Livet är en charter: Söndag på Dragon's Back trail.

Vi vandrade bara sex kilometer, men det var några ordentliga stigningar och ordentligt stenigt i nedförsbackarna. Vi fick ta bussen den sista biten. Vi hade kunnat gå, men flickorna hade varit otroligt duktiga, och det kändes som att det kunde räcka med strapatser för dagen.  The Dragon's Back trail är den sista etappen av the Hong Kong trail, som börjar vid Victoria Peak och sträcker sig till Shek O. Totalt är den 50 kilometer lång, fördelat på åtta etapper.
    Namnet kommer som ni säkert förstår av bergets siluett, och det är verkligen som om en drake lagt sig ner i landskapet.
    Våra böcker var inte helt samstämmiga vad gällde lämplig startpunkt.  Jag ringde Alex för att kolla och det visade sig att han och Emma funderat i samma termer, och att de inte heller vandrat denna sträcka tidigare. Efter diverse turer och felåkningar möttes vid upp vid startpunkten, som låg precis vid entrén till Tai Tam Correctional Institute. Temperaturen låg säkert en bit över 30 strecket och när man tittade upp mot fängelsemurarna var det svårt att inte fundera över hur luftkonditioneringen kunde tänkas vara därinne.

   Första biten gick vi genom en fantastisk grönska.  Mitt intresse för botanik är nära nollpunkten och mina kunskaper om träd och växter sträcker sig till ungefär björk och tulpan, och allt annat är just något annat. Alex konstaterade att det var ungefär som att gå igenom Ikeas växtavdelning och jag hittar ingen bättre beskrivning.  Den lilla stigen slingrade sig långsamt uppåt genom lövverket. Här och var öppnade det upp sig och man såg havet där nedanför. På flera ställen passerade vi små bäckar och man fick balansera över på de hala stenarna. Det var ganska mycket folk ute. Jag kunde inte låta bli att småskratta lite när vi mötte hikers i full vildmarksutrustning som såg ut att vara klädda för jägarmarschen, Jag undrar vad de tänkte när de mötte två små flickor med parasoll och flip-flops?
På ett ställe hörde vi plötsligt musik.En gammal Kina-man, men både kinahatt och sådant där stripigt skägg kom långsamt vandrande med en lång stav.  Han såg ut som en österländsk Gandalf. Någonstans i sin ryggsäck hade han en radio på med traditionell kinesisk musik. Det blev nästan något filmiskt över situationen. Alex och Emma berättade att många Kineser tydligen gör så. De vandrar med musik, inte med hörlurar utan högt så att alla kan höra. Efter någon timma kom vi fram till de första större stigningarna. Växtligheten blev något lägre och vi vandrade omgivna av höga gröna kullar. Långt där framme såg vi den högsta toppen, och man såg hur stigen ringlade sig upp och ned längs drakens rygg.

   Några skärmflygare cirklade fram och tillbaka längs bergskammen. Några gånger var de så nära att vi kunde prata med dem. Tjejerna pinnade på tappert hela vägen. Vi hade lite russin och kakor i ryggsäcken och om man bara tar sig tid skall vi nog kunna klara av lite tuffare distanser än denna framöver.

På de topparna var det märkbart svalare, men vi var alla ganska varma och trötta när vi nådde målet och det bestämdes att vi skulle bada en stund innan vi avslutade dagen med middag på någon av Shek Os små restauranger (Jag kan medge att det bara var jag som istället ville äta först)
   Vi tog som sagt bussen den sista kilometern in till byn. Vägen var smal och det hade inte känts helt bekvämt att gå där med barn. Efter någon timmas badande gick vi till en av de många krogarna.
   Shek O är en relativt nybyggd by. På 50-och 60 talet hade kolonialtjänstemän och militärer sina sommarhus här. Storleken på husen är regulerad så det är en skön småstadskänsla. Faktiskt lite som Visby, men med nyare hus, om jag nu skall försöka hitta något annat att jämföra med än mina medelhavsreferenser.  Shek O är tydligen lite av favorittillhållet för fransmännen som bor här. Vi hörde också en hel del svenska. När flickorna skulle gå fram och hälsa på ett par andra svenska barn ville de dock hellre ha sällskap av Alex än mig. Jag hade fortfarande ett par korta löpartights på mig efter badet och det var alldeles för pinsamt:-)
   Helgerna går fort, både här och hemma, och av alla dessa helger man har varje år är det ju egentligen inte så många man kommer ihåg. Med Chueng Chau på lördagen och Dragon Back trail igår kan jag dock säga att detta var den bästa helgen sen vi kom hit.
   Kanske den bästa någonsin.  En första fascination börjar så sakta att övergå i en förälskelse. Det är verkligen en otrolig plats. Att kunna ta sig till dessa fantastiska platser och upplevelser för en kostnad
av några tior är nästan overkligt bra.
   Livet är en charter.  Ha en bra dag kära vänner,

/F

En dag på Cheung Chau: Begravningsstämning och Teprovning.

I lördags blev det äntligen en tur till Cheung Chau. Jag har sett fram emot att få se denna ö sen jag först hörde talas om den. Ön var bebodd långt innan Hong Kong och invånarna har levt av vad havet gett på mer än ett sätt. Fiske och piratdåd har varit viktiga inkomstkällor, och det finns en grotta där det sägs att en pirat vid namn Chueng Po-tsai förvarade sina byten. Av det lilla jag läst om piraterna i sydkinesiska sjön kan man väl säga att de får sina karibiska kollegor att framstå som...ja, ska vi säga Johny Depp? Efter en sen frukost packade vi in oss i en av de små röda taxibilarna och begav oss ned till färjeterminalen. Vi hann precis med färjan som låg inne.  När vi kom ombord var det undre däcket fyllt av vitklädda människor och man kände en stickande doft av brandrök som man ofta känner i närheten av templen.  Det var lätt absurt att höra hur man i högtalarsystemet basunerade ut att det råder strikt rökförbud, samtidigt som dessa människor tände värsta offerelden mitt bland alla passagerare. Nu är det här en befriande öppen plats där folk får se ut hur de vill, men när man ser en hel grupp av människor där alla kvinnor har någon slags Ku klux klan liknande huvor och alla män med vita pannband så anar man ju att det kan vara något speciellt på gång. Några av männen hade dessutom kronor av papper som var påfallande lika McDonalds logotyper.
   På helgerna ser man ibland olika kristna grupperingar med ungdomar i likadana T-shirts som går runt och ser lyckligt nyfrälsta ut. Förra helgen på Lamma fick jag min lässtund avbruten av att ett gäng sådana började sjunga kramgoa låtar på kantonesiska  och blicka längtansfullt upp mot himlen. Det här var dock något nytt, och jag började slå lite i guideboken för att se om det fanns någon högtid utöver Mid Autumn Festival och om den i så fall hade någon koppling till Cheun Chau. Det enda jag hittade var Bullfesten (!) som äger rum i April.   Då bygger de torn av bullar och klättrar sedan upp i dem. Varför de gör det stod det inget om.
   När vi efter en dryg halvtimma kom fram till det lilla färjeläget fick allt sin förklaring. När alla ställde sig upp visade det sig att vår färja gått med lik i lasten. Mitt ibland alla de vitklädda, och precis intill elden stod en kista. Det var förmodligen en vördad morfar eller farfar som nu förts tillbaka för att få sin sista vila på hemma på Cheun Chau.  Jag vart med ens väldigt glad att jag trots allt varit ganska diskret med mitt fotograferande och att jag inte, trots att jag hade god lust, frågat någon av dem vad det var handlade om. När färjan lade till började en av dem att spela på en sådan där flöjt som ser ut lite som en vuvuzela, men har en vass och metallisk ton.  För mig lät det Tibet, jag kan tyvärr inte beskriva det bättre.  Vi gick i land. Begravningsföljet dröjde sig kvar. Då jag anade att det skulle komma någon slags procession bad jag övriga familjen att vi skulle stanna en stund. Efter en stund hörde man flöjten, men när de kom var det fullt av folk och det gick väldigt fort. Kanske hade de tagit ut kroppen ur kistan och bar den öppet på en bår, men jag såg inte särskilt bra och är inte helt säker.

Cheung Chao är bilfritt.
Det är inte Beijing längre...

Vi tog varsin drink i ett av de juice- och testånden som är vanliga här och begav oss sedan iväg mot närmsta strand. På vägen passerade vi stora affischer som såg ut som propaganda för folkrepubliken. Det var också gott om Kinesiska flaggor, men mycket få Hong Kong-flaggor. Vad detta beror på har jag faktiskt inte en aning om, men skyltar med Mao-porträtt skulle man knappast se på Hong Kong-ön.
    Vi kom fram till stranden och Mr Ronson var som så ofta inte välkommen. Jag hade dock ingenting emot att ta en liten mini-hike ensam med honom. Inte minst sedan jag visste att det skulle finnas hällristningar i närheten och dessutom något som kallades "mini-great wall"( Inte det minsta motsägelsefullt)

Helig?

   Vi hittade vare sig hällristningar eller murar, men vi fick en fantastisk promenad längs stenlagda små stigar.Vi gick förbi ett litet tempel, och av någon anledning var Mr Ronson väldigt sugen på att gå in. Har han varit tempelhund förut?  Eller så ville han bara bekänna sina smutsiga tankar.  När vi kommit upp till den högsta punkten med en fantastisk utsikt mot Lamma och Hong Kong ringde Åsa. De hade badad klart och vi väntade in dem för att sedan tillsammans fortsätta längs stigen tillbaka till byn. Det hade förmodligen inte tagit särskilt lång tid att gå runt hela ön, men det får bli en annan gång. Piratgrottan och den "lilla stora muren" återstår därför att se.
Vi åt lunch på ett litet windsurfing-ställe på stranden. Cafét och surfingklubben ägs och drivs av  Lee Lai Shan som vann Hong Kongs första OS-guld i Atlanta.
    Det kändes som ett ställe direkt från nån film i Hawaii-miljö, och i takt med att seglen försvann ute på sjön fylldes stället upp med surfare i alla åldrar, från små barn till gamla väderbitna veteraner.

Klart han ska ha en båt...

    Nar vi skulle betala tog de inte kort, så jag fick ge mig iväg på en ganska lång promenad till en av öns
två bankomater. På ett torg pågick en stor ceremoni med de människor jag sett på båten. Det var massor med blomsteruppsättningar och människor i olika ceremoniella dräkter. Där stod även en Mercedes med Chaufför och en Yacht med kapten i papper, redo att eldas upp för att ge välstånd åt den döde i livet efter detta. Jag hade tyvärr, eller dessbättre, ingen kamera med mig. Det känns minst sagt lite okänsligt att fotografera en begravning bara för att den ser lite annorlunda ut med våra ögon. Sorgen är nog densamma vart man än kommer.
 Lite senare gick jag dock tillbaka och tog bilder på båt och bil då dessa stod lite avsides och gick att plåta utan att störa.
   När vi slutligen betalat visade det sig att hällristningarna jag gått runt halva ön för att leta efter låg precis intill caféet. Ett nästan fullgottt substitut till mina älskade runstenar därhemma. De borde ha runstenar på Ikea.

   Det var gott om folk längs strandgatan och massor av restauranger med priser som faktiskt var ganska mycket lägre både jämfört med Lamma och Hong Kong ön. Vi bestämde oss för att dröja kvar några timmar. Vi gick förbi en liten butik med några små grupper av de über-rustika bord och små pallar jag har sett i möbelbutikerna i Ap lei Chau (Det betyder förresten Ank-ön, har jag fått lära mig. Chau=ö,

Wan= bukt/vik) Jag har inte förstått att detta är te-grupper. En äldre brittisk gentleman som såg ut att ha kommit hit i tropikhjälm nån gång i tiden såg att vi stannat upp och sa att butiken hade fantastiskt te. Han hade inte fel. Det var inte bara väldigt gott te, det var framför allt en fantastisk upplevelse. Vi bänkade oss hela familjen vid det låga bordet. Innehvaren satt i en stor "trä-tron" och hade en bricka med en utsnidad Budda-figur fylld av små kannor och verktyg framför sig. Där stod dessuom ett antal grodor med lycko-mynt i munnen. Då och då stänkte han hett vatten över dem och deras färg ändrades då till guld. Först gjorde han ett pärl-jasmin te, av små kulor som ser ut som pellets ungefär. han gjorde allt i en glaskanna så att man kunde se hur bladen vecklade ut sig. Från en liten ång-värmd behållare tog  han sedan fram minimala små koppar, stora som ett halvt snapsglas ungefär. Jag vet inte om det var hans te eller hela situationen, men jag vart helt betagen, och just där och då hade jag kunnat lova mig själv att aldrig mer dricka kaffe. Vi fick också smaka på ett te gjort av hela jasminblommor. Det var fantastiskt att se hur en boll, stor som en flipper-kula, långsamt vecklade ut sig till en blomma i det heta vattnet. Allt gjordes med graciösa rörelser och han lyfte te heta små kopparna med speciella träverktyg. Övriga familjen gick vidare, men jag stannade ytterligare någon halvtimma och provade treårigt, sjuårigt och tioårigt svart te som plockades fram ur fantastiskt vackra runda tygfodral. Det såg mer ut som olagliga substanser än te....Detta serverades i aningen större koppar, som mer påminde om storleken på en punch-kopp. jag köpte med mig te för lite för mycket pengar, men avstod från te-serviserna trots att jag tyckte de var både fina och prisvärda. Enligt Åsa kostar de bara en bråkdel på andra sidan gränsen, och eftersom att mina visa är klara är det väl snart dags att åka dit.
   Vi åt middag på den sista krogen på huvudgatan. Precis intill pågick en fotbollsmatch. Alla bord var fulla och personalen bad oss slå oss ned på en parkbänk. Vi trodde att vi skulle sitta där och vänta på bord, men inom ett par minuter kom de bärande på ett bord och ett par extra stolar och några ögonblick senare hade de hängt upp en ny ljusslinga. Fyra rätter att dela på, med fantastiska skaldjur och grönsaker i chili och vitlök kostade 250 spänn, inklusive ett par pilsner till mig och Åsa.
   Vi tog en av de sista båtarna hem. Hela familjen satt och halvsov. Jag satt och bläddrade i mina böcker för att hitta en lämplig utflykt att göra på söndagen.
   Tro det eller ej, men det blev nästan en ännu bättre dag.

Närkontakt Nr 1

Egentligen är det konstigt att det inte hänt tidigare, men jag har nog varit lite feg i mina val av lunch-hak.
I förrgår hade jag och Alex bestämt oss för att äta på en riktig liten nudelkines, faktiskt dert ställe jag fotograferade här. Jag gick lite fel på vägen dit, och efter  att ha klättrat uppför  en sådär 450 trappsteg var jag så varm att jag ville sitta inomhus. Vi gick till  en kinesisk restaurang i närheten. De har ofta fantastiska stora runda bord som rymmer säkert upp emot 15 personer.  Vi fick dock ett bord för två. Alex beställde lite dim-sum och lite biff med grönsaker. Jag beställde dito och lite revbensspjäll. Medan vi väntar får vi in varsin soppa. Den kom med lock. Jag rör om lite i min talrik och hittar vad jag först tror är en bläckfisk. Det var det inte.  Hönsfots kontakt av tredje graden. Det var nog en tre, fyra hönsfötter som simmade där bland morötterna. I övrigt var lucnhen god. Soppan smakade jag dock inte på. Så integrerad är jag inte än.

Missad sång och Opera utanför porten.

Elvira med kompis i
Kinesiska dräkter.

Igår var det dags att ta tag i ett dåligt samvete och åka och hälsa på i Elviras skola. Hos Tyra har jag ju varit  i princip varje vecka, men eftersom att bilbioteks-arbetet hos Elvria inte har kommit igång än så har jag faktiskt inte varit där sedan första dagen.
   Åsa hade köpt kinesiska klänningar när hon var på andra sidan gränsen härom dagen. Tyvärr fick jag ingen bild på dem innan de åkte iväg. Elvira var dock lite orolig och sa att "man får inte ha såna här kläder i min skola". Tre veckor och sen vart skoluniform vardag.
   När jag kom in till skolan var där fullt av andra föräldrar. Självklart hade jag missat ett mail om att man faktiskt skulle vara där för att se firandet av Mid-Autumn Festival.

   Nu missade jag att se barnen sjunga "The we are making moon-cakes song" på mandarin, men jag fick en bit Moon-cake och jag fick framför allt se hur Elvira verkade trivas och hade kul med de andra barnen. Precis innan jag skulle gå ställde sig alla barn i en prydlig kö för att tvätta händerna före lunch, och sen tog de fram brickor och sina matlådor och satte sig två och två vid de små borden. Det påminde faktiskt inte så lite om att se vuxna sätta sig i vilket lunchrum som helst, förutom då möjlightvis handtvättnings kön.

   Det är dags att trycka på "gilla" vad gäller Montessori. Av det jag sett hitills är jag mycket imponerad. Kombinationen av att barnen dels får ta ansvar själva, men också lära sig i sin egen takt är mycket tilltalande och det känns faktiskt som att de lär sig betydligt mer än hemma. Tyras engelska börjar bli riktigt bra, Elvira pratar fortfarande inte särskilt mycket, men det är uppenbart att hon förstår allt mer och hon säger sitt namn med engelskt uttal när hon presenterar sig.Efter skolbesöket satt jag först och kontemplerade en stund i parken som ligger precis intill. Parklivet är verkligen fascinerande. På mornarna ser man människor utöva tai-chi. Det finns till och med särskilda "lekpklatser" med utrustning för olika röresler. Under dagen och på kvällarna hör man rasslet från mahjongbrickorna och människor sitter i små grupper och pratar. Efter en stunds meditation och en kopp te mötte jag upp Alex. Vi gick en sväng på stan och lite senare träffade vi lite folk för en pilsner. Åsa har besök från Stockholm igen, och på kvällen åt vi  middag hemma hos oss. När jag kom hem pågick det värsta "julmarknaden" utanför porten. Det var fullt av små stånd med moon-cakes och frukt och massor av lekar för barnen. På en scen pågick en liten föreställning med vad jag antar var greatest hits ur den kantonesiska operatraditionen och barnen kunde fotografera sig med Chang E i egen hög person.  Undrar om det är en lika stor ära som att bli årets Lucia?  När operan var slut äntrade ett antal jojo-mästare scenen. Synkroniserad jojo-dans. Det kan faktiskt vara bland det märkligaste jag någonsin sett.

   Idag är det helgdag och tjejerna och jag tar det lungt. Åsa jobbar, trots helgdagen och tar hand om sina besökare. Om en liten stund ska vi åka till Ocean Park som jag fått beskrivet som ett melanting mellan Gröna Lund och Skansen.  Jag hoppas att tonvikten ligger på det senare, tjejerna tänker förmodligen tvärtom.
Ha en bra dag allihop,
/F

Lite annat:
Det är märkligt vad svårt det skall vara att få högertrafiken ur kroppen. Nu har jag bestämt mig för att alltid vänta till det slår om till grönt. Det har varit otäckt nära några gånger...

Boxing day.

Igår var en annan dag. En mycket speciell dag. Kartongerna med våra grejer från Sverige kom hit. Vid något tillfälle tidigare vill jag minnas att jag nämnt att vi innan vi åkte var på ett seminarium hos Åsas arbetsgivare. Det var mycket givande och väldigt intressant att träffa andra familjer i liknande situation.
   Det var också intressant att lyssna till Anders Hovemyr som ledde dagen. Han driver ett företag som jobbar med att hjälpa svenska familjer som är på väg ut i världen. Under åren har han haft kontakt med över 5000 familjer. Själv blev jag lite förvånad över att det faktiskt finns utrymme för en sådan verksamhet. Tänker man efter är det dock inte särskilt märkligt.
Varje gång ett svenskt företag får en order utomlands så innebär det att livet förändras för ett antal individer och familjer. Bakom varje rubrik om exportframgångar för Saab, Ericsson eller ABB finns barn som måste lämna sina kompisar och hamna i nya skolsystem och lära sig nya språk och medföljande som jag själv måste lämna sina jobb och vänner och finna en ny roll i en ny kultur.
Trots att jag inte kunde vara med hela dagen har jag faktiskt vid flera gånger reflekterat över saker som sades denna dag, och faktum är att jag tror att mycket gått lättare för att man varit lite mentalt förberedd på det.
   Anders nämnde denna dag som speciell, och jag måste erkänna att det kändes mer än vad jag förväntat mig.   Det var inte så att vi bröt ihop någon av oss. Flickorna blev överlyckliga av att återse sina cyklar och sina leksaker. Jag blev glad av att få mina köksknivar och min Kitchen-aid. Kostymerna kändes dock som att de hånlog lite mot mig när jag hängde in dem i garderoben.
   Det var snarare att det blev så konkret att livet vi lämnat där hemma inte fanns kvar, och faktiskt aldrig kommer att bli riktigt detsamma igen. Plötsligt står man där med en gryta eller en vas i handen, och sist man såg den var hemma på Malmskillnadsgatan eller i köket på landet. Det kommer minnen från den sista tiden hemma.  Och fast att det bara har gått en dryg månad märker man att man har förändrats. Man ställer man sig lite frågande inför vissa saker man packat ner, och funderar över andra saker som man har lämnat hemma.  En så hastig förbättring av den materiella nivån i lägenheten och framför allt köket har jag dock inte upplevt sen vi gifte oss. Lådorna har kommit. Början är definitivt över.
/F
  

På en annan del av Lamma. Och Kamikaze-kaptener.

Något motvillig båtfärd

Egentligen hade jag velat åka till den lilla ön Cheung Chau i söndags, alternativt prova på något av alla brunchställen där man på söndagarna kan äta brunch och dricka hur mycket skumpa man vill för nån femhundring.  I lördags hade vi dock vår första lilla middagsbjudning här hemma, det blev rätt sent, och man kan väl l säga att varken jag eller Åsa var särskilt sugna på Champagne när vi vaknade.
   Vi begav oss istället iväg en mysig liten amerikansk restaurang i Aberdeen för varsin Egg McMuffin. Därefter gick vi ner till hamnen för att ta båten över till andra sidan Lamma, där vi inte varit tidigare.
    När vi gick längs kajen kom det fram en liten tant och undrade om vi skulle till Lamma. När jag sa ja, tecknade hon åt mig att följa med. Jag vart alldeles överlycklig. När jag vänder mig om ser jag att övriga familjen högst tveksamt följer efter, och till och med vinkar åt mig att komma tillbaka. Då vart jag lite sur, och följde med ännu bestämdare steg efter tanten. Jag hade dessutom Mr Ronson (Det är bestämt nu) och även om de säkert hade kunnat tänka sig att låta mig åka iväg ensam, tror jag inte att de släppt iväg mig med honom.  När vi kom fram till båten var det  precis så bra som jag hoppats. Där låg en av de små takförsedda fiskebåtar som man kan se från vår balkong sena nätter och tidiga mornar. Jag älskar att se deras lyktor röra sig i mörkret där nere och är det vindstilla kan man höra deras röster.

    Åka passagerarbåt kan man ju faktiskt göra var som helst i hela välden. Att åka med en fiskebåt från  fiskebyn på Lamma kan man bara göra här. Det var värt de 200 kronorna.
    När vi mötte andra båtar såg jag hur vår kapten tecknade till sina vänner. Två tecken förstod jag. Kapten visade fyra fingrar och de besvarades med tummen upp. Vi var tydligen en bra fångst.
Vi passerade små holmar och stundtals gungade det rätt ordentligt. Sjön var fyllt av allt från stora Containerfartyg till små ekor med människor i de traditionella Hakka-hattarna (Tänk "Kinahatt" med en liten kulle på toppen). Hakka-folket är en av områdets fiskande ursprungsbefolkningar. Hattarna används dock även av andra, man ser dem exempelvis ofta på parkarbetare.

    När vi närmade oss Lamma var sjön fylld av små flytande kåkstäder, med skjul och båtar, sammanbundna med spångar och gamla oljefat.  Huvudgatan påminde om den del av Lamma vi besökt tidigare, med massor av skaldjursrestauranger och akvarier och plastkar med hummer, räkor, sjögurkor och allt vad man kan tänkas vilja stoppa i sig av havets frukter.
    Vi begav oss dock direkt iväg mot stranden och följde ännu en av dessa gjutna gångvägar som verkar finnas på alla öarna. Vi gick genom små odlingslotter och bananodlingar. Flickorna ville självklart plocka. Jag sa nej och försökte förklara att det var någon annan människas försörjning som hängde där. Åsa sa nej för att bananerna inte var mogna:-)
Till min stora glädje gick vi även förbi en av de Kamikaze-grottor jag hört ska finnas på Lamma.

I dessa tunnlar hade japanerna i krigets slutskede små snabbgående båtar fyllda med sprängmedel redo att genomföra Kamikaze-attacker mot de återvändande brittiska styrkorna. På informationsskylten stod det att kriget tog slut utan att några attacker hann genomföras. På annat håll har jag dock läst att tre små båtar faktiskt smög sig ut från Lamma under slutstriderna, men att Royal Airforce med några välriktade bomber berövade "Kamikaze-kaptenerna" den stora äran att få ta livet av sig.
   När vi kom fram till stranden möttes vi av en stor skylt om att hundar inte var välkomna. Trots att det var en stor och fin anläggning med duschar och omklädningsrum fanns det märkligt nog inte minsta lilla café. Jag och Mr Ronson hittade dock en bänk i skuggan där vi tillbringade några trevliga timmar med en bok om Hong Kongs historia medan övriga familjen badade.
   Framåt sen eftermiddag vände vi tillbaka mot byn för att äta middag. Vår vana trogen beställde vi alldeles för mycket mat, men med Clams in Foil and Fire, Sauterad Scampi och fantastiska grönsaker hade jag dock inte så mycket emot att äta lite för mycket. Tyvärr gick vi miste om vad som hade kunnat bli en fantastisk historia. Vi hade hittat friterad fisk med sötsur sås i menyn och tänkte att det borde passa flickorna. Vi dividerade lite fram och tillbaka om de skulle ha varsin eller dela på en. Vi tänkte att de nog kunde dela. Det kunde de... När maten kom in var det en hel friterad fisk, säkert på nära 2 kilo.
    Det hade varit värt mycket att se deras miner om de fått in varsin sån.

Lite annat:

Elvira behövde inte gå till skolan idag. Det är en Tyfonvarning klass 3 utfärdad.
Igår blåste det på rätt bra ute på balkongen. Det var inte ens klass 1 fick jag höra...

Hade ett möte igår och ska börja skriva lite i "Bulletinen"som är en tidning som skickas ut
till alla svenskar här. Jag är en jävel på att dra in gratisjobb:-)
Ska faktiskt bli kul. Tänkte ägna mig åt lite medföljande frågor, och säkert en hel del historia.

Fick gåshud av bilderna från Sergelstorg. Håll ställningarna mot intolerans och inskränkthet mina vänner. Vi vill gärna ha vårt land kvar när vi kommer tillbaka.
/F

Hong Kong Street Art #3. Och lite annan konst.

Igår fick jag en dag på stan alldeles för mig själv. Egentligen hade jag tänkt att bege mig ut till klostret på Lantao och den stora budda-statyn, men förmiddagen rann iväg, och eftersom att jag inte ville stressa när jag väl kommit dit bestämde jag att det får vänta till ett senare tillfälle.
Det blev istället några behagliga timmar i Soho och gallerierna och antikaffärerna på Hollywood Road.
Jag såg en del ungt Kinesiskt måleri som fullständigt tog andan ur mig. Jag kan villigt erkänna att jag inte är särskilt bevandrad i konstvärlden, men jag vet vad jag tycker om. Av skäl som inte är särskilt svåra att förstå fick jag inte fotografera någonting (även om det faktiskt var nära att lyckas när jag refererade till denna blogg:-))
   Åsa hade bett mig att köpa en vas och sagt att jag gärna fick köpa något fint till lägenheten. Jag hade ju kunnat ta henne på orden och kommit hem med en tavla i kvartsmiljon-klassen. Hade dessutom kunnat köpa flera vaser från halvmiljonen och uppåt i antikaffärerna.
Jag fick dock ett par trevliga pratstunder med några gallerister och fick veta att det är ett enormt sug efter kinesiskt måleri och att priserna är under kraftig uppgång. Tyvärr var jag inte riktigt på hugget med anteckningsblocket så jag har tappat alla namn, men på ett ställe hade de några fantastiska dukar av en 23-årig tjej vars priser tydligen mångdubblats sedan Bill Clinton köpt några av hennes verk.
   Överlag kan man säga att man ser att de flesta har en grundlig klassisk skolning och att mycket känns närmast fotografiskt. Detta kombineras dock med otroligt spännande bildidéer vilket gör att det inte känns platt eller tråkigt. Om både tavlorna och priserna på gallerierna knockade mig så blev jag positivt överraskad av prisbilden på en del av antikviteterna. Det var faktiskt nära att jag kom hem med ett helt litet knarkar-kit, med en fantastisk opium-pipa i jade från tidigt 1800-tal med ett drakhuvud i mässing samt tillhörande opium-verktyg . Jag fick lära mig att om en pipa har drakhuvud var den enbart för manligt bruk medan de utan så att säga var unisex.
   En sådan opium bädd som jag gärna skulle ha som soffbord visade sig också kunna gå att få tag på till priser som i alla fall ligger inom räckhåll.

   På vägen tillbaka upptäckte jag att min gamle vän från det här inlägget försetts med mössa och ett par svävande ätpinnar. Lite respektlöst tycker jag, förutsatt att det nu inte är samma konstnär som uppdaterat sitt eget verk, men det ser faktiskt inte så ut. Jag hittade även en Hello-kitty som betedde sig lite illa och några posters jag inte sett tidigare.  På ett sätt är det naturligtvis vandalisering, men det finns också något väldigt sympatiskt med att någon producerar en affisch som inte har något annat syfte än att vara dekorativ eller väcka tankar och sedan helt gratis - ja, till och med med egen kostnad- delar med sig till oss andra. Konst för flera hundra tusen i gallerierna. Konst alldeles gratis ute på gatan precis intill.
   Samma verksamhet. Samma syfte. Men på två olika sätt.
/F

På många ställen ser man tecken sprayade med schabloner. Ibland är det ganska tydligt att det är budskap i stil med "Affischering förbjuden" eller liknande. Ibland ser det ut att vara grafitti, och ibland som här är jag mer osäker. Jag skall fotografera mer och ta reda på vad det står.

Inbördeskrig och en flicka på månen.

Elvira med Moon-cake hon
bakat i skolan.

Elvira kom hem ifrån skolan häromdagen och berättade att de skulle ha melodifestival i skolan. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men efter ett par dagar trillade poletten ned. Mid-Autumn Festival. Den stundande högtiden som jag skrivit om tidigare. Då misstänkte jag att den hade något med Moon-cakes att göra, och så är också fallet.
Jag har snappat upp små bitar här och var, och vad jag förstår är inte högtiden kopplad till någon särskild religion utan har med Kinesisk tradition och historia att göra. Det finns också en länk till en myt om en vacker kvinna som blev hämtad av en kanin och flugen till månen där hon nu lever i evighet. Det låter ju lagom pårökt. Hon heter Chang E och är odödlighetens gudinna. Med myten om henne antar jag att de kulörta kaninerna i våra rabatter har fått sin förklaring.
    Högtiden är också kopplad till en kinesiskt inbördeskrig då Han-folket i söder gjorde uppror mot den mongoliska Yuan-dynastin.
Ett rykte spreds ut om att en pest var i antågande och att den enda räddningen var att äta en speciell sorts kakor. I själva verket användes kakorna för att distribuera budskap och organisera upproret.
  En Moon-cake har alltid en kärna, traditionellt av äggula från ett ankägg, som symboliserar dessa budskap. Det kanske förklarar kycklingarna.

   Först såg vi de kulörta lyktorna här i Bel-Air. Nu har de börjat dyka upp överallt, och på torsdag är det tydligen tradition att alla barnfamiljer åker till Victoria Park på kvällen och tittar på lamporna där. Barnen är lediga från skolorna i två dagar och alla arbetsplatser är stängda på torsdag.
    När jag skrev om detta första gången raljerade jag lite och undrade om flickorna skulle ha några speciella kläder med sig till skolan. Naturligtvis kommer det en lapp med hem där det står att de på onsdag skall ha "Chinese dress". Vad innebär det? Ska de klä ut sig till Shaolin-munkar och konkubiner? Räcker det med en Mao-mössa eller behövs det ett helt outfit?
   Jag frågade mamman jag delar bibliotekspass med och fick veta att det var klänningar de skulle ha. Hon har varit här i några år och jag fick till och med tips på var jag skulle köpa dem.
   Plötsligt förstår jag hur det är att vara nyanländ till Sverige när det närmar sig Lucia.
Självklart vill vi delta i firandet, men vi har ju inte en aning om hur man gör. Jag frågade Angela och vad jag förstår går det mest ut på att vara med familjen, dricka te och äta kakor. Det ska vi nog klara av.

Lite annat:

Det har gått ett par dagar utan några inlägg. Det är faktiskt första gången sen vi kom hit som jag missat min målsättning med minst ett inlägg per dag. Detta betyder dock inte att jag legat på latsidan. Tvärtom, jag har skrivit en hel del och hoppas kunna uppdatera ganska tätt den närmsta tiden.

Har också införskaffat mig en Ipad för att kunna skriva lite mer on the go. Fantastisk liten maskin.
Om man kunde skulle jag rösta på Macintosh. Det är inte ett skämt.

Matteläxa: En gris, två ballonger, tre snäckor.

Gubben förstår jag...

Jag har skrivit om Tyras kinesiska läxor tidigare. Då trodde jag att jag genom henne skulle få lite mer kunskap om språket och alla dessa vackra tecken.
    Det har nästan blivit tvärtom. Ju mer hon och andra berättar, desto större blir mysteriet. Idag hade vi ett ärende i Causeway bay. På väg dit sitter Tyra, till taxichaufförens förtjusning, och räknar till tio på mandarin, om och om igen.  Det kanske i och för sig något mindre konstigt än igår, då hon på väg in till stan satt och sa de kinesiska orden för "apa" och "småfåglar" hela vägen.
   Det visade sig att läxan för dagen var tecknen för 1-10. De använder i och för sig även arabiska siffror precis som vi, men jag har förstått tidigare att det även finns tecken för vissa tal.
    Till min förvåning visar det sig att det tecknet för 1 ser ut precis som tecknet för gris. Tyra förklarar att det är samma tecken. 1, 2, 3 kan översättas "En gris, två ballonger, tre snäckor".
    Jag bör påminna om att allt jag skriver i denna fråga har gått genom ett antal inte helt pålitliga filter, från en nioåring nybörjare, till en totalt okunnig som försöker att berätta vidare till er. Vill man verkligen veta mer om kinesiska är det nog inte en nyanländ invandrarpappa man ska vända sig till. Jag tycker dock att det är så oerhört fascinerande. Ett språk med så hög abstraktionsgrad måste på något sätt påverka hur man tänker i övrigt. Om en dryg vecka hoppas jag att löpande kunna börja berätta mer. Då börjar min kurs i kantonesiska, ska fortfarande bestämma mig för om jag ska gå en tiolektioners introduktion eller hoppa rakt på en 20 dagars crash-course. Jag lutar åt det senare.

Lite annat:

På tal om abstraktioner så har Elvira börjat hitta på gåtor. Jag vet inte om det finns någon koppling till vad de gör i skolan. Idag frågade hon bland annat: Vilken gubbe har landat i Pok Fu lam i luftballong och kan inte komma tillbaka till Stockholm igen? Rätt svar: Pernilla Wahlgren.

Igår gratulerade en taxichaufför mig till att ha en två flickor och en hund. Han sa att jag måste vara väldigt stolt och rik. Han har rätt till hälften.

Var på Ikea och fixade en felaktig leverans. En hel klass med kinesiska skolflickor stod med små svenska flaggor i händerna och åt köttbullar för kung och fosterland.

/F

Det var Tysken, Fransken, Rysken och vi

Igår bestämde vi oss för att äta middag i Soho. Jag och tjejerna åkte in lite tidigare för att få till ett första möte mellan Harry och Mr Ronson (Det är nästan bestämt nu...)
   Jag har ärligt talat varit lite orolig. Mr Ronson är extremt irriterad på alla sina artfränder. Han blir däremot glad av barn och är annars snäll mot allt och alla. Jag har tyckt att detta är lite märkligt, för på HKDR lekte han med alla andra hundar och var inte inblandad i en enda av de små skärmytslingar som uppstod nu och då.   Harrry har ju franskt påbrå, och Ronson är Tysk-Kines (Precis som grannfamiljen, slog det mig just) Harrys husse har dessutom rötterna i Ryssland, så vi hade så att säga alla ingredienser på plats både för en Bellmanhistoria och ett världskrig. Vi satte oss och väntade på en grekisk liten krog som ligger precis vid den rulltrappa som så att säga är Sohos pulsåder. Rulltrappan är egentligen värd ett inlägg i sig, och faktum är att den nästan borde ha nämnts i det inlägg jag skrev om kollektivtrafiken. Den är inte bara väldigt praktisk. Den gör det också extremt lätt att bestämma möten. Man kan i princip sätta sig på vilken bar eller restaurang som helst och bara vänta på att sällskapet kommer åkande.  Efter som att många rör sig i Soho på kvällarna och många ex-pats bor där blir det också många spontana möten.
    Nu bar det sig inte bättre än att Harry kom gående bakifrån utan att Ronson såg honom. Det blev ett väldigt gläffsande och morrande från Ronsons sida,  men Harry struntade helt i honom och började istället glatt att hälsa på flickorna. Tysk aggression mötte Fransk arrogans, men ganska snart var Maginot-linjen bruten, och de bestämde sig för att sluta bråka och lukta varandra i stjärten istället. Lite kontinentalt, sådär.
    Jag träffade en kille som bott flera år i Shanghai som tyckte att utelivet i Hong Kong var lite väl präglat av Engelsk pubkultur med folk som står och hänger vid bord och hinkar pilsner. Jag förstår vad han menar, men samtidigt är utbudet av krogar och kök otroligt stort och det är en skönt avslappnad stämning. Jag har aldrig varit i en stad där tröskeln för kontakt mellan främlingar är så låg. Människor pratar med varandra på ett helt annat sätt än hemma. Alex hade härom dagen blivit "utskälld" av en australiensare för att han satt ensam och läste istället för att prata med honom som också var ute själv.
Detta är en stad där människor kommer och går, man är här för några veckor, eller några år. Umgängeskretsar skiftar ständigt och alla måste så att säga göra det bästa av situationen och ha så kul som möjligt med dem som finns tillhands. En annan skillnad mot en utekväll hemma är att det överallt är en blandning av människor både med olika bakgrund, men framförallt i alla åldrar. Ett pensionärspar kan sitta bordet bredvid ett gäng tonåringar, och som barnfamilj känner man sig välkommen överallt, även sent på kvällarna.
    När Åsa kom från jobbet gick vi till en trevlig Vietnames med en liten innergård där hundarna var välkomna. Under kvällen stötte Alex deesutom ihop med en svensk kille som bor i samma hus som han. Det visade sig att han letade deltagare till en uthållighets-vandring i November. Ett lag på fyra personer skall vandra 100 km på 48 timmar. Det räcker med att titta på bergen runt omkring för att förstå att det förmodligen är något hårdare än det låter. Jag blev väldigt uppiggad av möjligheten och anmälde genast mitt intresse. Alex var också intresserad och nu har vi börjat jakten efter den fjärde mannen. Helst en annan medföljande. Vi har ju tid. Vi kan gå hur långt som helst:-)

Lite annat:

När vi satt och väntade på Åsa kom det en gammal man med de tjockaste glasögon jag någonsin sett stapplande längs trottoaren. Jag var tvungen att försiktigt ta honom i armen och föra honom åt sidan för att han inte skulle går in i vårt bord. En liten bit bort gick han in i en stolpe, men sakta men säkert letade han sig bort mot rulltrappan, och en stund senare kom han lika sakta tillbaka med en kasse med frukt och grönsaker.  Fick höra att han kommer varje kväll. Han väntar till det blivit mörkt så att han med den lilla syn han har kvar kan följa lamporna till marknaden.

Idag hade The Post (som jag fått lära mig att man säger) en helsida om ökad intolerans i Europa. Det kändes sådär. Uppe på på peaken i söndags vad det många muslimska familjer som firade Eid. I ett och samma sällskap såg jag alltifrån en burka, till  vanliga slöjor och tjejer med mer västerländska kläder.
Mosken ligger ett stenkast från ett buddistiskt tempel, och du ser överallt människor med vitt skilda trosuppfattningar. Vad jag förstått det kan även homosexuella visa sin kärlek öppet.
Det är en mycket civiliserad plats, men självklart inte fri från problem. I spåren av gislandramat och dödskutningarna på Filipinerna där flera Hong Kong kineser dog har tyvärr många filipinska hembiträden råkat illa ut. Flera har fått sparken och trots att jag bara läser de engelskspråkiga tidningarna har jag sett flera insändare med väldigt obehagliga undertoner. Jag ska återkomma till ämnet inom kort.
/F

Jag måste få Stockholm ur kroppen

Besökare från grannen i norr lär tycka att Hong Kong borna går vansinnigt fort och alltid är stressade. Låter inte det bekant på något vis?  Som Svensk och Stockholmare är det minst sagt svårt att förstå. Om de går fort här så måste de stå still i Kina.  Att många dessutom är ganska korta och att jag traskar på med blicken långt i fjärran gör dessvärre att jag nästan dagligen springer på någon liten tant eller farbror. Som ofta kan jag dock konstatera att det är de som har rätt och jag som har fel.
   När jag rört mig på stan tillsammans med Hong Kong-kineser eller människor som bott här länge är det slående hur annorlunda än mig de beter sig. De tar varje chans att gå genom byggnader. De saktar ned så fort de är utomhus.
   När jag är själv gör jag ofta misstaget att promenera för mycket och gå alldeles för fort. Det kanske låter konstigt men jag måste ärligt talat anstränga mig för att sakta ned och ta det lite lugnare. Det går helt enkelt inte annars. Jag förstår att man inte vinner några bonuspoäng hemifrån genom att sitta här och klaga på värmen, men det naturliga urvalet har gett mig gener för hårt arbete i bister kyla:-) Tjugo år i Stockholm och ett jobb med mycket möten har dessutom gett mig ett rasande promenadtempo.
    När det är över 40 grader varmt och med hög luftfuktighet är det en väldigt dålig kombination.
Hemma var det genant att ha LP-skivor under armarna. Här går man runt med en konstant Juke-box över hela skjortan och ibland ser man ut som att man badat upptill och gjort på sig nedtill. Vissa dagar måste man i princip byta om så fort man varit utomhus.  Ska man orka måste man helt enkelt sakta ned.
   Med risk för att bli alltför melodramatisk så måste jag få Stockholm ur systemet. På mer än ett sätt. Och med risk att bli rent patetisk så har jag de sista dagarna haft en så tydlig känsla av brytningstid. Något är påväg bort och något annat är på väg att komma. Jag har varit ledsen och grinig ett tag, jag vill inte bli för privat, men självklart är det inte konfliktfritt när en part i familjen plötsligt är hemma hela dagarna, det kan nog alla som varit mamma- eller pappalediga relatera till. Vi ser saker på olika sätt. Åsa kommer hem och vill ta det lugnt efter en hård dag på jobbet. Jag tycker att jag varit ensam med barnen i fem-sex timmar och att hon får ta över. På ett sätt har väl båda rätt, men tyvärr tror jag att det kommer bli värre innan det blir bättre. Att ändra liv och därmed självbild är helt enkelt inte en helt okomplicerad process.
På ett plan är jag naturligtvis så oerhört glad och tacksam över denna fantastiska möjlighet och upplevelse, och jag tänker inte sjabbla bort det genom att sitta och bli bitter. Samtidigt måste jag hitta ett sätt att förhålla mig till det. På ett sätt är det naturligtvis något av en drömtillvaro. Jag får vara med mina barn och nu även vår lilla hund, jag har tid att skriva, jag får uppleva fantastiska saker och jag bor i ett område med en servicenivå och levnadsstandard jag aldrig kunnat drömma om.
   Det brukar ju heta att man skall vara försiktig med vad man önskar sig för att det kan slå in.  Mitt problem just nu är nog snarast det omvända. Jag lever i en dröm jag aldrig har drömt.
   Det är en lång rad av sammanträffanden och omständigheter som gjort att vi hamnat här, och jag har svårt att njuta fullt ut av något jag inte tycker att jag gjort något för att förtjäna. För min fru är detta resultatet av att hon uträttat något och en fantastisk professionell möjlighet. För mig handlar det istället om att jag gifte mig med en flicka från Ödeshög och under märkliga och ganska förnedrande omständigheter förlorade en uppdragsgivare.
Det här var tänkt som ett kort inlägg om värmen, men det blev något helt annat. Jag får be om ursäkt om jag emellanåt använder mina kära läsare som nån slags kollektiv terapeut och jag vill tacka för alla vänliga och kloka kommentarer och råd när jag berört dessa frågor tidigare.
   På ett intellektuellt plan vet jag ju att detta är min roll, just nu är min uppgift att vara hemma och ta hand om barn och lägenhet. Jag vet också att jag tids nog kommer att få tid att göra andra saker och jag befinner mig på en plats där möjligheterna är så många att det inte handlar om att hitta dem utan snarare att välja vilka bollar man ska springa på.
    Det kommer att ta tid, men jag måste hitta ett nytt tempo och ett nytt sätt att tänka.
Det får ta sin tid. Det går inte stressa. Man måste ta det lite lugnare, så kommer man mycket längre.
/F

Missad buss och en arab i rumpan

Min plan för förmiddagen var att först få Mr Ronson (inte helt bestämt än...) rabies-vaccinerad och ID-chippad och sen ta med honom in till stan för att träffa Alex och Harry för en fika fyra grabbar emellan (två av oss är i och för sig kastrerade, men jag tänker inte genera någon med att berätta vilka)  Courtesy of mina fina vänner på skolbussbolaget blev dagen lite annorlunda. Efter en halvtimmas väntan på Tyras skolbuss börjar jag ana att något inte stämmer. Efter ett antal förvirrade samtal med bussbolaget som heter ungefär Lehman Brothers får jag veta att bussen åkt för att vi enligt dem varit en (1) minut försenade. Skandinaven loosade face igen och jag löpte bärsärk i sin lilla Nokia. Efter att ha talat med skolledningen fick vi veta att vi skulle ta taxi till Tin Hao och att bussbolaget senare ska ersätta oss. Till saken hör att skolbussen inte precis är gratis, och att de själva inte är de bästa på att hålla tiderna. En normal dag tillbringar jag mellan 40-60 minuter med att sitta och vänta på bussar, ofta i långt över 30 graders värme.
   Vi kom in till skolan, men utan hunden, så Harrys och hans första möte får vänta. Jag och Alex hann dock med en fika. När jag kom tillbaka hem fick jag ett av alla dessa fantastiska mail som undrar vilket som passar bäst, att stanna hemma hela förmiddagen, eller hela eftermiddagen i morgon för att ta emot en firma som ska komma hit och fixa en grej. Då kändes det nästan som att jag skulle behöva en rabiesspruta...
   Jag bokade en veterinärtid inne i stan. De kunde inte för än på lördag, men ville ha  250 kronor. Det tyckte jag lät väldigt rimligt. När tjejerna kommit hem bestämde jag mig dock för att kolla upp det statliga alternativet. Det visade sig att motsvarigheten till typ jordbruksverket hade ett ställe precis här intill, i ett litet skogsområde med små odlingslotter jag inte sett förut.  Det var några få inhängnade byggnader, och man hörde massor av omhändertagna hundar skälla. Nu ska man inte tillskriva hundar alltför mänskliga egenskaper, men kanske inte ta ifrån dem för många heller, hur som helst kändes det ganska jobbigt att se hur Mr Ronson (Som sagt var..Inte helt spikat...) för första gången verkade lite nervös och stressad. Jag tror faktiskt att det kan varit så att han trodde att vi skulle lämna tillbaka honom, och han kan mycket väl ha varit på en liknande anläggning innan han hamnade på HKDR.
   Det är inte ofta man blir uppiggad av en myndighetskontakt, men trots att de inte mycket engelska och jag ingen kinesiska gick allt otroligt smidigt.  Fyra glada och trevliga personer kom fram och hjälpte oss, och vi behövde inte ens gå in utan allt klarades av på ett litet bord utanför. Som en jämförelse till morgonens kontakter kan man konstatera att när man vill förstå varandra, så gör man oftast det.
    En rabiesspruta i baken, ett ID-chip i nacken och hundskatten kostade dessutom motsvarande 80 kronor.
Elvira undrade vad det var för sprutor, och jag försökte förklara. När allt var klart gick vi tillbaka hemåt, och hunden var snabbt på sitt vanliga glada och kaxiga humör. Längs vägen mötte vi en pit-bull, som han genast ville sätta på plats. Ägaren såg lite småchockad ut av att hans hund vek undan.
När vi kom hem frågade Elvira varför hunden fick en arab i rumpan.
Ibland behövs det inte så mycket för att bli på gott humör igen:-)
/F

I think this is the beginning of a beautiful friendship...

Om en heroisk bagare från Kowloon. Och Mr Ronson?

I morgon kommer förhoppningsvis grejerna vi skeppat, och då kommer även min degblandare, mina brödformar och mina kavlar, så snart ska det bli andra bullar än den formfranska det än så länge vanligen blivit här . Det slår mig också att det är dags att kolla upp detaljerna kring den kurs i att baka Hong Kong-bröd jag fick av vännerna Pelle & Teres i 40-årspresent innan vi åkte.
   Idag läser jag i tidningen om en annan, betydligt mer heroisk bagare. Li Kam-moon var en ung bagare från Kowloon. Bara tjugo år gammal arresterades han och under två veckors tid torterades han oavbrutet av japanerna. De ville att han skulle avslöja var hans barndomsvän fanns, då denne misstänktes arbeta för den underjordiska Brittiska armén. Li Kam-moon vägrade förråda sin vän och var tyst ända in i döden.
    Personligen har jag inget minne av att någonsin läst en rad om vare sig Hong Kongs fall, eller den efterföljande japanska ockupationen.  Då har jag ändå läst ohälsosamt mycket om ww2, även om jag kan erkänna att jag sällan intresserat mig särskilt mycket för striderna i Asien och stilla havet.
Ett annat skäl kan vara att attacken inleddes den 8 december 1941, och därför hamnat i skuggan av anfallet mot Pearl Harbour dagen innan, och det kan ju också vara så att en hastigt förlorad kronkoloni inte varit något segrarna velat prata speciellt mycket om heller.
Händelsen kan också ha överskuggats av Singapores fall som ägde rum några veckor senare. Märkligt nog påminner de båda händelserna rätt mycket om varandra. Royal Navy låg ute till havs och ansågs ge fullgott skydd åt Hong Kong. Japanerna lät dock Brittania styra vågorna bäst hon ville och kom landvägen istället.
   I slaget om Singapore och Malaya betedde sig Japanerna om möjligt ännu mer osportsligt. Då kom de traskande genom djungeln, trots att Britterna bestämt att  den var ogenomtränglig.
   Trots att unge Li Kam-moon efter kriget kallades en hjälte i de rättegångar som följde vid krigsslutet har hans namn och öde tydligen glömts bort. Nu har dock en Tysk professor av Malaysiskt ursprung hittat uppgifter om honom och andra liknande fall i ett bortglömt arkiv i London.

Excuse me, are you Mr Ronson?

    Ni som känner mig vet att jag lär återkomma till ämnet, och trots skyhöga markpriser och ett ständigt rivande och nybyggande finns det en hel del krigstida lämningar kvar. Det ska finnas några bunkrar och pill-boxes uppe vid peaken, och på Kowloon  finns ett helt system av tunnlar och skyttegravar som man på egen risk kan ge sig in i. Känns som en fantastisk liten utflykt tillsammans med min nye lille vän.
   Jag tror att han skall heta Ronson. Jag lär bli nedröstad i frågan, och jag kan inte riktigt förklara varför jag fastnat för det namnet. Det bara dök upp från ingen stans och efter att ha umgåtts med honom ett par dagar känns det bara som att han är en Ronson, eller närmare bestämt Mr Ronson. Jag säger dock bara Ronson, för vad han än heter så har vi lagt bort titlarna.

Lite annat:

Balkongmöbeln kom idag. Så här i backspegeln känns det lite skrattretande att mina planer för den allra första dagen här var att fixa kaffebryggare och balkongmöbel. Det tog en månad, och det fattas fortfarande en stol. Jag har dock bestämt att det är min stol som kommit, och Åsas som kommer om två veckor. Hon har ju ändå inte tid att sitta på balkongen så ofta:-)
När jag just var ute och tog en kaffe, slog det mig också att vi fått en stol med träsits. Vi beställde en med tyg...

Uppdatering: Det tog 25 minuter efter att vi ringt, så kom de hit med rätt stol. Men Åsa för fortfarande vänta på sin:-)

En riktigt blöt söndag.

Utsikt mot Pok Fu Lam från Victoria Peak, Ön Lamma
till vänster.

Vi hade tänkt att åka ut till någon av öarna även denna söndag, men eftersom att det var lite mulet bestämde vi oss för att ta med vår nya familjemedlem och göra en första tur längs en av alla de vandringsleder som löper över Hong Kong och de övriga öarna.
Den riktiga högsäsongen för hiking börjar tydligen snart, när det börjat svalna av lite, och jag ser verkligen fram emot att få ge mig i kast med The Hong Kong Trail, MacLehose Trail, Lantau Trail och andra skönt klingande namn. Alex har lovat att visa mig sina guldkorn och jag har köpt The Serious Hiker's Guide to Hong Kong. När vi kom ut visade det sig dock att det spöregnade.  Efter en stunds övervägande bestämde vi oss för att ta en taxi ner till Cyberport och hyra en film istället. Bra start för en serious hiker.  Väl där klarande det dock upp och vi bestämde oss för att i alla fall åka till peaken för att  därifrån vandra tillbaka hem genom Pok Fu lam Country Park.
   Eftersom att i princip all bebyggelse på själva Hong Kong ön ligger ut med stränderna är det ibland lite förvirrande med geografin. Vart man än ska, kan ofta åka åt vilket håll som helst, och det finns dessutom tunlar rakt igenom ön vilket gör att man ganska ofta blir lite förvånad över hur nära saker och ting ligger.
    Idag tog vi tillexempel taxi (man får inte åka buss med hundar) till the Peak, och åkte först till Midlevels och sen de snirkliga serpentinvägarna upp därifrån. Det är inte särskilt långt, men det tog kanske tjugo minuter. Väl däruppe upptäcker vi att vi ser husen vi bor i och att de i princip ligger rakt nedanför oss.  Ön är verkligen inte särskilt stor.
    Vi började med att äta lunch. Regnet kom och gick. Ibland klarnade det upp och man såg den fantastiska vyn ut över havet och sky-linen där nedanför.

   Vår fyrbente vän- vars namn är ett ständigt diskussionsämne- är verkligen inte rädd för någonting, framför allt inte för andra hundar. Han kan kaxa upp sig nåt alldelses väldigt, och ibland blir det lite småkomiskt. För att vara kastrerad har han väldigt mycket balls.  Precis som hemma är en hund ett utmärkt sätt att få kontakt med människor och bara det första dygnet har vi mött flera andra familjer med hundar från HKDR. Det verkar vara något av en lokal folkrörelse att ta hundar därifrån.  Alla känner dessutom Sally, som även vi hade kontakt med,  en kvinna som verkar ha vigt sitt liv åt att hitta nya hem åt hundar som blivit övergivna eller illa behandlade. Hon bloggar för övrigt, med bild på familjen Dahlberg här.  När det blev uppehåll i regnet gav vi oss av längs den branta leden nedför berget.  Vi har ofta varit ute i skogen på söndagarna. Lite märkligt att sörmlandsskogarna bytts ut mot djungel. Trots att det var dimmigt var det verkligen bedårande vackert. Det var också kul att se hunden storstrivas. Visst hade vi räknat med att få lite vatten på oss, men efter kanske en halvtimmas vandrande kom det ett sånt där Hong Kong regn som inte är ett regn utan snarare  en vägg av vatten. Vi hade med oss två kanske inte så hiking-mässiga paraplyer, men när hela luften fylls av vatten är det snarare en snorkel man behöver.  Efter ett tag ville lill-killen också gå under paraply, och två paraplyer på fyra personer och en hund var åtminstone ett för lite. Ganska snart var vi helt genomblöta, och eftersom att regnet snarare tilltog än minskade stannade vi i någon halvtimma under ett av de vindskydd som fanns längs vägen.

    Vi är mycket ute, och tjejerna är vana vid att vara i skogen. Det ska dock inte nekas till att längre turer ibland kan vara ganska gnälliga tillställningar.  Nu, när det verkligen hade funnits skäl att gnälla lite var humöret märkligt nog gott hela tiden.
   Om det regnar på ett berg, och ligger en stad där nedanför, ja då säger det sig självt att det kan komma en hel del vatten. Hong Kong har ett stort och välutbyggt system av kanaler som leder regnvattnet ned till havet. Överallt ser man gjutna diken, ibland kan de vara flera meter på både djupet och bredden, och när ett häftigt regn kommer så kan de faktiskt fyllas på nolltid.  För att undvika jordskred är många sluttningar försedda med massor av dräneringsrör, och alla branter och sluttningar i stan har registrerings-nummer och inspekteras löpande.

Ok..Kanske inte jätteglada
tiden...

   Detta regn var egentligen inte så väldigt kraftigt, ändå kom det enorma vattenmassor och den fortsatta vandringen ner mot Pok Fu lam gick längs med rytande vattenfall.

   När vi kommit ned var vi dyblöta allihop och hunden var som ett litet blött nystan. Trots att vi egentligen bara ville ta oss hem och byta kläder så fort som möjligt kunde vi inte låta bli att stanna till och gå in i vad som antingen är en regelrätt kåk-stad eller är det som kallas Pok fu Lam village. Jag är osäker och måste göra lite hembygdsforskning. Hur som helst sitter det ett anslag utanför som säger ungefär att allt kan rivas när som helst och att man inte skall köpa eller bygga sig ett nytt skjul. Absurt nog inrymmer en av de byggnader som vetter ut mot vägen en mäklarfirma där lägenheter i 20-30 miljonersklassen annonseras ut. Inne i gränderna var det som att förflyttas åtminstone ett par decennier tillbaka i tiden.
Det gällde även priserna i de små stånden. I vår närmsta matbutik kan priserna ibland vara absurt höga. Många är, på goda grunder, skeptiska mot att köpa grönsaker odlade i Kina, och jag har betalat 25 spänn för två tomater, och 30 för en gurka. Det går dock att handla billigare, och här köpte vi en stor klase bananer, en zucchini och en liten vattenmelon för 20.

    För lika mycket till fick vi dessutom en kasse  med olika sorters nudlar, Jag har läst att Pok Fu Lam village ska vara en plats där man håller hårt på de gamla sederna och trosföreställningarna. Nu vet jag ju förvisso inte om det var där vi var, men vi såg ett litet altare där offer lagts fram. Sådana ser man i och för sig lite var stans. Mitt emot detta altare var där en stängd plåtdörr med en liten springa det gick att kika in i. Massor av tända ljus runt en skräckinjagande figur. Jag vet faktiskt inte vad det var jag såg, men tror knappast att det var Buddistiskt och det gav faktiskt lite rysningar.
   Vid sidan om Taoism och Buddism finns det tydligen en voodoo-liknande och traditionell religion. Jag vet inte om det kan ha med det och göra, men det är helt klart att jag behöver göra något vad gäller mina kunskaper kring både religion och historia i denna del av världen. En hel del böcker är redan inhandlade, bland annat "Buddhism for dummies":-)

    Väl hemma gjorde vi en wok på veckans rester och de nyinköpta nudlarna. Hunden var måttligt road av att jag ville ta ännu en promenad i regnet, men när vi väl kommit ut verkade han trivas. Jag ville vara ensam med honom ett tag för att lära honom gå i koppel utan att dra, något som alla hundar jag känt kan lära sig väldigt fort, men tyvärr gärna glömmer lika snabbt. Nu går han otroligt fint och saktar ner när jag säger "inte dra". Det kommer att promenaderna mycket bekvämare både för oss och honom.
I morrn ska vi fixa rabies-spruta, betala hundskatt och operera in ett ID-chip, men först har jag ett bibliotekspass att ta hand om.
Godnatt mina vänner,
/F

A dog with no name.

Mark. Kinesisk Fluktarhund

Idag var det dags för ett andra besök hos Hong Kong Dog Rescue. Flickorna har längtat och tjatat i en vecka och det blev inte bättre av att jag och Åsa först ville åka och titta på lite möbler. Jag vet inte hur många gånger de hann säga "Ska vi åka till hundarna nu" innan vi till sist begav oss dit. HKDR har just öppnat en ny anläggning på Main Street i Ap Lei Chau. Vi har haft lite kontakt med dem i veckan och visste att det skulle finnas fler lite mindre hundar på plats denna vecka. Vi hade dessutom fått ett förslag mailat till oss. En liten korsning mellan beagle och terrier som hette Mark och som både jag och flickorna tyckte såg rätt rolig ut. När Åsa fick se bilden tyckte hon dock att han såg elak ut. Eller som hon uttryckte det "Han ser ut som en jäkla fluktare". Det har jag gått och småskrattat åt i två dagar.
    Något sa mig därför att det inte var Mark vi skulle åka hem med, och båda tjejerna blev väldigt sura när vi försökte förbereda dem på att det inte var helt säkert att vi skulle hitta rätt hund idag heller. När vi kom fram var Mark ute på en promenad  och vi började bekanta oss med de andra hundarna. Tyra hade spanat in en Terrier på nätet. Den var jättefin, men visade sig halta svårt och när jag talade med personalen berättade de att hon hade räddats från riktigt vidriga förhållanden. Mina ögon drogs till en liten grå Schnauser. Han hette Calvin, eller rättare sagt, han var inskriven som Calvin i brist på annat, för hans riktiga namn kommer ingen få veta.  Han hade hittats övergiven i en liten kinesisk by tillsammans med en Schnauser-flicka. Han har nog fått ta sina fighter i de trånga gränderna, med andra hundar och med de där katterna som är fast as lightning. Han var lite luggsliten, och han hade några jack i öronen. Men han måste ha stått upp för sin rätt, skyddat sin flickvän och fixat mat för dagen till dess att HKDR kom och tog hand om honom och tjejen. Åsa tyckte också att han verkade charmig, och tjejerna hade nog kunnat ta med sig vilken hund som helst.

Före

Jag bad att få ta honom på en promenad, dels för att jag ville bekanta mig med honom lite närmare, men också för att se hur han reagerade på trafiken, på flickorna, om han verkade ängslig eller aggressiv på något sätt. Han var hur cool som helst, och trots att han enligt veterinären ska vara nånstans mellan fem och sex år (precis som Elvira:-)) så verkade han väldigt pigg och nyfiken.
   HKDRs ställe låg i ganska ruffiga kvarter, med små mekaniska verkstäder och kinesiska butiker. Jag vet inte om det var menat som en hämnd över att ha blivit lämnad, men under den korta promenaden kissade han på inte mindre än tre av de små rökelse-altare som ofta finns utanför kinesiska butiker. Jag tittade åt andra håller och var väldigt glad att slippa möta butiksinnehavarnas blickar.
   När vi kom tillbaka hade jag bestämt mig, och försökte känna in övriga familjens känslor. Elvira sa "Ska vi köpa honom nu" oavbrutet, så hennes åsikt behövda man inte fundera över, Tyra bara log och när min blick mötte Åsas kändes det som att vi var överens.

Efter

   Jag gick och tog ut de 1500 det kostar att adoptera en hund, vi fyllde i alla papper, och innan vi gick ville personalen ta ett kort för det visade sig att detta var första adoptionen från den nya anläggningen.  När allt var klart åkte vi direkt - till närmsta hundsalong! Visst var han charmig, men han luktade lite väl mycket hund, även för att vara hund. Och även om han inte var vanvårdad så var han rätt smutsig och tovig i pälsen. Vi beställde kloklippning, tvättning, tandborstning och frisering och när de bad oss komma tillbaka en och en halv timma senare förstod vi att de tänkte göra ett grundligt jobb. Under tiden hittade vi till sist vår efterlängtade balkongmöbel och när vi gick och hämtade upp vår nya familjemedlem var han minst sagt totalrenoverad. Vi kom med en street-dog och hämtade en liten gentleman. Han hade fått en liten näsduk om halsen och såg nästan lite fåfängt stolt ut. Han är väl för tillfället lite väl kortklippt för sin ras, men som för att markera att han inte blivit fin i kanten och fortfarande har lite hår på bröstet muckade han lite gräl och morrade lite på en annan hund på vägen ut.

    Något säger mig att vår nya vän har gjort en omvänd klassresa. Personalen på hundsalongen berättade att han skött sig bra och närmast verkat njuta av behandlingen. Han måste varit med om det förut. Under de få timmar vi haft honom hemma har jag märkt att han lägger sig duktigt ned och väntar när man ger honom mat, och när jag tog fram kopplet kom han och satte sig vid min sida.
   Han har haft det lite tufft, men nu är han på bana igen.  Under kvällen kröp han upp mellan flickorna i soffan, och nu ligger han och sover på kudden vi lagt fram åt honom. Han har blivit lämnad, men någon gång måste han ha levt familjeliv, och någon gång har någon lärt honom massa saker.
Han här inget namn än, men vi trivs med honom och han verkar trivas hos oss.
Välkommen hit lille vän,
/F