Förlåt

Vem du än var som googlade "grejs och mojs motorbåt" och hamnade här hos invandrarpappan - förlåt så hemskt  mycket. Du måste ha blivit besviken.

Den första åttan.

Victoria Harbour i Storm. Men efter att det lugnat sig.

Åtta är ju som bekant ett lyckotal här. Tyra och Elvira är nog beredda att intyga att det stämmer.
Förra veckan var det plötsligt ingen skola då en cyklon med styrka nummer 8 svepte in över stan. Det var vår första 8, och tydligen den första på över två år.

Det finns ett tydligt regelverk kring vad som gäller när en cyklon kommer. Vid nivå 3 stänger alla skolor för mindre barn. Vid nivå 8 stänger allt. Ingen behöver gå till kontoret och alla barn stannar hemma från skolan. Om stormen nedgraderas före lunch förväntas alla vara på kontoret inom två timmar, men om så inte sker är man ledig hela dagen.
   Jag hade personligen ingen aning om vad 8 står för, men vännen Kaj därhemma skickade lite information. Åtta är från Beaufort skalan och betyder vindar på minst 20 meter i sekunden. Det var hur som helst väldigt blåsigt, och när jag framåt kvällen åkte över till Kowloon för att hälsa på några vänner var det nästan en spöklik stämning på stan. Så gott som ingen trafik. Bara några enstaka taxibilar och en och annan polisbil.
   När det var dags att betala ville taxichaffissen ha en Tyfon-tillägg på 10 HKD. En lyckodag för honom också, med andra ord.

De dubbla niornas festival

Idag är det Cheung Yeung festival, en dag som traditionellt firas genom att gå upp på ett berg. Man kan också besöka sina förfäders gravar. Då kinesiska gravar ofta ligger på berg kan många förmodligen kombinera de båda aktiviteterna.
   Högtiden kallas också för de Dubbla Niornas festival, då den infaller den nionde dagen av den nionde månaden i den Kinesiska månkalendern. Man vill ju smälta in, och jag hikar gärna upp på ett berg, men innan man så där helt förbehållslöst ger sig iväg kan det ju vara intressant att veta lite om varför man ska upp på höjderna. Jag läser lite och förstår snart att denna högtid firar man egentligen inte, det handlar mer om en besvärjelse för att skydda sin familj. Nio är tydligen ett "yang-tal", och med två nior i rad blir det helt enkelt lite för mycket yang. Det är för att skydda sig mot detta elände man ska söka sig mot högre mark. Vill man vara än mer på den säkra sidan ska man dricka krysantemum-vin.
   Om någon tycker att detta låter konstigt vill jag lite försiktigt påminna om att vi i Sverige har en helgdag som firas till minne av att en kille för två tusen år sedan klev upp på en moln och åkte till himlen.
   Cheung Yang är tydligen också en lämplig dag för att vädra ut huset. Större delen av familjen Dahlberg har dock hitills valt att fira genom att hänga vid sina datorer.

Korvförsäljare i Drömfabriken

Sätt på dig kostym och svarta läderskor. Ta tunnelbanan till Cheung Man O. Buss 623 avgår prick 12:15. Åk två hållplatser till TVB och vänta vid vita huset. Jag hämtar dig där.
   Ordern var kort och koncis. Instruktionerna begripliga. Svarta läderskor var väldigt viktigt, det upprepades flera gånger.  Vännen Figge hade fått ett liknande samtal, och strax före 12 möttes vi vid tunnelbanan.
   Det var Micke som för några månade sedan tipsade mig om Natural Love. Nej, det var inte så att han visade mig den äkta kärleken. Natural Love jobbar för en av Hong Kongs många casting- och extras agenturer. Och ja, hon heter faktiskt så. Det hade kommit ett par förfrågningar tidigare, men då hade jag tyvärr inte kunnat vara med
   Bor man i Hong Kong måste man ju åtminstone ha skymtat förbi i en Hong Kong-produktion, och den här gången skulle det äntligen bli av.
     Jag och Figge möttes vid Tunnelbanan en stund före tolv. Vi gick till busshållplatsen, och ganska snart var det någon som ropade på oss. Det visade sig att Natural mötte oss redan vid bussen. Knappt hade hon sagt hej, innan hon strängt frågade var vi hade våra kostymer och svarta skor.
- Vi pekade på våra väskor och förklarade att vi i den 40 gradiga värmen valt att resa i civila kläder.
   Natural var en liten kinesiska, c:a 140 lång och knappast mycket över 40 kilo. Hon var klädd i ett svart linne och rosa jeans och hade en stor keps på huvudet.  Hennes litenhet till trots gick det dock inte ta miste på vem det var som bestämde.  Det här var en stenhård affärskvinna i människohandels-branschen.
- Behövs det fyra vita, två svarta och tre eskimåer är det till Natural man vänder sig. För dagen var endast tre vita beställda, utöver oss två en fransk stuntman på extraknäck, och nu kom Natural för att leverera sin last.
    Redan vid busshållplatsen förstod man att TVB inte var vilket företag som helst. De hade en alldelses egen busslinje ut till sina studios och den fylldes snabbt av filmfolk och statister. Området var stort som ungefär 6 Älvsjömässor, med gigantiska studios och en hel stad av kulisser med fängelser, tempel och gamla hong kong miljöer i mitten.
   Vi fick veta att de har 600 heltidsanställda skådespelare och en löpande produktion av åtminstone 20 såpor, och till det en lång rad TV-filmer och produktioner för andra marknader, främst Kina.
    Vita huset visade sig vara, surprise, ett vitt litet hus precis innanför vaktkuren.
Det påminde både till det yttre och invändigt mer om en arrestlokal än en presidentbostad, och det intrycket förstärktes av att vi så snart vi kommit in fick lämna ifrån oss våra Hong Kong-ID.
   Nu var vi fast. Även om någon skulle tröttna och kanske överväga att åka därifrån utan sitt gage, skulle förmodligen ingen vilja åka utan sitt leg.
    Efter en ganska lång väntan i det överfulla och måttligt luftkonditionerade rummet kom en vakt och förde oss vidare in på området.
Ett nytt kalt rum, om möjligt ännu mer överfullt var vårat omklädningsrum. Tji trailer. Nu var det dags att hoppa i kostymerna. Medan vi stod där i kalsipperna och fajtades med våra manchettknappar utbytte vi några smått oroliga blickar.
Alla de kinesiska killarna i 20-årsåldern började byta från sina jeans och T-shirts till svarta Kung-fu dräkter. Tre västerländska kostymnissar och 20 kung-fu fighters. Vad kan den här filmen tänkas handla om?
   Det visade sig dock att de skulle vara med i en annan produktion. När vi fördes vidare in i Studion stod det klart att vår inspelnings skulle utspela sig i något så föga exotiskt som ett konferensrum.
   Frostat glas, mappar och lap-tops på bordet och en powerpoint projecerad på väggen. Hemmaplan med andra ord.
   Tre unga skådisar satt och läste sina rubriker på läsplattor. Vi fick veta att ingen av oss hade några repliker, och vi fick inte heller några andra instruktioner. Vår uppgift verkade vara att sitta i kostym i ett konferensrum och se så vita ut vi kunde. Det var med andra ord inte särskilt betungande att gå in i rollen.

Mr Medwurst och chefen

    Efter ett par snabba repetitioner började tagningarna. Vi skulle stå bakom vår kinesiska chef och tillsammans med honom gå in i konferensrummet.
Efter första tagningen måste någon tyckt att något såg lite fel ut, och vi fick varsin minimal portfölj att hålla i handen. De såg ut precis som projektorväskan hemma på RBK och var aningen svåra att bära med självrespekt.
    Precis innan allt skulle börja kom Natural smygande fram till oss.
- You guys are from New York, viskade hon. You are in the Hot Dog business.
Hon vände sig sedan specifikt till mig, och väste barskt. Stand properly.
Jag funderade på hur en korvförsäljare kan tänkas stå när han står ordentligt.
    Vår kinesiska chef utväxlade artighetsfraser med sin motpart. Efter ett tag förstod vi att vi företrädde en varmkorvkedja som letade efter en lämplig aktör för att driva deras verksamhet i Hong Kong och Kina.
Vår chef och VDn för företaget vi besökte hade gått i skola tillsammans i Kanada (ett fullt realistiskt scenario då nära 100.000 Hong Kong bor flyttade till Kanada i samband med handovern-97)
   För att förstärka trovärdigheten i detta var två engelska fraser insmugna i dialogen. ”Hey Bro” och ”There will be no problem”. Ironiskt nog orsakade den andra meningen ganska stora problem för skådespelaren, och det var nog åtminstone tio omtagningar innan den satt.
   När handlingen så flyttade in i själva konferensrummet blev jag utvald att sitta närmast chefen. Kanske var det för att jag efter Naturals kritik lyckats hitta min inre korvgubbe., men det var varmt i rummet och jag svettades som en hund i kavajen, så mer troligt är att de tyckte att mitt medwurst-flammiga ansikte såg trovärdigt ut.
Mötet började fullt realistiskt med projektor och powerpoint strul. När de väl fått ordning på tekniken fick vi i bild efter bild se hur vår korv-franschise växte från tre, till sex till hundratals restauranger och i slutändan världsherravälde.
    Sittande på chefens vänstra sida var min uppgift att då och då peka på någon detalj i prospektet framför mig och nicka gillande.
Efter att ha filmat scenen ur alla tänkbara vinklar var det dags för paus. För alla utom mig och chefen. Det visade sig att jag dragit kortaste stråt, för nu ville de ha ett antal närbilder på vårt nickande och våra gillande leenden.
När övriga kom tillbaka in i kom kontrakten på bordet och det var dags att skriva på. Jag sneglade på klockan och tänkte att nu borde det snart vara klart. Då fylldes rummet plötsligt av en massa nya människor. Det var ett antal äldre damer och herrar, någon i traditionell kinesisk dräkt. Jag trodde först att det var några skådisar från en annan produktion som kommit förbi på besök, men det visade sig vara vår motparts kinesiska släkt, som hade både ett och annat att säga om hans små privata utsvävningar i korvbranschen.

Da frenchman and the Figge. Husen i bakgrunden
är en synvilla.

     Vi blev tillsagda att se förvirrade ut, och det var ärligt talat inte särskilt svårt. Särskilt inte när kvinnan som jag tror spelade hans mamma fick en mycket trovärdig hjärtattack och alla plötsligt rusade fram till henne . Det tog en liten stund innan jag kände mig helt övertygad om att även detta var helt enligt manus.  Nu skulle jag och min chef istället titta bekymrat på varandra och ogillande skaka på huvudet. Vår motpart såg sitt livs affär rinna honom ur händerna, och närbilden på hans ångestfyllda blick i slutscenen misstänker jag vara cliff-hangern inför nästa avsnitt.
    Tyvärr måste det bli cliff-hangern även för Invandrarpappans läsare. Jag vet inte när avsnittet ska sändas, och inte heller vad serien heter. Skulle jag mot förmodan lyckas se avsnittet lovar jag att återkomma och berätta hur mina äventyr i charkuteriindustrin slutade.

400 HKD rikare åkte vi tillbaka till stan. För mig slutade dock dagen med ett minus på 400. Jag glömde alla mina kostymskor hemma i Sverige och hade tidigare på dagen varit ute och köpt ett par nya. Vad jag vet syntes dock aldrig något annat än min överkropp i bild, och om det inte fanns en kamera under bordet hade jag lika gärna kunnat sitta i skoterkängor eller jesussandaler.. Erfarenheten och upplevelsen var dock värd mycket mer än så, och om ni lovar att inte säga något till Natural så hade jag gärna gjort det gratis.

Äta plastpall i Jordan.

En pall av rätta snittet

Din kypare bär gummistövlar, kortbyxor och ett skitigt linne. Du blir smått brutalt nedtryckt på en plastpall mellan två Kinesiska byggarbetare och någon slänger till dig ett sönderdiskat plastglas och ett par ätpinnar i plast.  Får du dessutom en stor, kall flaska Tsing Tao på bordet ska du le stort och gratulera dig själv. Med stor sannolikhet har du en fantastisk matupplevelse framför dig.

En vän var på besök hemifrån Sverige. Han ville äta kinamat, eller som han sa, ”riktig jävla kinamat” Förstår du vad jag menar, undrade han. - Jag förstår precis, svarade jag. Du vill äta plastpall. Det är bland det finaste man kan äta i Hong Kong.
   Han tittade lite tveksamt på mig och förstod inte mer när jag tillade att man dessutom bör hålla utkik efter byggnadsarbetare, blekta plastfat, dito glas och personal i gummistövlar och linne (bar överkropp är en bonus)
    Min vän hade exakt ett dygn på sig innan hans tredagars konferens skulle börja.  Helst hade jag velat ta med honom till Lamma, Cheung Chau, eller Sai Kung. För att inte tala om Po Toi. Tiden var dock knapp, och vi behövde dessutom ta hand om en sådan där inköpslista som alla får, men ingen vill ha, när man ska resa någonstans. Särskilt hit.
Medan vi stressade fram längs stekheta gator och köpslog om telefoner och handväskor förklarade jag att gummistövlarna är ett säkert tecken på att råvarorna anländer föredömligt färska, det vill säga levande. Linnet tyder på att servicen är snabb. Servitörsrock är en dålig idé i värmen.  Byggjobbarna garanterar, här som på de flesta ställen i världen att portionerna är anpassade för fullvuxna människor och de blekta plasttallrikarna och glasen visar dels att gästerna är många och cirkulationen stor, men också att etablissemanget har fokus på rätt ställe.
    Visst går det att avnjuta sagolika måltider, här och på andra ställen, med rätter som skapats av gastronomiska genier. Men trots att en sådan middag kan vara en alldeles fantastisk upplevelse för smaklökarna, går man sällan därifrån särskilt lycklig. Och det har inte bara med notan att göra.
   När man däremot slår sig ner på en plastpall, efter en lång hiking, eller som nu med en kompis på shoppingtur så upplever man något helt annat.
    De största matupplevelserna är inte sprungna ur några plötsliga kreativa infall. De har istället vuxit fram genom en egen långsam evolution. De har sitt ursprung i dagar av dålig fångst och år av dålig skörd, men också från perioder av överflöd då det gällde att ta hand om vad man och bevara det så länge som möjligt. Det är rätter som formats av kärlek och omtanke. Det är smaker som nedärvts genom generationer. Om man serverar sina gäster sådan mat, då spelar faten ingen roll. Om man vet att man serverar rätter som mejslats fram genom århundradena, då kan man utan att skämmas möta sina gäster i bar överkropp och gummistövlar.
   Och när man äter sådan mat, då sitter man gärna på en plastpall, och dricker man därtill en lite för stor flaska Tsing Tao ur ett lite för litet glas och njuter av skådespelet omkring sig då får man en upplevelse som ingen stjärnkock och ingen inredningsdesigner kan efterlikna.

Äntligen: Hong Kong Taxi Translator

Dagen innan jag skulle åka hem för sommaren kom ett väldigt trevligt mail från kollegan F. Vår app, Hong Kong Taxi Translator som översätter Hong Kongs engelska gatuadresser till skriven kinesiska och fonetisk kantonesiska har blivit godkänd för försäljning och finns nu i Apples app-store.

Läs mer om appen här  eller ännu hellre: Köp den här!

Nu är jag som sagt hemma i Sverige. Ska försöka återkomma med några saker jag aldrig hann skriva om under våren. På återhörande och trevlig sommar!
/F

Kina etta i Global Happiness Index!

För några veckor sedan kom studie som visade att de befolkningen i de nordiska länderna var lyckligast i världen. Finland var i topp och Sverige trea om jag inte minns fel.
Att mäta lycka är naturligtvis svårt, och som alltid finns det två (minst) sidor av myntet.
I en rapport kallad "The Global Hapiness Index" slås det fast att allra lyckligast är människorna i Kina.
På en hundragradig skala får Kina 100. Där kan man med andra ord inte bli gladare än vad man redan är.
Därefter följer, och håll i er nu...

2- Nordkorea
3- Kuba
4- Iran
5- Venezuela.

Totalt var 203 länder med i studien, och hur Sverige placerade sig vet jag tyvärr inte. Kan dock meddela att Sydkorea hamnade på plats 152, och att USA har världens i särklass olyckligaste befolkning.
   Kanske har ni redan räknat ut att studien kommer ifrån Nordkorea, som också kommenterar den med att "Nordkoreanerna är mycket stolta över att deras land ger dem fria bostäder, mat och kläder, och att det inte finns någon anledning att oroa sig över arbetslöshet.
  Det sista är säkert sant. Arbetslöshet torde vara det minsta problemet i ett arbetsläger.
Studien har publicerats på en nordkoreansk kinesisk nyhetssajt. Rapporten publicerades lagom till ett Kinesiskt statsbesök, och man kan väl misstänka att det var anledningen till blygsamheten att placera sig själv tvåa (med 98 poäng. Nära fulländat).
"Harry" som dagligen serverar ofta väldigt bra teckningar i South China Morning Post kommenterade det så här:

I övrigt ber jag om ursäkt för att det varit alldeles för tyst, alldeles för länge. Vet inte om jag vågar lova att jag ska bättra mig, men jag tänker väldigt ofta på inlägg jag vill skriva - om det kan vara till nån tröst.

Elvira kastar farbror

Elvria har börjat på Judo. Det är hon, fyra killar och en liten farbror som kör ett pass efter skolan varje fredag. Tränaren i fråga är en störtskön filur som är så duktig på att både kasta sig och falla att små fem och sexåringar på fullt allvar tror att de kastar iväg honom flera meter.
  Elvira verkar trivas, både med Judon och att vara ensam med massa killar. Man får dock passa sig när man går på stan med henne nu för tiden. Det kan stickas fram ett litet ben och komma ett kraftigt ryck i armen eller skjortan när man minst anar det:-)
/F

En praktisk högtid - Slå dåliga människor dagen.

För några veckor sedan var det Do seui yahn yaht (ungefär) vilket betyder "Slå dåliga människor dagen". Några veckor in på det kinesiska nyåret är tiden tydligen extra gynnsam för riktigt elak magi.
Högtiden ifråga firas precis som det låter. De slår dock ingen på på riktigt utan nöjer sig med att klippa ut en pappersfigur som man sedan bankar på för allt vad tygen håller.
Samtidigt läser man en ramsa där varje fras börjar med "Jag slår dig dåliga människa..." Tyvärr kommer jag inte ihåg resten, men den innehöll ord som hjärnsubstans och annan geggamojja.
   Jag hade tänkt att skriva något om det då, men som ni märkt har det varigt väldigt glest med uppdateringarna ett tag. Därefter har jag inte tänkt mer på saken - för än idag.
   Det var Open Day på Tyras skola. Eftersom att vädret var skönt och solen sken bestämde jag mig för att promenera tillbaka. På vägen passerade jag bron i Causeway-bay där häxorna sitter vid sina små altare.
Tre gravallvarliga affärsmän satt på varsin pall och medan en av de gamla damerna väste fram en besvärjelse och slog beslutsamt på en pappersfigur.
   Jag vet inte om det var en chef, en konkurrent eller rentav en kund som fick sin hjärnsubstans utbankad. Och i vad grad de verkligen  tror att det skall hända något vet jag naturligtvis inte heller. Jag kan dock lova att det inte fanns något skämtsamt eller lättsinnigt över situationen. Syftet var att någon skulle dö.
   Jag är väl medveten om att detta hade varit betydligt intressantare att läsa om jag tagit en bild. Det var dock inte riktigt läge att hala fram kameran, eller mer ärligt - jag vågade faktiskt inte:-)

Mer om lite roligare ämnen inom kort!
/F

Som en nyanländ Somalier på Skansens julmarknad.

Nyårsfixad balkong 

Ett apelsinträd ska vi ha, så mycket visste jag. Och blommor och godis. Vi behöver dessutom massa röda kuvert och (helst ovikta) 10, 20 och 100-dollarsedlar.
Igår sprang jag runt och försökte fixa det vi behövde inför det kinesiska nyåret. Ärligt talat känns det lite förvirrande. Som sagt, jag förstår hur det måste kännas att vara nyanländ från låt säga Somalia och gå runt på Skansens julmarknad.
  - Hur många såna där träd ska man ha? Räcker det med ett? Är detta något man skall äta, eller nåt som ska hänga i granen? Ska man ge julklappar till alla man känner, alla i kvarteret, eller alla man möter?
Av vad vi förstått så skall röda kuvert med Lucky Money ges till ungefär  barn, och ogifta släktingar, medarbetare och tjänstepersonal. Huruvida de sistnämnda ska vara ogifta eller inte har jag inte riktigt förstått.
Vi har ju ingen släkt här, så det ska väl hålla ner kostnaderna lite. I övrigt laddar jag några kuvert och lägger i innerfickan och så får vi se vad som händer.
Det finns några jag verkligen vill ge till. Inte minst de, en del mycket gamla, personer som jobbar med sophantering, städning etc på området där vi bor.
För ett tag sedan pratade jag med en person som bott här ganska länge, och frågade hur man skulle hitta alla man väntades ge kuvert till.
- Du behöver inte oroa dig, sa han. De kommer hitta dig.
Det ligger en del i det. Man kan lugnt påstå att människor gjort sig ganska synliga på sistone, och de sista veckorna har man knappt fått öppna en dörr själv. Igår i gymmet var det en tant som var så hjälpsam att jag nästan trodde hon skulle kliva upp på löpbandet åt mig.
Nu har helgen börjat och vi ska försöka fira den så gott vi kan.  Vi har köpt ett apelsinträd. Vi har hängt upp lite nyårsdekorationer.I morgon ska vi äta middag med goda vänner. Idag ska vi förhoppningsvis åka över till Kowloon och titta på nyårsparaden.
   Om en liten stund ska jag och Mr Ronson gå på morgonpromenad, och då räknar jag med att få dela ut de första kuverten. Kung Hei Fat Choi, kära vänner.

  

Hejdå Tiger, välkommen Kanin...

Elviras klass redo för Showtime

Sa Puh, vill man ju nästan lägga till, men nu är det inte en saga utan en ren kalenderuppdatering. I nästa vecka lämnar vi Tigerns år och välkomnar Kaninen.
På Elviras skola var det nyårsfirande redan igår, med lejondans, sånger, diktläsning och vårrullar. I nästa vecka är det nyår på riktigt, och i dag börjar flickorna ett veckolångt lov.
Rött och guld är alltid vanliga inslag i gatubilden här, men just nu har det gått in i ett extremläge. Det är banderoller och det är lanternor. Det är gyllene tecken och det är röda kuvert. Det är framför allt kaniner, kaniner och kaniner i alla färger och former man kan tänka sig.
Utöver gott om röda kuvert med "lucky money" att dela ut till släkt, barn, anställda etc (allt enligt ett mycket märkligt regelverk jag inte riktigt begriper mig på) så ska alla ha ett clementin- eller apelsinträd, och de senaste dagarna har man kunnat se leveranser med hav av dessa över hela stan.

Mynt som snart ska börja jobba.
Spridda bud vad gäller var de ska placeras,
under dörrmattan eller över dörren?

Väldigt mycket i firandet cirklar kring just pengar. Det handlar om att att vara frisk och bli rik eller rikare under året som kommer. Har fått lära mig att sex antika kinesiska mynt på en röd tråd ska placeras vid dörren på årets första dag. Då kommer det tydligen att välla in kulor under året som kommer.  Det kan väl vara värt ett försök, och tittar man på Kinas ekonomiska utveckling verkar de ju inte vara helt ute och cykla.
Det verkar vara bra och bråda dagar för alla som säljer blommor, godis och dyr Cognac. Det verkar också vara högsäsong för alla som sysslar med Feng Shui och spådomar.
   Kaninens år låter ju sött och gulligt. När jag idag ägnade lite tid åt att höra vad Feng Shui mästarna hade om säga om saken så blev bilden med ens lite mer komplicerad. Tyvärr lyckades jag glömma en utmärkt tidningsartikel om saken på bussen, men jag skall försöka återberätta vad jag minns, kompletera med wikipedia och återkomma med mer lite senare. Kaninens år är för visso bra för romantik och för att hitta en partner. Men det är också ett år som enligt de som för står sig på saken kommer att präglas av

Nästan som julgran. Och det ska vara clementimer
för att de ser ut som pengar.

1- Avslöjanden, inte minst vad gäller sexskandaler och vänsterprassel. 2- Strider i det fördolda, inte öppna krig men många hugg i ryggen bakom kulisserna.
   Same procedure as every year, skulle man väl kunna säga.
De inte fullt så gulliga inslagen i året kommer sig av att den Kinesiska zodiaken förutom hela fablernas värld (Råtta, oxe, tiger, kanin, drake, orm, häst, får/get, apa, tupp, hund, gris) även har fem element att ta hänsyn till. De är metall, trä, eld, vatten och jord. Det år som snart börjar är en metallkanin, vilket fullt naturligt gör kaninen och därmed även året lite hårdare.
Att komma hela varvet runt, så att alla djur har varit i alla element tar 60 år, vilket alltså är en hel astrologisk cykel.
Annat jag fick veta är att Hong Kong  enligt astrologerna är inne i en gynnsam period som varar fram till 2024, och innan dess räknar jag med att vi är hemma. Aktiemarknaden kommer att gå bra, med en liten dipp i juli och luftföroreningarna och miljöproblemen kommer inte att lösas under året.
  Den sista spådomen hade jag kunnat ge.
Idag har jag varit med flickornas skola på en flowermarket. Tyvärr med kameran kvarglömd hemma. I helgen ska jag försöka få med familjen på några av alla de nyårsmarknader som om man bortser från utbudet påminner ganska mycket om julmarknaderna där hemma.
   Det ska faktiskt bli en spännande vecka, och på något märkligt har även jag, så här i slutet av januari fått en känsla av att ett nytt år står för dörren.
/F

Har din bebis för små ögonbryn?

Såg denna affisch i ett kinesiskt apotek i Aberdeen. Vet inte vad det är för medicin, om det ens är medicin. Vet följaktligen inte heller vilken sjukdom eller åkomma den ska bota, men om du har en bebis därhemma som du skulle vilja ge lite kraftigare hårväxt är du välkommen att höra av dig så ska jag försöka skicka en dos.
/F

När historien tar slut

Mina vänner, det här är mer eller mindre rakt av en text för januari/februari numret av Bulletinen för Svenskar i Hongkong (Eller Hong Kong, som jag föredrar att skriva:-)) Invandrarpappan lovar att öka tempot och komma tillbaka med lite mer personliga reflektioner över Burma och Vietnam inom kort.

Jag och Elvira var båda gyllene musar.
Farbrorn syns inte i bild.
Det känns bäst så.

Den gamle mannen la sin hand på min och mumlade en buddistisk bön. Med den andra handen hjälpte han mig varsamt att i rätt ordning hälla vatten på ett antal buddafigurer, för familj och vänner, för hälsa och välmående, för framgång och affärer, och slutligen en skopa på Den gyllene musen, som jag några minuter tidigare fått veta att jag på något sätt har ett speciellt förhållande till. Hur vet jag inte riktigt, men jag vet att det beror på att jag är född på en torsdag. Vi firade jul hos släktingar i Burma, och är man Yangoon måste man besöka den gyllene pagoden Swedagon. Om den innehåller sex eller sextio ton guld minns jag inte, men om man utgår från storleken skulle jag vara förvånad om det inte var det senare. Nu var det dessutom julafton, så vad kunde då passa bättre än en ordentlig dos guld och rökelse. Det skulle visa sig att vi dessutom fick i alla fall en vis man med på köpet.
    Han kom fram till oss strax innan för entrén. Han frågade om han fick visa oss runt. Sedan undrade han om vi visste vilka veckodagar vi var födda. Med undantag för något enstaka söndagsbarn var det ingen som kom ihåg. Jag och min fru kunde inte ens vilka dagar våra döttrar var födda.
Det var dock inga problem. Mannen halade fram en liten almanacka och frågade efter våra födelsedatum. Min äldsta dotter visade sig vara född en onsdag. På morgonen eller kvällen, undrade mannen.  Det hade han inte frågat någon av oss andra, och när vi undrade varför förklarade han att onsdag är två dagar.
   När alla veckodagar var utredda började vi tillsammans med den gamle mannen gå runt pagoden till de små altarna. Ett för varje dag i veckan. Och så två för onsdag.
   Jag småpratade lite med honom medan vi gick där.
- Jag brukade vara professor i historia sa han, men det kan jag inte vara längre. När jag frågade varför svarade han kort - De ändrade på historien.
Och detta hände inte på Hannibals tid, och det hände inte innan jesus var född. Detta hände för bara några år sedan. Det är inte bara historien de ändrat. De har bytt flagga också. Inom loppet av ett par dagar i höstas försvann den blå-vit-röda flaggan och ersattes med en märklig skapelse i rött, grönt och gult med en stor vit stjärna.
Den gamla fanan skulle halas av en man född en onsdag (vet dock inte vilken av onsdagarna) och hissas av en man född en torsdag.
    Lonley planets Myanmarguide (Ja, de bytte ju namn på landet också) listar en rad skäl för och emot att besöka landet. Jag måste erkänna att jag nog spontant känner att de emot trots allt väger tyngst. Ändå åkte nog hela familjen därifrån med stark känsla av att vi måste  komma tillbaka. Kanske för att vl lämnade med en känsla av att inte riktigt förstå var vi varit.
   De rödklädda munkarna, och nunnorna i rosa. Munknoviserna från sex år och uppåt vi besökte på julaftonsmorgonen, den galna trafiken med gamla solblekta 70- och 80-talsbilar som man knappt skulle få skrotvärdet hemma, men som vi fick lära oss kan kosta många hundra tusen HKD. Och dessutom en känsla tudelad känsla av att man dels kunde tala relativt öppet, men att alla, även expats, i vissa sammanhang gick över till något slags kodspråk.
   Att säga ”hem till Hong Kong” känns fortfarande en aning främmande. Det är dock längesedan jag hade en sådan stark känsla av att komma hem som när jag strax efter att vi landat gick genom Soho.
Hem till en plats där pressen kan skriva vad den vill. Hem till en plats där alla barn kan få utbildning utan att lämnas till ett kloster.
   Samtidigt dröjer det sig kvar en känsla av att det finns en grundläggande skillnad, någonting under ytan, som inte handlar om vad som är rätt eller fel, utan om ett grundläggande annorlunda sätt att se på individen, samhället och vad livet går ut på. Historien behöver kanske inte skrivas om, men det känns som att man måste lära sig att det finns en till.