/F
Åka hem? Det är fan okej.
Canton-easy stod det i annonsen. Jag vet inte vad reklamombudsmannen därhemma skulle säga om det. Kan dock konstatera att jag sällan har haft så mycket huvudvärk som de senaste veckorna, om det beror inte på Alex vinrekomendationer. Inte bara i alla fall.
Redan innan vi kom hit hade jag bestämt mig för att försöka nosa lite på kinesiskan. Sen återstod ju frågan att välja mellan kantonesiska och mandarin.
Jag frågade både svenska och kinesiska vänner, och svaren fördelade sig ganska jämt. Vissa sa kantonesiska, andra sa mandarin, och alla hade bra argument för sin syn på saken. Jag hade faktiskt bestämt mig för mandarin, inte minst sedan det är mandarin mina döttrar läser. Sen hamnade jag och flickorna hemma hos en tysk-kinesisk grannfamilj en eftermiddag. Jag satt och pratade med mamman medan flickorna lekte. Vi kom in på mina språkfunderingar och jag berättade att jag tänkte börja plugga mandarin. Hon tittade på mig, log snett och frågade
-Skulle du flytta till Tyskland för att läsa franska?
Därmed var frågan avgjord och ett par veckor senare började jag en tjugo dagars intensivkurs i kantonesiska.
Sedan dess är det information overload i lilla hjärnan. Det är fruktansvärt kul, och efter bara några dagar började tjattret på gatorna plötsligt få små stänk av mening. Man hör att någon ska äta middag. Någon annan säger ”onsdag”, man förstår att någon gillar något. Dessvärre förstår man inte minst hur lite man kan, och hur oerhört lång väg det är att vandra innan man har något som ens kan kallas en grundläggande kunskap.
För är det inte så med alla språk – man kan inte lära sig lite grann? För lär man sig lite så förstår man hur lite man kan, och plötsligt står det klart vilken lång väg det är att vandra.
Grammatiken är ganska enkel. På det hela taget är språket ganska yxigt. För en nybörjare känns det lite som att de talar som indianhövdingen i någon gammal västernfilm. Vill man veta var någon kommer ifrån säger man ungefär ”Du är vilket folk?” Och som svensk svarar man då ”Jag är Sveriges folk”. Man frågar du-har-inte har en bil, och svarar ”Inte har- Jag inte har en bil”
Han, hon och det buntas ihop till en praktiskt ”Keuih”. ”Vi” säger man genom att helt enkelt slå ihop orden för jag och du.
Om grammatiken är relativt simpel så är uttalet desto svårare. De som kan saken verkar inte helt överens om hur många toner det är. Vissa säger 6, andra säger 9. Låt oss konstatera att de i alla fall är många, och att minsta lilla glidning i tonläge kan få de märkligaste konsekvenser.
Säger man ”Maàih” betyder det köpa. Säger man istället ”Maaih” med ett entonigt a betyder det istället sälja. Det känns ju inte det minsta upplagt för missförstånd…Söndag låter nästan som måndag, och häromdagen lyckades jag med en liten vrickning med tungan förvandla hela Japan till en tidning. Slå det om du kan, Herr Labero.
Just nu råder det fullständigt kaos i språkcentrat. Det dyker upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och jag har plötsligt börjat svara på svenska när jag blir tilltalad på engelska. När man läser germanska och latinska språk har man ju ofta något i svenskan eller engelskan att associera till. Här handlar det bokstavligen om att försöka memorera läten. Tusentals läten, och varje ord verkar kunna ha precis hur många betydelser som helts, beroende både på sammanhang och uttal. Ibland kan man dock få lite minneshjälp av svenskan. Säger man ”Fan okej” på svenska så säger man också med hyfsat rätt utal ”Åka hem på kanonesiska”
På något konstigt sätt blir jag också allt tystare ju mer jag lär mig. Här om dagen funderade jag på att fråga en taxichaufför ”Vad är herrns dyra och vördade efternamn”, eller säga ”Jag är inte flygvärdinna inte heller veterinär”, bara för att kolla reaktionen. Så fort jag tänker säga något blir det dock trafikstockning (Sak-che, om jag inte minns fel) i munnen, och jag tror att det dröjer ännu några veckor innan jag vågar prova mina kunskaper i skarpt läge
Jag har hoppats att det skulle komma någon slags Lidnersk knäpp som i ett nafs fick allt att klarna. I slutet av kursen inser jag att den aldrig kommer att komma. Det finns bara två vägar att gå. Antingen får man ge upp, eller så får man ställa in sig på vansinnigt hårt arbete, och mycket ofrivilligt trolleri med tungan längs vägen. Ge upp är dock inte ett alternativ, och jag funderar just på om jag skall gå ännu en intensivkurs eller om jag skall fortsätta i ett lite lugnare tempo.
Om någon av Bulletinens läsare behärskar kantonesiska och vill ge lite råd och stöd till en förvirrad nybörjare får ni gärna höra av er. Och om någon funderar på att börja lära språket vi dagligen hör omkring oss hoppas jag att ni inte låter er avskräckas av detta. Det är svårt, men det är som sagt också väldigt kul och vansinnigt intressant. Det vore kul att träffa andra svenskar som också kämpar med att lära sig räkna och kunna klockan,
Hör gärna av er. Nu ska jag fan okej.
Fredrik Dahlberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar