånger försökt ta upp ämnet att vi kanske skulle träffas någonstans. Självklart med tillägget att hon gärna ska ta med en kompis, och att jag kanske tar med min fru eller någon annan. Då byter hon ämne. Hon verkar verkligen bara vilja öva lite engelska, och hon vill bara göra det i chatform. Jag får veta en massa om vad som händer i lärarrummet i en skola uppe i nya territorierna och hon verkar tacksam varje gång jag rättar till något litet grammatikfel (vilket jag kanske i och för sig inte är rätt person att göra) Hur som helst är det lite kul. Kanske ses vi nån gång, annars kommer hon fortsätta att vara nån slags låtsaskompis. En Mållgan, på chatten.

Om hemma vore som här.

Vid några tillfällen tidigare har jag berört religionen, eller rättare sagt religionerna här. De är både fascinerande och inte så lite förbryllande. Det finns kyrkor, synagogor och moskéer, precis som hemma. Det finns Budhisttempel och Taoisttempel. Det finns dessutom traditionella kinesiska tempel, exempelvis en uppsjö av Tin-Hao tempel för dyrkan av en havsgudinna (eller gud, lite osäker). Vid sidan av detta finns det dessutom tempel för förfädersdyrkan. Om det vore i Stockholm skulle vi här och var i gathörnen ha små asatempel tillägnade Tor, Oden, Frej eller Freja. Vi skulle dessutom ha tempel för släkter som Svensson och Andersson. Och ovanpå det alla kyrkor, frikyrkor och moskéer vi har idag.
   Gud vad mycket roligare det vore.

Fy fan vad jag är bra.

Ja då har man tagit studenten, eller något sånt. Idag hade  jag sista lektionen på Cantonese Intermediate 2.
Jag kommer att fortsätta på något sätt efter nyår, men det kändes faktiskt väldigt sorgligt att gå ifrån skolan idag där vännerna  Neko, Chris, Helen med flera har turats om att tortera mig med dessa sex (eller kanske nio) toner och dessa hundratals ord som verkar kunna betyda hur många olika saker som helst. Nu är jag klar med mellansteget och tar en paus. Kan jag tala kantonesiska? Nej, verkligen inte. Förstår jag vad folk säger? Nej, inte det heller. Men faktiskt har tjattret omkring mig (inte menat att vara nedsättande) så sakta börjat få mening, och jag börjar så sakta våga prova mina nya kunskaper.
   Varje gång jag snappar upp en mening eller två från radion, och varje gång jag kan säga vad jag vill på kantonesiska känner jag en så enorm tacksamhet över att jag fick den här chansen i livet. Det är så coolt. Det är så intressant. Om jag fortsätter en stund och jobbar som tusan så kanske jag faktiskt kommer kunna föra grundläggande konversationer med folk ganska snart.

Invigning, lejondans och en värld som blivit större.

Mycket tjusigt program som
barnen gjort i några hundra ex...

Idag var det officiell invigning av den Internationella Montessoriskolans nya lokaler i Tin Hao. Det är där Tyra går, Elvira kommer att gå i "småskolan" några månader till, men sen kommer även hon att flytta dit.
   Idag var dock hela skolan, från alla tre campus, samlade för en storstilad invigning med närvaro av självaste utbildningsministern. På plats fanns även en representant för den fackförening för byggnadsarbetare som en gång byggde skolan för att deras medlemmars barn skulle få en bra utbildning. Nu har de dock upplåtit lokalerna till Montessoriskolan, då de tyckte att deras visioner låg nära den typ av skola deras företrädare ville skapa när skolan byggdes i början av 50-talet. Det inleddes med tal av de båda grundarna med långa hyllningsfraser till finansiärer och andra som på olika sätt hjälpt skolan sedan starten (2002). Jag fick ont i huvudet av att lyssna. Inte för att det var något fel på vad de sa, och inte för att det var tråkigt, utan för att jag bara kan ana mig till vilken ångest det måste vara att formulera ett sådant tal i en kultur där ära, respekt och (i brist på bättre ord) smicker tycks spela en så stor roll. Tänk om man råkar missa någon tjusig utmärkelse eller befattning? Tänk om man råkar framställa någon i bättre dager än övriga? Jag misstänker att det lagts ned ganska många timmar på det annars ganska korta talet.

Någonstans i horisonten pågår en
lejondans.

   När ett kinesiskt företag öppnar, eller vid en invigning av vad slag det vara må, skickar finansiärer, leverantörer och vad jag förstår även konkurrenter gigantiska blomsteruppsättningar som påminner rätt mycket om begravningskransar modell större där hemma. Det ska dessutom dansas lejondans. Det var faktiskt rätt coolt att se. Efter dansen tror jag att dignitärerna fick varsin pensel och målade ögonen alternativt skrev tecken på lejonen. Vi satt rätt långt bak så vi såg inte riktigt, men jag skall försöka återkomma till vad det handlade om.
   Efter den cermoniella delen av programmet väntade uppträdanden av barnen. Det började med de yngsta (som är tre) och fortsatte sedan uppåt i åldrarna.
För ganska precis ett år sedan hade vi ännu en av alla dessa Luciamornar då det slutat med att vår lillflicka blivit för blyg eller ledsen och inte velat gå med i tåget. På sin höjd har hon ibland stått lite vid sidan av de andra barnen och sett sur ut:-) Idag stod hon i mitten , längst av alla sina  kompisar, tog i från tårna och sjöng sånger på engelska och mandarin.
   Som mina vänner vet behövs det inte särskilt mycket för att göra mig rörd. Nu var det inte bara lite svårt att hålla tårarna borta. Det gick liksom inte heller låta bli att tänka på allt som hänt sedan förra julen. För ett år sedan hade vi inte en aning om att vi skulle hit. När Elvira sjöng "The world is my school" är jag inte helt säker på att hon visst vad det betyder. Texten kunde dock inte varit mer passande.

Mina fina IMS-flickor framför
en liten del av blomsteruppsättningen.

   Tyras klass sjöng sånger om miljön och världen framför en världskarta där Skandinavien inte fanns med, eller möjligtvis var en liten fläck uppe vid Grönland. Och det är det väl på sätt och vis.
   Utöver flickornas uppträdanden var annars utbildningsministerns tal dagens stora behållning. Han pratade om att kärlek är att våga släppa taget och ge ansvar. Han talade om att låta varje barn få utveckla sina talanger - i sin egen takt. Han sa mycket som bör sägas i en region där pressen på barn och ungdomar ofta är omänskligt stor. Att det är så beror på en rad faktorer, och ska det här inte bli allt för långrandigt får vi nog vänta med att gå in närmare på det. Jag vet dessutom inte tillräckligt om saken för att säga allt för mycket. Jag är lite inblandad i ett projekt som till stor del handlar om skillnaden i synen på barn - och synen på barndomen, här och därhemma så jag hoppas att jag kommer ha skäl att återkomma till frågan.
/F

Lite annat:

Tyvärr hade varken jag eller Åsa någon vettig kamera med oss. Om vi kan få tag på bättre bilder genom skolan ska jag försöka lägga upp dem.


Nu är det bestämt att det blir jul i Burma och Vietnam. Besök hos min ena lillasyster i Burma, och vi sammanstrålar med Åsas lillasyster i Vietnam. Vill inte göra någon därhemma besviken eller ledsen, men det enda jag spontant kan säga att jag verkligen kommer sakna är julbastun med kära svärfar:-)

K. åkte hem i förrgår, men käre vännen och "Gudfadern" JP är på väg hit. Älskar hej. Avskyr hejdå.

En särskild hälsning till vännerna hemma på RBK som har julfest ikväll.  A4-tomten smider ränker och slår till när ni minst anar det. Kung fu style.
  

Nu har vi gått över en gräns.

Det tog några månader, men i lördags passerade hela familjen gränsen över till Folkrepubliken, eller "Det stora landet" som de säger på kantonesiska. Med tanke på att det är just ett väldigt stort land känns det väl knappast som att man kan säga att man varit i Kina, men tjejerna är i alla fall nöjda över nya stämplar i passen. Vi hade dessutom besök av kära vännen K. Gränsorten heter Lowu (eller nåt sånt) och verkar vara ett enda stort shoppingcenter, på bekvämt avstånd från ett väldigt stort industriområde.
Tror inte att jag upplevt sådana intensivt påflugna försäljare sedan kameluthyrarna utanför pyramiderna. Likt sina egyptiska kollegor låg de farligt nära att förstöra hela upplevelsen. Jag kan tycka det är kul att sitta ner och förhandla om något jag vill köpa. Det blir dock rätt tröttsamt att behöva tjafsa om hundratals prylar man inte vill ha. Det blev dock en liten tubkikare till balkongen till en fjärdedel av vad samma kikare kostar här. Det är verkligen superkul att kunna titta på fartygen nedanför balkongen, speciellt de små fiskebåtarna från hamnen i Aberdeen. Än så länge har jag inte vänt mig om och spanat in i några lägenheter, men den gränsen kommer säkert också att passeras vad tiden lider:-)
   Efter några timmar gick jag och döttrarna döttrarna tillbaka till stationen och tog tåget tillbaka hem. Åsa och K stannade dock för att shoppa vidare. Mycket är verkligen galet billigt. Mycket är väldigt kopierat. En hel del är faktiskt inte kopierat alls. Det är en otrolig blandning av både högt och lågt och bra och dåligt. Som reklamman är det svårt att inte hamna i lite varumärkesfunderingar.
   Huruvida det finns så kallade "äkta kopior" eller inte är omtvistat. Då det för många mindre företag är omöjligt att övervaka all produktion skulle jag dock bli förvånad om det aldrig har hänt. Självklart måste det vara frestande att att producera några hundra enheter extra för att kunna sälja dem själv, till ett lågt pris, men med mycket högre marginal.  Det florerar också historier om hur företag förlorat kontrakt för ett större modehus, men som med kunskap om  underleverantörer och kvaliteter fortsatt produktionen för egen del.  Ett par av de mest halsbrytande händelser jag hört talas om innefattar dels kopior som letat sig in - och sålts till fullpris- i alldeles äkta butiker, och en tjej som lämnat in en kopierad handväska (med kopierat äkthetsbevis) för reklamation hos ett av de större italienska modehusen. Hon fick inte en ny, men de tog gladeligen emot den för reparation.  Allt detta väcker naturligtvis frågor om vari i "äktheten" ligger. I priset? Nej knappast.  Snarare i vem som tjänat pengarna. Och nästan bara där. Juridiken får andra ta hand om, men jag tycker ändå att det är att göra det lite för lätt för sig. Om man istället vänder på perspektivet och närmar sig frågan från konsumenthåll blir det genast lite mer komplicerat. Då handlar äktheten snarare om varans förmåga att leverera det önskade varumärkesinnehållet. Det kan handla om status, intelligens, uppror eller flärd. Det kan vara att signalera en livsstil, eller en värdering som progressivitet eller konservatism. För konsumenten ligger äktheten nog snarare i varans förmåga att leverera detta innehåll, och sända de önskade signalerna.
En person som köper eller får en kopierad vara, och tror den vara äkta, och om omgivningen dessutom ser väskan, klockan eller skjortan som äkta - ja då kan faktisk även en kopia ge en alldeles äkta varumärkesleverans.
   Missförstå mig nu inte och tro att ovanstående syftar till att försvara kopiering. Det gör jag verkligen inte. Tycker snarast att det är ganska chockerande vilket enorm industri det handlar om, och hur oblygt varorna säljs. Det ger dock en del att fundera på både för oss alla som konsumenter, men också för oss som arbetar med dessa frågor och inte minst för dem som har till uppgift att vårda eller utveckla ett varumärke.
   Tittar man på vissa varumärken, främst i mellansegmentet, kan man faktiskt ibland se kopieringen som lite självförvållad. Om man slarvar med både kvalitet och design, om för de kortsiktiga vinsterna skull sätter sin logotyp på vad skit som helst,
- Ja, då har man ju faktiskt öppnat dörren för andra att göra det också.

/F

 

De svenska herrarnas jullunch

Jag har varit på de svenska herrarnas jullunch. Det var trettionde året som svenska män i H.K träffades för att äta svenskt julbord. Enligt traditionen får man inte berätta om något som hänt på de svenska herrarnas jul. What goes at the svenska herrarnas jullunch stays at the svenska herrarnas jullunch.
Detta blir med andra ord en väldigt kort postning:-)