Stanley Military Cementary

Jag hade skola i lördags. När min syster var här tog jag ledigt i ett par dagar, och skolan hade vänligheten att låta mig få ta igen det under ett par lördagsförmiddagar. När jag var klar, och dessutom hade ägnat någon halvtimma åt att försöka memorera de dagliga c.a 30-50 glosorna, ringde jag hem till familjen för att kolla vad de hade för planer. Åsa föreslog Stanley, av den enkla och goda anledningen att vi inte varit där på länge.  Jag tyckte det var en alldeles utmärkt idé- av precis samma anledning. Jag promenerade till Causeway Bay där det finns en minibuss-hållplats till Stanley. Efter c.a 20 minuter var jag framme. Det var inte övriga familjen. Jag brydde mig inte om att gå till något café eller så, utan satte mig bara vid strandkanten och väntade. När Åsa och flickorna kom gick vi till en dim-sum restaurang som efter lite dividerande lät oss ta med lilla vovven in.
   Flickorna var bjudna på barnkalas på kvällen, så överst på agendan stod ett besök på Stanley market för att hitta en present. Flickorna hade badkläder med sig, så nästa punkt på dagordningen var att gå till stranden. Pappan i familjen hade dessutom en dold agenda. Jag ville väldigt gärna besöka Stanley Military Cementary, en av de brittiska krigskyrkogårdarna. Utöver soldater vilar där många av de civila offren för den japanska ockupationen. Det är också en gravplats för de främst  brittiska agenter som verkade bakom de japanska linjerna, bland annat med att upprätta Asiens motsvarighet till livlinorna för nedskjutna piloter.  Jag har en förstående fru, så när övriga gick för att bada tog jag med mig Mr Ronson på en promenad bort till kyrkogården, som låg nån dryg kilometer bort.
   Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag hade inte trott att jag skulle  bli så tagen. Mitt läsande under hösten har till stor del ägnats åt Hong Kong typ 40-45. Jag vet mycket väl hur många som dog och hur brutal dem japanska ockupationsmakten var, men är jag kom upp för stentrappan och den första gravsten jag ser är en ung dansk man, 34 år gammal,  som stupat bara några dagar efter att Japanerna landstigit på Hong Kong ön blev det så påfallande verkligt.
    Vem var han? Han var 34 år när han dog, och han hade tagit värvning i Hong Kongs frivilliga försvarsstyrkor. Var han född här? Var han utsänd av ett företag? Var han en sjöman som ville göra någonting för ett hemland som redan var ockuperat av tyskarna?  Utöver uppgifterna om namn, ålder och förband fanns där ett par meningar på danska. De slutade med "Du vilar i mitt hjärta" . Vem var det som gjorde detta tillägg på en annars anonym sten. En mamma? En fru? En flickvän? Jag funderade på dem och den tid de levde i när jag långsamt gick utmed de långa raderna av gravstenar. Satt den unge dansken och hans fru vid köksbordet och pratade om fall han skulle ta värvning eller inte? Hade de barn? Var Hon danska eller kines? Plötsligt är där en annan sten, en civilist med bara en bokstav till förnamn, men med samma danska efternamn. Någon som dött ett år senare, förmodligen internerad. Var det hon?
    Efter ytterligare några rader av prydliga vita marmorstenar kommer så de som så tydligt är uthuggna under ockupationen. Kortfattade. Knappast yrkesmässiga, men ibland kan man nästan ta på kärleken från de lägerkamrater som skapat dem. En doktor. Någons mor. En bebis. Och så monumentet över alla dessa sjömän, från världens alla hörn som gett sig ut på haven för att hitta försörjning och vars namn vi aldrig kommer att få veta.
   Det är en sorglig planet mina vänner, och jag kommer att återkomma med mer om Hong Kong under kriget.

Godnatt (min tid)
/F

Hongkong med nya ögon. Och Öron.

Jo, jag har faktiskt åkt...
Hoppas att det framgår av texten,
vill vara säker på att ingen missar:-)

- Vasaloppet! Plötsligt hörde jag mig själv säga det högt, mitt I morgonrusningen på Sheung Wans MTR-station. Då och då har jag reflekterat lite över att det där eviga pipandet när folk passerar genom spärrarna påminner om någonting. På något sätt låter det väldigt bekant. Det är inte så att jag legat sömnlös över saken, men det har ändå funnits en lite irriterande känsla av att jag hört exakt samma ljud förut, fast någon helt annan stans och i ett helt annat sammanhang. En dag i förra veckan trillade polletten plötsligt ned. Det låter som tidtagarmattorna man passerar över på Vasaloppet, Vätternrundan och andra motionslopp därhemma. När hundratals motionärer passerar ger det exakt samma monotona och orytmiska pipande som när Hongkongborna läser av sina Octopus-kort. Och kanske är det lite av starten i Berga by även över lämmeltåget av människor. Dock färre toppluvor.
   Annars är det väl ärligt talat inte särskilt mycket som påminner om vare sig vintern eller den stundande högtiden därhemma. Juldekorationerna som började dyka upp överallt direkt efter Halloween känns lite som ett luciatåg på midsommarafton. Personligen har jag lite svårt att uppbåda någon direkt julstämning. När jag i en hiss häromdagen hörde Bing Crosby drömma om en vit jul kände jag spontant att 1- Gör det du och 2 - Det gör inte jag. I veckan som gick var det tre månader sedan vi kom hit.. Det är med andra ord dags för ett första kvartalsbokslut.

Sådana här bilder tar jag sällan längre...

   Det är rätt trångt på plussidan och jag har faktiskt ganska svårt att hitta några direkta minus. Om något belastar resultatet är det nog snarast att Hongkong så sakta börjar bli vardag. Det händer allt mer sällan att man spontant tar fram kameran. Dofterna och synintrycken börjar kännas bekanta och till och med hemtama. Okej, när fiskhandlarna för några veckor sedan hade backar fyllda med stora gråa paddor kan jag erkänna att hellre varit på Konsum därhemma. Annars saknar jag egentligen ingenting utom familj och vänner hemifrån.
Jag saknar däremot de där första veckornas omtumlande upplevelser av kontraster och nya intryck. Ögonen har börjat vänja sig. Det har öronen också
 Efter sex veckor av kantonesiska händer det titt som tätt att jag kan förstå flera meningar av vad folk säger. Ska jag vara ärlig är dock merparten fortfarande obegripligt, och som jag skrivit förut är det ibland mer irriterande att förstå lite än ingenting alls.
På tal om hörselintryck pratade jag med vännen S. härom veckan, och det visade sig att vi båda gjort upptäckten att trots att språken är så åtskilda språk kan bli, kan man titt som tätt nästan svära på att man hör någon prata svenska. De sjungande tonerna i kantonesiskan kan ibland låta påfallande mycket som vårt klingande modersmål. En gång var jag övertygad om att någon intill mig sa ”Åka till Dalarna”. När jag vände mig om och förväntade mig att få se en landsman stod där en kinesisk farbror som med stor sannolikhet inte var på väg till Dalarna.
    Eller så kanske han skulle åka Vasaloppet?
Om jag hade ett sådant där litet förfädersaltare där hemma som Kineserna har ibland skulle jag tända lite asiatisk rökelse och lägga dit några rejäla Småländska potäter, och sen be för att Hong Kong gärna får kännas som hemma, men att den fantastiska kultur vi har omkring oss aldrig ska bli vardag.

Ha en bra advent,

/F

Foto: Elvira Dahlberg

Vi har haft en födelsedag i familjen. Elvira fyllde 6 år i förra veckan. Några dagar tidigare var jag på kvartsamtal i hennes skola. Allt fungerar bra, men hon är fortfarande ganska tyst. Hennes lärarinnan var lite orolig över hennes stavning och att hon inte kunde skriva skrivstil. Sen log hon och lovade att man under det kommande halvåret skulle sätta vår dotter under "en extrem akademisk press". 

Vad säger man? Well in Sweden we have something called sexårsverksamhet?  Som jag nämnt vid något tillfälle tidigare är jag ganska imponerad av skolan i allmänhet, och montessori i synnerhet. Om jag inte sagt det tidigare är jag också väldigt imponerad av hur våra flickor hanterat den här omställningen.

Elvira skulle som sagt var börjat "nollan" därhemma. Nu kämpar hon istället med två nya språk och lär sig skriva både tecken och skrivstil, och viktigast av allt är att de båda verkar trivas väldigt bra och ser glada ut både när de åker iväg på morgonen och kommer hem på eftermiddagen.

   Vår lilla sexåring fick sin efterlängtade ipod, så nu kanske jag kan rensa ut några hundra märkliga spel och hello-kitty appar ur min telefon.
Till storasysters förtret och lillasysters glädje hade hennes även kamera (det hade inte den vi köpte till Tyra i augusti).
Jag tror hon var nöjd med sin födelsedag på alla sätt: Faster Christina var här och hälsade på, paket från mor-och farföräldrar och mycket "hello-kitty saker" till hennes projekt "Mitt hello-kitty rum"
Dagen efter kom även en stor blomsterbukett från kära Gudfar Mathias med familj hemma i Stockholm. Elvira hade vissa funderingar kring hur blommorna kunnat komma hit utan att vissna.
Om en liten stund kommer Å hem från en tjänsteresa till Australien, och eventuellt kommer hon vara hemma med flickorna i morgon.

/F

Varför skola människor strida?

Det var faktiskt lite obehaglig stämning på stan igår, när bilderna från Korea visades på varenda tv-skärm. Det var också intressant att se de första kommentarerna. Noterar exemoelvis att både Carl Bildt och Kinas utrikesminister valde att säga att de var "bekymmrade". Om det är den officiella kinesiska kommentaren tror jag att de i verkligheten är topp tunnor rasande (vad det nu kan heta på mandarin) Obama valde, via ombud, att säga sig var just rasande.
SCMP skriver intressant om saken idag.De flesta verkar överens om att Kina med stor sannolikhet inte kände till attacken i förväg. En amernikansk diplomat har tydligen beskrivit relationen mellan Nordkorea och Kina som att det för Kinas del är som att ha en vakthund, som förvisso är bra på att hålla vakt, men som också lite nu och då biter sin ägare. Vissa spekulerar i att attacken är ett sätt för Nordkorea att tvinga USA till direkta samtal. Jag tror inte de är så smarta. Jag tror att de har gjort bort sig big time och kanske får även sin enda allierade emot sig. ska bli både intressant och otäckt att följa den kommande utvecklingen. Kina kommer förmodligen var tvingade att stämma in i ett fördömmande från säkerhetsrådet, samtidigt kan de inte gå för hårt fram, för då kan hunden börja bitas hej vilt, bara för att visa att den kan. De kan som sagt inte vara allt för lyckliga över den situation de försatts i. Vi vanliga små människor får väl som vanligt bara hoppas på att våra kära världsledare väljer rätt. Genom hela världshistorien har vanligt folk inte velat något annat än att få mat på bordet och tak över huvudet och att arbeta för att skapa välstånd för sig själva och sin familjer.Sen är det, som lärarna i skolan brukade säga, ett litet fåtal som förstör för alla andra.Om bara regeringar kunde bete sig som folk så skulle det här vara en betydligt bättre planet att leva på.

Junk med The Kalabalik + Den första espresson på Po Toi

The Kalabalik

Ser man till vädret hade det gått att välja bättre dagar för en båttur. Det var lite ruggigt och blåsigt. Det regnade lite. På det hela taget var det väl ungefär som en typisk svensk midsommarafton.
   Vårt turkisk-svenska joint-venture The Kalabalik hyrde en junk i helgen. Med familjer och vänner åkte vi från Stanley vid 11-tiden i lördags (nja, snarare halv tolv. En viss svensk familj var lite försenade...) och målet var även denna gång den lilla ön Po Toi som ligger strax sydöst om Hongkong-ön.
   Vi har varit där ett par gånger förut, men jag tror aldrig att jag beskrivit ön närmare. Om de andra av öarna har kunnat kallas "ruffiga" eller "bedagade" så för nog Po Toi snarare beskrivas som en plats i fritt förfall.  Den lilla stigen från piren in mot "byn" går bokstavligt talat genom ruiner. Husen är snarare skjul och det bor förmodligen inte mer än ett tiotal personer på ön.
   De kommunala färjorna går bara dit några få gånger i veckan, så de flesta kommer med hyrda junkar eller egna båtar på helgerna. Öns enda restaurang är alltid fullbokad, och det finns goda skäl till det. Maten är verkligen riktigt bra, och det är inte särksilt svårt att stå ut med vare sig förfallet eller bullret från de båda dieselmotorerna som producerar öns elektricitet.
   Vi var ungefäör 25 personer och vi slog oss ned vi tre av de stora runda borden. I sällskapet fanns folk från Sverige, Turkiet och Bangladesh, men eftersom de flesta har åtminstone indirekta Sverigekopplingar började vi med "Helan går" så fort vi fått in våra Tsing-Tao på bordet. En ganska märklig upplevelse, säkert även för de omgivande kineserna.
Strax innan vi skulle gå vart det plötsligt en väldig uppståndelse bland personalen. Det visade sig att alla var engagerade i att försöka installera (?) en Nezpresso-maskin. Förmodligen hade de tröttnat på alla västerlänningar som ville ha kaffe efter maten. Vi hann få varsin enkel innan apparaten av någon anledning gick sönder. Det kan med andra ord ha varit den första och sista espresson på Po Toi-någonsin.

En liten drink till döttrarna:-)

    Efter en väldigt trevlig lunch gick vi tillbaka till piren och vår väntande junk. Dagen innan hade jag delat taxi hem med en brittisk tjej, vi hade både hört att det skulle bli regn, och när jag sa att vi hyrt en junk dagen därpå sa hon att junkar i dåligt väder inte behöver vara det sämsta. Eller som hon utryckte det "No distractions, everybody can just get on with the drinking". Man kan väl säga att det var ungefär vad vi gjorde:-) Våra yngre passagerare jazzade dock igång ordentligt på däcket, och det var nog de som stod för partystämningen. Vi avslutade dagen traditionsenligt på övre däcket på Jumbo, den stora flytande skaldjursrestaurangen Jumbo (eller turistfällan, välj själva) i Aberdeens hamn.  Under deras Happy hour får man två frozen margaritas eller daquiris stora som dasstunnor till priset av en. Förra gången vi var där var jag inte riktigt beredd på att få "påtår", men denna gången såg jag och Åsa till att dela på en beställning.
En bra dag, och kul att göra något tillsammans med bandet och deras familjer. Nu har vi bara ett stort problem att ta hand om: Vår trummis har fått jobb:-)

Sommarprojektet är klart!

Bilden har jag "lånat" av en annan bloggare.
Förlåt...

Nu finns boken jag jobbade en del med under sommaren för beställning hos Lantmännen. För 35 pix  ink frakt kan ett ex bli ditt.
Jag var mitt uppe i alla emigrationsbestyr med lägenhetsuthyrning, myndighetskontakter, packning och annat när jag en eftermiddag fick ett samtal från Ove Pihl. Han undrade om jag hade lust att skriva en del i ett bokprojekt han höll på med. Min hjärna formligen skrek nej, men samtidigt hörde jag mig själv glatt svara ja.  Det blev några långa nätter vid datorn på verandan på landet, men det blev också många långa och givande samtal med Ove i hans vackra prästgård ett par mil bort.
Det var kul att få vara med på ett hörn, och ett stort tack till alla inblandade för ett roligt och givande samarbete.

Boken kan du beställa här

/F

Novemberpicnic + gåshud och en liten tår.

Christina, flickorna och Mr Ronson

Idag var det dags för flickornas skolas årliga November-picnic. Jag vill minnas att jag skrev om den redan första veckan.  Veckorna efter att vi kommit hit kände jag mig lite snuvad på min favoritmånad september. Den höga klara luften, de vackra färgerna, den behagliga temperaturen och inte minst kantarellerna lyste med sin frånvaro och ersättes istället av en fuktig värme som fullständigt sög musten ur en. Nu kan konstateras att i Hongkong heter september november. Fortfarande dock utan kantareller, men jag kan stå ut med att byta dem mot dim-sum och räkor med chili och selleri.
   Det har varit en bra vecka. Älskade lillasyster Christina är här på besök (vårt första besök, faktiskt) och vi har dessutom hunnit med en trevlig middag tillsammans med gamla Grännaskole-vännen Ann som är här på semester med sin familj. Hon hade dessutom den stora vänligheten att ha med sig tre paket Zoega-kaffe.
   Vi hade tänkt att vandra upp till picnicken på peaken, nu blev vi lite sena i starten, så det blev taxi upp och vandring ned istället.  Efter att ha ätit vår medtagna sushi och pratat lite med andra familjer gick vi först "The goveners walk" och sen hikade vi vidare ned till midlevels. Det vart lite gnälligt, så när vi väl kommit ned blev det taxi ner till färjeterminalerna för en tur till Lamma, som vi ville att Christina skulle få se innan hon åker hem. Det var "Lamma fun-day" så den gamla hippie-ön var om möjligt ännu flummigare än vad den brukar vara. Massor av musik, marknadsstånd och små tillfälliga barer längs de små stigarna.  Vi hängde på "hundstranden" en stund och gick sedan till en av de många skaldjursrestaurangerna för att äta middag. Vi beställde vår redan nämnda favorit, räkor med chili och selleri, samt stekt tofu med chili, broccholi med vitlök och fullständigt underbara musslor. Efter middagen ville den kvinnliga majoriteten gå i butiker en stund och jag gick och kollade när båtarna gick "hem" till Aberdeen. Sista båten gick 9:15 och strax innan båten skulle gå satte vi oss med varsin pint Tsing-tao på en av de små barerna. Då ringde telefonen. +951 betyder att mellan-lillasyster E ringer från Burma, och eftersom att det varit några smått dramatiska dagar där var det inte utan lite extra hårda hjärtslag jag svarade. Det blev ett magiskt samtal. Lillasyster och svåger E bor praktiskt taget grannar med Aung San Suu Kyi, eller "den gamla damen" som syrran brukar skriva i sina halvkodade mail. Att något var på gång har de tydligen förstått i flera dagar. Nu kom de hem från stranden precis lagom för att se polisstyrkorna dra sig tillbaka, och de stod i damens trädgård och såg henne komma ut för att ge sitt första tal i frihet på tjugo år. Gåshud och faktiskt en liten tår. Det är lång väg kvar att vandra, men så var det även när Mandela gick ut genom fängelseportarna. Magiskt att få en direktrapport från sin egen lillasyster, och kul att höra sin svåger på ekot.
En väldigt bra dag för familjen Dahlberg. Förhoppningsvis även en dag som gjorde detta hörn av världen lite bätte.

Cantoneasy?- En andra text för Bulletinen

Ja, då har nya numret av bulletinen kommit ut, och jag vågar mig på att dela med mig av min lilla text här på bloggen. Det är nog inte så vansinnigt mycket nytt för Invandrarpappans läsare, men återvinning ligger ju i tiden och är dessutom bra för miljön.
/F


Åka hem? Det är fan okej.

Canton-easy stod det i annonsen. Jag vet inte vad reklamombudsmannen därhemma skulle säga om det. Kan dock konstatera att jag sällan har haft så mycket huvudvärk som de senaste veckorna, om det beror inte på Alex vinrekomendationer. Inte bara i alla fall.
   Redan innan vi kom hit hade jag bestämt mig för att försöka nosa lite på kinesiskan. Sen återstod ju frågan att välja mellan kantonesiska och mandarin.
Jag frågade både svenska och kinesiska vänner, och svaren fördelade sig ganska jämt. Vissa sa kantonesiska, andra sa mandarin, och alla hade bra argument för sin syn på saken. Jag hade faktiskt bestämt mig för mandarin, inte minst sedan det är mandarin mina döttrar läser. Sen hamnade jag och flickorna hemma hos en tysk-kinesisk grannfamilj en eftermiddag. Jag satt och pratade med mamman medan flickorna lekte. Vi kom in på mina språkfunderingar och jag berättade att jag tänkte börja plugga mandarin. Hon tittade på mig, log snett och frågade
-Skulle du flytta till Tyskland  för att läsa franska?
Därmed var frågan avgjord och ett par veckor senare började jag en tjugo dagars intensivkurs i kantonesiska.
    Sedan dess är det information overload i lilla hjärnan. Det är fruktansvärt kul, och efter bara några dagar började tjattret på gatorna plötsligt få små stänk av mening. Man hör att någon ska äta middag. Någon annan säger ”onsdag”, man förstår att någon gillar något. Dessvärre förstår man inte minst hur lite man kan, och hur oerhört lång väg det är att vandra innan man har något som ens kan kallas en grundläggande kunskap.
   För är det inte så med alla språk – man kan inte lära sig lite grann? För lär man sig lite så förstår man hur lite man kan, och plötsligt står det klart vilken lång väg det är att vandra.
   Grammatiken är ganska enkel. På det hela taget är språket ganska yxigt. För en nybörjare känns det lite som att de talar som indianhövdingen i någon gammal västernfilm. Vill man veta var någon kommer ifrån säger man ungefär ”Du är vilket folk?” Och som svensk svarar man då ”Jag är Sveriges folk”. Man frågar du-har-inte har en bil, och svarar ”Inte har- Jag inte har en bil”
   Han, hon och det buntas ihop till en praktiskt ”Keuih”. ”Vi” säger man genom att helt enkelt slå ihop orden för jag och du.
   Om grammatiken är relativt simpel så är uttalet desto svårare. De som kan saken verkar inte helt överens om hur många toner det är. Vissa säger 6, andra säger 9. Låt oss konstatera att de i alla fall är många, och att minsta lilla glidning i tonläge kan få de märkligaste konsekvenser.
   Säger man ”Maàih” betyder det köpa. Säger man istället ”Maaih” med ett entonigt a betyder det istället sälja. Det känns ju inte det minsta upplagt för missförstånd…Söndag låter nästan som måndag, och häromdagen lyckades jag med en liten vrickning med tungan förvandla hela Japan till en tidning. Slå det om du kan, Herr Labero.
   Just nu råder det fullständigt kaos i språkcentrat. Det dyker upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och jag har plötsligt börjat svara på svenska när jag blir tilltalad på engelska.  När man läser germanska och latinska språk har man ju ofta något i svenskan eller engelskan att associera till. Här handlar det bokstavligen om att försöka memorera läten. Tusentals läten, och varje ord verkar kunna ha precis hur många betydelser som helts, beroende både på sammanhang och uttal.  Ibland kan man dock få lite minneshjälp av svenskan. Säger man ”Fan okej” på svenska så säger man också med hyfsat rätt utal ”Åka hem på kanonesiska”
På något konstigt sätt blir jag också allt tystare ju mer jag lär mig. Här om dagen funderade jag på att fråga en taxichaufför ”Vad är herrns dyra och vördade efternamn”, eller säga ”Jag är inte flygvärdinna inte heller veterinär”, bara för att kolla reaktionen. Så fort jag tänker säga något blir det dock trafikstockning (Sak-che, om jag inte minns fel) i munnen, och jag tror att det dröjer ännu några veckor innan jag vågar prova mina kunskaper i skarpt läge
   Jag har hoppats att det skulle komma någon slags Lidnersk knäpp som i ett nafs fick allt att klarna. I slutet av kursen inser jag att den aldrig kommer att komma. Det finns bara två vägar att gå. Antingen får man ge upp, eller så får man ställa in sig på vansinnigt hårt arbete, och mycket ofrivilligt trolleri med tungan längs vägen.  Ge upp är dock inte ett alternativ, och jag funderar just på om jag skall gå ännu en intensivkurs eller om jag skall fortsätta i ett lite lugnare tempo.
   Om någon av Bulletinens läsare behärskar kantonesiska och vill ge lite råd och stöd till en förvirrad nybörjare får ni gärna höra av er. Och om någon funderar på att börja lära språket vi dagligen hör omkring oss hoppas jag att ni inte låter er avskräckas av detta. Det är svårt, men det är som sagt också väldigt kul och vansinnigt intressant.  Det vore kul att träffa andra svenskar som också kämpar med att lära sig räkna och kunna klockan,
Hör gärna av er. Nu ska jag fan okej.

Fredrik Dahlberg