Häxorna i Bel-Air.

De sista veckorna har Hongkong sett ut som en blandning mellan Hogwarts och helvetet. De tar väldigt seriöst på det där med halloween. Det började faktiskt för över en månad sedan, på Mid Autumn festival av alla dagar. Jag och tjejerna åkte till Ocean Park och tänkte att det säkert skulle vara en hel del lyktor att titta på på kvällen (för nytillkomna läsare. Det är vad högtiden handlar om: titta på lyktor och äta kakor). Till vår förvåning hade de istället valt just denna dag för premiärkväll för Halloween säsongen. Under dagen märktes det inte så mycket av saken, men när solen gick ned öppnades helvetets portar och mörkrets krafter släptes lösa. Plötsligt var hela stället fyllt av massa goth-rockare i blodiga bandage. Elvira var inte särskilt road och ville gå hem. Precis när jag har förklarat att allt bara är på skoj kommer det en zombie i Hannibal Lechter mask springande från ingenstans och tar tag i henne. Hon blev helt förtvivilad. Jag viftade först bara undan honom, men när samma spöke kommer och ska skrämma min femåring ytterligare två gånger brände det till ordentligt. Herregud vad jag skällde, och det var på vippen att jag blev handgriplig med fanskapet. Effekten vart ganska komisk och jag kan lägga till en ny merit i min CV: Jag har skrämt skiten ur en Zombie.
   Sedan den kvällen har spökerierna gradvis eskalerat till smått galna nivåer. Man har fått vänja sig vid att det ligger blodiga fingrar i köttdisken i delikatessbutiken, och att det hänger skelett och kroppsdelar i taket på varenda bar. Det är ganska hårt partayande här alltid, men under sista veckan kunde man nästan känna hur hela stan laddade upp för ett fylleslag extraordinarie.
   Vi var bjudna på en fest som säkert hade varit trevlig, men bestämde oss dock för att delta i bostadsområdets firande istället, med lagom läskiga spöken för våra små häxor. Tjejerna fick lite småprylar, låtsastatueringar och tittade på lite uppträdanden (ständigt dessa låtsastatueringar. De ser ut som små kåkfarare för jämnan) När vi kom hem lagade jag och Åsa middag och tjejerna skulle ut i huset och Trick or treata (det var ju också ett verb...)
   Stora tjejen var lite blyg, men Elvira tyckte det var ett klockrent koncept, och menade ungefär att hur svår kan det vara. Man knackar på en dörr och får godis. Det fick de också, och eftersom att det kom färre till vår dörr än vad vi bullat upp för har vi ohälsosamt mycket godis i huset.

Lite annat:
Jag hostar och är förkyld och har därför stannat hemma från skolan idag. Om jag ska ge mig ut är det nog läge att köpa en sådan där ansiktsmask som de har här när de är sjuka. Jag, och säkert många med mig har misstagit de där maskerna för bacillskräck eller rädsla för luftföroreningar. Det är tvärtom, det handlar om att visa hänsyn för andra. Rätt trevligt, men om det hjälper eller inte är ju en helt annan sak.

Detta är ju på många sätt ett låglöneland. Att det går att anställa hur många som helst för hur lite som helst kan få rätt absurda konsekvenser. Det finns bland annat en hel yrkesgrupp som man skulle kunna kalla "pekare". Människor som står i uniform och pekar. Vi har en shuttlebus från området ner till stan. En och en halv meter från bussen står det en man i prydlig vit uniform och pekar på bussdörren.  Vad jag har sett har han inga andra arbetsuppgifter. Man undrar ju lite försiktigt: Vilka är målgruppen för denna information? Synskadade ser ju vare sig bussen eller honom. Mitt enda svar är att han står där i händelse av att det skulle dyka upp någon som aldrig sett en buss förut.  Det skulle ju kunna hända.

För ett par veckor sedan luktade det plötsligt malkulor över hela stan. Dagstemperaturen hade börjat krypa ned mot 25°c och kineserna hade tagit fram sina vinterkläder.

Fler bilder kommer inom kort. Letar efter mina kablar:-)

Ha en bra vecka,
/F

Ny familjetradition + Hej Kalabalik.

Vi har pratat om det ganska länge. I går blev det så äntligen av. Hela familjen Dahlberg åkte in till stan för att få fotmassage.
Personligen har jag varit några gånger redan. Fot-reflexologi ställena finns verkligen överallt. Priset sträcker sig mellan ungefär 50 -120 HK dollar för en halvtimme, mest beroende av vilken stadsdel man befinner sig i. Det finns naturligtvis även längre behandlingar.  En av de första veckorna tyckte jag det var lite konstigt när min kvinnliga bekant efter ett möte ville visa mig ett bra ställe för fotmassage. Efter att ha varit några gånger är det mindre konstigt, och det är verkligen ett mycket sympatiskt inslag i den lokala kulturen.
Människor kommer ensamma, de kommer som oss hela familjer, du kan se ett kompisgäng med killar komma och slå sig ner i fåtöljerna, och du kan se ta en massage som en paus i barrundan (Det gjorde för övrigt jag och en polare i fredags) Det kan göra rätt ont emellanåt, och om man som jag är lite kittlig är det inte helt okomplicerat:-) Det är dock fruktansvärt skönt och fantastiskt avkopplande.

Tjejerna njöt i fulla drag, även om de fnittrade ganska ordentligt emellanåt. Det var ganska trevligt att sitta där hela familjen på rad och småprata lite med vad jag förmodar var en annan familj ( de var rätt lika) där både mamma, pappa och döttrar var massörer. Det känns som att det skulle kunna bli en vana. Kanske inte varje vecka, men i alla fall någon gång i månaden. Jag uppfattade också att de kallade våra flickor för "Små -apor" vilket är en kärleksfull kantonesisk benämning på små busungar.
   Nu är det söndag kväll och vi har just kommit tillbaka från Nya Territorierna.  Är inte det en mening som klingar vackert av både historia och science-fiction? Det är pinsamt att säga det, men det var faktiskt första besöket för mig. Oavestt om man ser till folkmängd eller storlek är nog kowloon och nya territorierna bra mycket större än Hongkong-ön. På ett sätt är ön och "central" en förort:-)
   De flesta Kineser bor i Nya Territorierna. Det är fullt av gigantiska bostadskomplex, men också fantastisk natur. Målet för dagen var Hong Kong Wetland Park, som visade sig vara en något större modell av de "Naturrum" som börjat dyka upp överallt i Sverige. På det hela taget var det dock lite av en besvikelse. Det skall vara en bevarad del träsk- och våtmark, men det hela var så fint iordninggjort med gångvägar och stora bryggor att det stundtals kändes ganska konstgjort.
Med fågeltorn och våtmark påminde det annars faktiskt lite om Naturrummet vid Tåkern, där Åsas syster jobbar som guide ibland.  Ett små komiskt inslag var att det bland alla flanerande barnfamiljer fanns gott om kamoflageklädda fågelskådare med meterlånga papparazzi-objektiv som verkade ta väldigt seriöst på sig själva och sin uppgift. Det kändes lite som att möta en fågelskådare på Kolmården.
    Fåglar är inte riktigt min grej. Jag har inget emot dem, men har aldrig känt något behov av att kunna känna skillnad på sorterna. Min största behållning var nog snarast att jag fick skåda min första gröna taxi-bil. De är röda i Hongkong, Blå på Lantau och som sagt gröna i Nya Territorierna.
    Parken i sig vet jag knappast om vi kommer besöka igen, även om den växte med tiden och det trots allt var en trevlig söndag. Helt klart är dock att vi ska försöka spendera mer tid i området. Vi har  hittat några fantastiska vandringsleder som vi funderar på att prova till nästa helg, inte minst sedan de går längs med resterna av The Gin-drinkers line, som var den lokala (och precis lika lyckosamma...) motsvarigheten till Maginot-linjen.  En del gillar fåglar. Andra gillar krig.

Lite annat:

Vårt nybildade Turk-Svenska band har haft sin första repetition i en replokal i Kowloon. Det gick sämre än önskat, men otroligt mycket bättre än befarat. Det var framförallt otroligt kul.
Plugga på dagarna, göra läxorna på nåt fik för att sedan åka till replokalen:  Smått märkligt att man plötsligt kan få sitt tonårsliv tillbaka:-)

Det viktigaste när man startar ett band är självklart namnet. Så var det då, och så är det nu. Den turkiska delen av orkestern gillade inte "Turks and Jerks", så det blev en låt istället. Nu lutar det åt The Kalabalik, då kalabalik ju som bekant är ett turkiskt låneord i svenskan. För oss betyder kalabalik kalabalik. För dem betyder kalabalik folksamling. Ju mer jag tänker på det är dock Hej Kalabalik mycket roligare, i alla fall för en svensk:-) Vi får se vad de övriga säger.

Ha en bra vecka,
/F

Tyfonvarning.

Det är en stor storm påväg in från Filipinerna. Just nu är det Tyfonvarning klass 3, men vad jag förstått det ska det bli klass 8 innan det är dags. De tror att den kommer i morgon eller på lördag.
Det verkar pågå förberedelser över hela stan. Idag såg jag hur blomkrukor på nära 1,5 meter i diameter och över metern höga omsorgsfullt förankrades med tjocka trossar. På ett hotell jag passerade höll de på att montera ner alla markiser. Det kommer nog bli åka av. Åsa är kvar i Shanghai och har inte lyckats boka om sin biljett. Förhoppningsvis hinner hon både lyfta och landa innan det är dags.

I övrigt fick jag smita ifrån skolan idag för att gå på ett möte jag har haft inbokat sedan innan vi åkte. Peppar, peppar mina vänner, men jag tror nog att Invandrarpappan är påväg att landa sin första större lokala  uppdragsgivare. Vi får se, men det kanske blir åka av på fler fronter.

/F

Jag kan trolla med tungan. No pun intended.

Jag har upptäckt att jag har magiska superkrafter. Trots idoga försök har jag aldrig lyckats trolla med knäna, Idag har jag dock lyckats med att förvandla hela japan till  en tidning. Beat that Mr Labero.  Allt som behövdes var en liten glidning i tonläge mellan yat-bùn och yat bún. Jag är fortfarande osäker på skillnaden och chansen är stor att jag kommer att be om japan nästa gång jag vill köpa en tidning.
/F

Söndag i Soho med nya vänner och en rödgardist

Söndagarna har märkligt nog börjat segla upp som något av en favoritdag sedan vi kom hit. Hemma har jag alltid avskytt söndagar. Det har säkert dels en koppling till lite ångestfyllda barndomsminnen av gudstjänster och söndagsskola, men jag har framför allt aldrig riktigt kunna koppla av när jag vet att arbetsveckan snart ska börja.  På väg hem från landet på söndagarna därhemma kunde jag rent fysiskt känna hur Stockholmshäxan kom och satte klorna i mig. Bekymmer man lagt åt sidan gjorde sig plötsligt påminda. Stressnivån steg och den kommande veckans alla arbetsuppgifter började torna upp sig. Här har söndagen istället blivit en skönt avslappnad dag med familjen, och nästan varje helg har vi antingen gett oss  ut till någon strand eller åkt ut på någon av öarna. Igår åkte dock Åsa på mässa i Shanghai, så jag och flickorna var själva. Vi åkte in till stan och lämnade tillbaka Harry, och sen gick vi och åt lunch med Alex. Efter en kort promenad med Alex, Emma och hundarna var vi egentligen påväg hem, men så gick vi förbi en liten pub där ett antal engelsmän och australiensare på sant brittiskt manér hängde med barn och hundar.
Vi stannade och pratade en stund, och eftersom att vi ändå inte hade något annat för oss slog vi oss ned en stund. Pappa fick en Stout och flickorna varsin cola.  Det blev en skön eftermiddag och en påminnelse om hur otroligt vänlig den här staden är. Det är så oerhört lätt att få kontakt med folk. Attityden är typ, vi sitter i samma bar, alltså är vi kompisar. Och eftersom att vi bor i samma stad kan vi ju lika gärna byta telefonnummer och ses igen.  Flickorna fick också nya kompisar, och vi satt alla och matade våra barn med 20-dollarssedlar så att de kunde gå fram och tillbaka till 7-eleven och köpa godis. Mycket ansvarsfullt.  Vi bestämde att ses igen nästa helg då det ska vara en stor pic-nic till förmån för en systerorganisation till HKDR.  På väg hem kunde jag inte låta bli att slinka in till min favoritleverantör av  Kinesisk propaganda. Det blev en ny staty, dock betydligt mindre än den förra jag köpte. En ung rödgardist med megafonen redo och Maos lilla röda i handen.  Det är något väldigt speciellt med propagandan från kulturrevolutionen. Vännen JP därhemma har en stor och fin samling av affischer från perioden.  De visar på en så oerhört idealiserad och utopisk tillvaro, och saknar oftast de hårda och krigiska undertoner som brukar finnas i både höger- och vänsterpropaganda. Istället är det feta glada barn och gemenskap på risfälten. Och även om någon kan hålla i ett gevär, eller som på min förra staty rida på en raket så ser alla för det mesta glada och vänliga ut. Det enda jag kan komma på att jämföra med  är Jehovas vittnens skildringar av det framtida paradiset på jorden. Här är det dock svårare att avgöra om bilderna är tänkta att skildra nuläge eller framtid. En sak är dock säker. Verkligheten var allt annat än sockersöt. Tror att det är den kontrasten som gör det så intressant.
Flickorna är lediga från skolan denna vecka, men dessvärre är Åsa bortrest och jag har min skola, så det lär bli en del pusslande för att få allt att gå ihop. Idag är det dock lugnt. Jag har bytt en vecka mot Harry mot att Alex får ta flickorna en dag, så nu ska jag bara ordna frukost sen ska vi bege oss in till stan.
Han en bra vecka,
/F

Saker att exportera: Finlandsbåtar

Fru Jeung är-eller inte är från Korea?

Än så länge har jag inte kommit på särskilt mycket hemifrån som man skulle behöva ta hit. Det Sverige har att erbjuda världen finns redan på plats. I skolan idag kom jag dock på en sak de skulle behöva: Finlandsbåtar. Eller närmare bestämt finlandsbåts-konferenser. Ett antal inflytelserika kantonesisktalande kineser borde åka till Helsingfors och tillbaka för att under trevliga former rätta till några av de stolligheter som  tusentals år av språklig utveckling inte lyckats lösa.
Nästan alla ord jag lär mig kan med en liten glidning i tonfallet betyda något helt annat. Jag har redan nämnt mamma och häst, som för övrigt även låter väldigt likt katt och "inte ha".
Det finns värre exempel,  Máaih betyder tillexempel köpa. Säger du istället Maaih betyder det sälja. Det är ju inte det minsta upplagt för missförstånd... Skillnaden dem emellan går nästan inte förklara, men "maaih" utalas med en jämn ton, som ett "A" (samma ton som i telefonluren), medan Máaih börjar där och sedan drar iväg uppåt med ungefär en halvton. "Sing-Kèih yàt" betyder måndag. "Sing-Kèih yaht" betyder istället söndag. Jag är helt värdelös på att läsa noter, men det känns faktiskt som att det skulle vara det bästa sättet att visa hur ord ska uttalas.
Som svensk saknar man dessutom de gamla vännerna Å, Ä och Ö. Ching, som betyder ungefär "please" uttalas tilexempel "Tjäng!" Ngoh som betyder "jag" uttalas "(G)nå". Problemet är att skolan använder ett internationellt system för att skriva kinesiska ord med västerländska bokstäver, och för att kunna lösa mina skoluppgifter måste jag lära  mig hur de skriver, samtidigt som jag måste ha ett eget system för att komma ihåg uttal och tonläge. Det är längesedan jag utsatte min lilla hjärna för en sådan utmaning och just nu händer det de märkligaste saker inne i huvudet. Plötsligt dyker det upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och härom dagen i skolan besvarade jag plötsligt, och utan att tänka på det, en fråga på svenska. Det har aldrig hänt förut. På något sätt verkar det vara lite information overload i språkcentrat. Det går dock framåt. Efter en liten svacka i början av veckan, har det gått ganska bra det sista.  Efter bara en dryg vecka kan jag naturligtvis inte påstå att jag vare sig kan eller förstår särskilt mycket. Det börjar dock dyka upp små ord med mening i det som tidigare bara var anonymt tjatter. Jag förstår inte vad de pratar om, men man hör ett "måndag" här, och ett "Gillar inte" där, man snappar upp siffror och datum och man förstår att någon ska äta middag. Det är faktiskt både lite gåshudsläge och lite knäckande. Nu har man lärt sig precis tillräckligt för att förstå hur lite man faktiskt kan och hur lång väg det är kvar innan man har något som ens kan liknas vid en grundläggande kunksap.  Språket är inte helt befriat från grammatik, det finns bland annat ett femtiotal ordklasser att hålla reda på, men det är relativt enkelt att sätta samman meningar. Mycket är både väldigt logiskt, och samtidigt ganska komiskt. Att vara rik heter tillexempel rakt på sak "att ha pengar", och fattig heter följdaktligen "Inte ha pengar". Ett annat sätt att säga fattig är vad jag förstod att säga "inte äta ris". Ful heter "svår att titta på". Billig heter föresten "Pehng", så det kanske ligger något i det där med Tom Pheng pung.
   Det har varit lite glest med uppdateringar sista veckan, och jag hoppas att ni mot bakgrund av ovanstående kan ha lite förståelse för det. Med sextiofem (Sahp-Lock-Nhg) inlägg hitintills ligger dock snittet strax över ett inlägg om dagen, och jag hoppas att det ska kunna fortsätta ligga där någonstans.
   Åsa åkte iväg till Shanghai för en liten stund sedan, och jag och flickorna ska snart in till stan för att lämna tillbaka Harry till hans husse och matte.
Ha en bra söndag, mina vänner.
/F

Lite annat:
Jag älskar hur alla håller saker med båda händerna när de ska lämna över något. Det gäller inte bara visitkort, utan även sedlar och minsta lilla mynt. Många västerlänningar tar efter detta beteende, så även jag.
Det är helt enkelt så oerhört mycket trevligare än att att klafsa upp pengarna på disken som både kund och expedit gör där hemma.

Den går fortfarande fel...

Månaderna heter Månad 1, Månad 2 etc, och veckodagarna Veckodag 1, 2 etc. Enkelt och praktiskt, och plötstligt kan jag ställa den kinesiska klocka jag köpte till Åsa på vår bröllopsdag. Någon ändrar på den hela tiden. Det är absolut inte Elvira...

Jätten äter lunch

Dessa båda unga rödgardister åker kryssningsmissil in i framtiden. På raketen står det "Kinesisk raket" vilket ju kan tyckas lite övertydligt. Jag köpte statyn i ett av alla dessa små hål i väggen som på en minimal yta kan inrymma en liten livsmedelsbutik, en ramverkstad, eller som i detta fall en antikaffär. I lördags såg vi ett tryckeri med två gamla bly-typs pressar på en yta som inte kan varit mycket över fyra kvadratmeter.
Texten på banderollen lyder, om jag uppfattade försäljaren rätt, "Vi ska passera USA och England". Han log sedan lite snett och konstaterade "Well, it took thirty years". Ja, på något skruvat  sätt kan man väl konstatera att propagandamakaren bakom denna pjäs är på god väg att få rätt. Fast kanske på ett annat sätt än han tänkt sig.
  Ibland ser man artiklar i svensk press där man refererar till Kina med rubriker som "Jätten har vaknat". Jätten har varit vaken ganska länge redan. Han har stigit upp, borstat tänderna, utbildat sig och gått till jobbet. Han har kunskapen och kapitalet. Han har inte minst både idéer och en gigantisk hemmamarknad. Just nu äter han lunch och det är dags för oss andra att inse att både spelregler och spelplan är på väg att ritas om i grunden.
Strax innan jag åkte hade jag ett möte med en leverantör hemma i Stockholm som berättade att det just nu byggs 22 nya tunnelbanesystem i Kina. Samtliga är större än Stockholms. Världens största stad heter numera Chongqing. En stad jag kan erkänna att jag aldrig hört takas om för än i lördags.
   Mot bakgrund av detta känns det lite märkligt att läsa hur man hemma i Sverige vill prioritera fram kristendomen i religionsundervisningen på bekostnad av övriga världsreligioner.
Vi behöver lära oss mer, inte mindre, om övriga världen.
   Lösningen på våra problem finns utanför landets gränser, och det är i kontakter med övriga världen våra framtida arbetstillfällen skapas.
   Det svenska valet har vad jag kunnat se inte nämnts med en stavelse i de engelskspråkiga tidningarna här. Vi är ett litet land, med en marknad så liten att vi  helt enkelt inte är särskilt intressanta.
Vi borde nog påminna både oss själva och våra politiker om det ibland.
/F

Uppdatering: Syrran tipsade om detta klipp. Det vill jag också göra.

Lite annat: Harrys husse och matte har åkt till Tokyo, så Mr Ronson har en polare här hela veckan. De verkar trivas väldigt bra ihop, men promenaderna tar rätt mycket längre tid när det är två grabbar som ska uträtta sina ärenden.

Igår pluggade jag nästen hela dagen. Tillbringade ett par timmar med läxböckerna på den lilla cigarr-baren Habana club. Det är skönt att vara vuxen. Den unge kinesiske kille som betjänade mig var dessutom väldigt tjänstvillig med att besvara min myriad av frågor om hur olika ord uttalas.

Nu junk-trip i lördags. Hoppas kunna skriva lite och lägga upp lite bilder under dagen.

Åka hem? Det är fan okej.

Tro det eller ej, men om man säger "fan okej" på svenska så säger man med relativt rätt uttal också "Åka hem" på kantonesiska. Tänk på det tredje "fan" i Thåströms "Fan, fan, fan" så hamnar du ganska rätt. Använder du istället en jämn ton så betyder fan (faan) istället ris. Att äta en måltid heter för övrigt ordagrant  översatt "Äta ris". Att äta frukost eller lunch på en kinesisk krog heter  däremot "dricka the". Om man verkligen  vill bjuda någon på the måste man därför använda en annan formulering, för att dricka the betyder att äta dim-sum. Dim sum betyder i sin tur "nära hjärtat".
   Det är rätt mycket att tänka på, om man säger så...Idag hade jag en svacka igen och kunde plötsligt inte få ur mig ett enda ord. Tredje timman lossnade det dock något igen, så när det var dags att fan okej var självförtroendet på någorlunda vettig nivå. Helgen måste dock ägnas åt hårdpluggande, jag har dels en massa glosor att ta hand om, men måste också bli bättre på meningar i still med " Jag är inte flygvärdinna, inte heller veterinär" och andra fraser man kan ha nytta av:-)
   En mycket intressant detalj med språket är att det faktisk inte finns några ord för "ja" och "nej". Om man får en fråga av ja- eller nej karaktär måste man istället kasta tillbaka hela frågan i stil med:
Är du från Kina?   Svar: Jag inte är från Kina (fast som jag skrev igår säger man Kinas folk: Jing Gwok Jahn) Man lägger helt enkelt till ett litet "Mh" före verbet och har därmed gjort negativt.  Ibland blir det ännu märkligare. "Vill du dricka- inte dricka kaffe med mig i eftermiddag?" Svar: "Inte dricka. Jag i eftermiddag kaffe inte dricka" . Detta för med sig att även den enklaste fråga kan kräva absurt långa svar. Som vanligt är det dock något mer tillkrånglat i läroböckerna än vad det är på gatan, där svarar man tydligen oftast "inte dricka" utan några övriga krusiduller.
 Flickorna gick just över till grannflickan. Jag tänkte göra klart mina läxor, och sen smita över dit jag också för att snika åt mig lite privatundervisning från grannfrun Jùn.
Ha en trevlig helg allihop,
/F

Jag är Svenska folket.

Nej, jag har inte fått storhetsvansinne, inte mer än vanligt i alla fall. Jag är snarare ordentligt nedtryckt i skoskaften efter mina första dagar på kontonesiska-kursen. När jag kom dit igår morse kunde jag ingenting. När jag gick hem kunde jag om möjligt  ännu mindre.
Det är länge sedan jag hade en sådan huvudvärk. Det var rent fysiskt påtagligt att man använde delar av hjärnan som aldrig förr varit aktiva. I de flesta germanska och latinska språk kan man ju ana sig till vad ett ord kan betyda, och försöker man lära sig ett ord finns det ofta någon association att att använda sig av.
Har finns ingenting. Det handlar bokstavligen om att försöka memorera läten och det gäller att ha öronen på helspänn och hålla styr på tungan, för minsta lilla glidning i tonläge så kan mamma bli en häst, eller en dryck en skådespelare. Det finns sex grundläggande tonfall, och skillnaden mellan vissa av dem är knappt hörbar. Man får sluta prata och börja sjunga. Vi är bara två elever och en lärare så det är bara att lägga all självrespekt åt sidan och köra på. Stundtals är det dock närmast euforsiskt. Det är verkligen fantastiskt kul och oerhört intressant. Det är märkligt vilken resa livet kan vara. Det finns massor av saker jag tänkt göra, platser jag bestämt mig för att besöka och ämnen jag velat plugga utan att det någonsin blivit av. Sen sitter man plötsligt här och pluggar kantonesiska, något jag aldrig ens haft en tanke på.
   Det är nog som en amerikansk vän skrev på Facebook. Vill man höra gud skratta ska man berätta om sina planer. Nu har jag skrivit så mycket att det börjar bli dags att fånga upp rubriken:-) Egentligen ska man väl inte säga något efter bara två dagar, men av vad jag lärt mig än så länge är språket befriande fritt från grammatik. Han, hon, den och det buntas ihop till ett ord, "Kéuih", lägger man till ett "dieh" blir det de, dem etc. Vad det är för kön på vederbörande och om det är ett djur eller en människa struntar man i. Man verkar inte heller böja några verb. På det hela taget pratar de lite som indianhövdingen i någon gammal västern-film. Det är rätt yxigt. Och om man vill fråga var någon kommer ifrån säger man ungefär "Du är vilket folk?" och som svensk svarar man ungefär "Jag är Sveriges folk", eller mer exakt
"Ngóh haih Suih-Din yahn". Suih- Din får väl antas vara aningen influerat av engelskan...
   Igår kväll kände jag mig som sagt helt urblåst och jag kom ärligt talat inte ihåg ett enda ord. idag gick det dock riktigt bra, och på något sätt måste en del ha fastnat i alla fall.
På väg hem från skolan hoppade jag in på ett litet kinesiskt snabbmatshak. Dagens lektioner har handlat mycket om mat och dryck och det var det på gränsen att jag vågade beställa en skål nudlar och citron-te på kantonesiska. När jag väl skulle börja prata blev det dock trafikstockning i munnen. Nudlarna med grillat fläsk var dock alldeles fantastiska. Kanske det bästa jag ätit sen jag kom hit. Wagamama nivå på allt, utom priset: 22 spänn.
 På väg hem funderade jag på om jag skulle fråga taxichaffisen "Vad är  Herrns dyra och vördade efternamn?", men jag tror att jag väntar någon vecka med att testa mina kunskaper i skarpt läge.
/F

Lite annat:
Skolan ligger i Wanchai, som börjar segla upp som något av en favoritstadsdel. Det är verkligen slående hur butiker i samma branch alltid ligger intill varandra. I ett kvarter ligger det bara badrumsbutiker, i nästa säljs beslag och lås och lite längre ner på gatan är det golv.
Dagens kvasifilosofiska sanning är därför att man ska vara rädd om sina konkurrenter. Man slåss om samma affärer, men man tjänar samtidigt på att hålla ihop. Ser man militärt på det kan man ju dessutom konstatera att så länge man håller närkontakt med fienden kommer han ogärna släppa några allt för kraftiga bomber.

Mr Ronson har bättrat sig ordentligt vad gäller att morra och gläfsa på andra hundar.  Jag har fått vara stenhård för att få honom att sluta. Vad jag förstått kan man dock få ganska ordentliga problem om någon rapporterar en hund som aggresiv, så det är bara för Mr Ronson att gilla läget och säga Heil Husse.

Junk food, anyone?

Det här måste vara enda platsen i världen där även en bättre krog kan ha anslag som säger "We have Junk-food" eller skriva "Please ask us about junk food" i menyn. Skälet är inte att de har en alternativ meny med cheesburgare utan det förklaras snarare av den armada av djonkar, eller junks, som man till en ganska billig penning kan hyra om man vill ge sig ut på sjön en dag.
   Vi hade fått ett erbjudande om att följa med ut på en junk redan i fredags, då det som sagt var folkrepublikens nationaldag.  Jag hade dock ganska mycket jobb hemifrån att ta hand om, så Åsa och flickorna åkte till stranden i Repulse bay, eller om det var Deep Water bay, och jag satt hemma i lägenheten och skrev.
På kvällen var det nästan som ett pärlband av återvändande junkar nedanför balkongen.  I lördags hade det dock varit bestämt sedan länge att vi skulle ut på sjön. Några av Åsas kollegor hade hyrt en Junk, och vi hade ordnat barnvakt för flickorna var bjudna på barnkalas.
Vi träffades ett tjugotal personer nere vid pirarna i central strax före lunchtid med muntert klirrande kylväskor. Det var som sagt en del kollegor till Åsa, men också svenskar från lite andra företag, några tillfälliga besökare och på det hela taget en skön blandning av människor.

Ett hål i väggen.

Vi åkte genom viktoria harbour och bort längs ön i riktning mot Pok fu lam där vi bor. Jag har sett vårt hus från havet förut, men nu gick vi så nära att man verkligen fick känslan av vilket stort komplex detta är. Tror inte heller att jag någonsin har nämnt att vi bor i ett av de hus med "hål i väggen". Det ger tydligen Feng Shui fin som kattskit.. Det ska vad jag förstått  finnas uteplatser uppe i hålen, men jag har aldrig kommit mig för att kolla hur man kommer dit.  Vi ringde flickorna så att de kunde gå ut och vinka.
Målet för dagen var den lilla ön Po Toi. Om man skall åka med de kommunala färjorna går det bara ta sig dit på söndagarna. Den finns en liten krog på ön, som enligt en av mina böcker drivs av "En man och hans sju döttrar" Bara det låter ju som något HC Andersen eller bröderna Grimm har hittat på, så någon gång måste man ju ta sig dit.  Denna gång gick vi dock aldrig i land utan la oss för ankar i en vik vi först hade för oss själva. Efter någon timma kom det dock ytterligare ett par båtar, en av dem med en flammande stolt svenska fana i aktern. Det var en ganska karg ö. Vi diskuterade om den påminde om Irland eller västkusten, men enades till slut om Irland. Vi åt lunch ombord och badade. Det såg ut lite som ett hippiekollektiv där på soldäcket och efter några timmar i den gassande solen började det sprida sig en ljuvlig doft av stekt bacon. Det var nog främst jag som var skyldig till den. Jag har relativt lätt för att bli brun, överallt utom på benen. Nu brände jag dock av någon märklig anledning båda mina knän så att de var alldeles illröda och luktade grillat gris-knä.

Efter några timmar tuffade vi så sakta tillbaka. Vi åkte förbi Shek O där vi var förra helgen och såg den mäktiga drakryggen från havet. Vi gick sedan vidare och kom runt ön från andra hållet. Såg några fina områden jag inte visste fanns, och när man sett hela ön från havet blir det än mer slående vilken märklig plats detta är. Landsbygd, skogar och små byar blandat med de närmast brutala bostadskomplexen. Någon sa att det ibland ser ut som Mordor, och det ligger en del i det, men det är heller aldrig långt till Fylke.
Till helgen är det en ny junk bokad, och då ska barnen och förhoppningsvis även Mr Ronson följa med. Värmen börjar släppa lite grann, och det känns på något märkligt sätt som att Hong Kong går mot höst, men samtidigt håller på att vakna. I den bedövande hetta som varit går det helt enkelt inte göra så mycket. Det är fortfarande varmt, men det är hanterbart och det går vara ute och göra saker.
- Ta det lungt med jobb och projekt, sa en kille jag träffade en av de första helgerna. Du får tid med det tids nog, och du har några fantastiska månader framför dig. Jag börjar förstå vad han menar.

Lite annat:
På begäran av Alex kommer en fundering kring barn i stan. Som jag sagt tidigare känns det tryggt och barnvänligt, och man känner sig alltid välkommen som barnfamilj. Vi har dock lagt märke till att man ser väldigt få barnvagnar, men väldigt många som bär på barn. Skälet är förmodligen ganska enkelt. Det går helt enkelt inte ta sig fram med barnvagn.

Kemal har bokat replokalen som finns på området. Hr Dahlberg ska hänga på sig en bas för första gången på över 20 år. Hujedamej...Hur tänkte jag när jag sa ja till det?

Hittade en märklig skulptur i en av möbelbutikerna i Ap lei Chau förra veckan. Det såg ut som Stalin iförd traditionell kinesisk dräkt. Lite märkligt med tanke på att relationerna mellan Kina och Sovjet ju inte var de bästa. Jag frågade försäljaren vad det var. Han svarade att han trodde att det var en väldigt berömd ryss som "gjorde något på 30 och 40-talet". Ja, det gjorde han ju onekligen...

Har spanat in en annan kinesisk skulptur föreställande två unga arbetare som rider på en missil. Igår kväll när jag satt uppe och skrev bestämde jag mig för att köpa den. Kosta vad det kosta vill.

/F

Tankar från en nykomling: Min första text för Bulletinen.

I förra veckan levererade jag min första text till tidningen Bulletinen som skickas ut till Svenskkolonin här.  För er som följer Invandrarpappan finns det säkert en formulering eller två ni kan känna igen, och faktum är att detta egentligen är en hybrid mellan ett inlägg från Lantau och ett jag skrev den första veckan här.  Jag tror på återvinning, och det är väl knappast stöld att låna av sig själv:-)
Tror inte heller att korsläsningen mellan Invandrarpappan och Bulletinen är särskilt stor

/F



Några tankar från en nykomling. Och en hälsning hem.

När det blev klart att vi skulle flytta hit hade jag bilden av Hongkong som en storstad. Det är förvisso sant, men när jag kom hit första gången i maj slogs jag främst av hur grönt det var. Visst finns det stora skogar av höghus, men de sticker upp ur ännu större områden av grönska.
    När vi bott här i några veckor och besökt bara tre av alla öar och ett fåtal av alla stränder kan jag konstatera att inte heller bilden av den gröna ön stämmer. Hongkong är inte en stad. Det är en skärgård.
    Det är faktiskt slående hur mycket livsstilen här påminner om den vi har därhemma. Jobb och stadsliv i veckorna, men skog och natur på helgerna.  Visst, det blir kanske stranden istället för kantarellskogen, men faktum är att sättet många verkar leva på här påminner ganska mycket om livet i Stockholm.
    I takt med att veckorna går kommer nya insikter. Diskussionerna med taxichaufförerna har blivit mycket mindre frustrerande av att förstå att denna plats inte är tvåspråkig. Det är en plats med två språk.  Och detta är inte ett samhälle. Det finns ett kinesiskt Hong Kong och det finns ett västerländskt Hong Kong. Det finns ett modernt Hong Kong, men också ett Hong Kong där gamla traditioner och trosföreställningar fått leva kvar, sida vid sida med andra kulturer som kommit till denna övärld. En av mina första dagar på egen hand i stan passerade jag Moskén. Några kvarter bort låg ett av alla dessa små tempel. Vägg i vägg låg en liten espressobar som hade kunnat ligga i New York eller för den del Stockholm och strax intill en liten afrikansk bar.
    Denna fantastiska blandning av människor och kulturer, detta myller av folk, denna blandning av dofter och synintryck utgör tillsammans en av världens mest dynamiska och framgångsrika regioner. Som en hälsning hem skulle man därför kunna säga att framgång och välstånd bevisligen inte skapas av att stänga in sig själv och stänga ute andra.  Efter sju veckor som medföljande i denna fantastiska region kan jag konstatera att människor med olika bakgrund, religion och kultur inte bara kan leva tillsammans. Jag tror vi ska och bör göra det.

Fredrik Dahlberg

Löjrom i Kowloon

För någon vecka sedan kom det en lunchnbjudan från Svenska handelskammaren. Två vinnare av Årets kock, Gustav Trägårdh och Viktor Westerlind, skulle komma till Hongkong och nu fanns möjlighet att äta en lunch bestående av "scapas" på ett hotell i Kowloon.
   Redan när jag såg inbjudan bestämde jag mig för att gå. Jag tittade dock inte så noga på datumet. I torsdags satt jag så i godan ro på Starbucks borta i Cyber port.  Jag skrev lite och läste lite och när klockan började närma sig lunchdags tänkte jag att jag skulle ringa några samtal för att se om någon ville mötas upp någonstans. Först ringde jag Alex, som ligger först i telefonboken (som nu rymmer hela tjugo nummer:-)). Det visade sig att han precis var påväg ut genom dörren för att åka till ovan nämnda lunch. Det blev att ringa ett snabbt telefonsamtal för att kolla om det möjligtvis fanns chans till en sen anmälan, och jodå, en person till skulle de nog kunna klämma in.
   Inom loppet av någon minut hade lugn och ro plötsligt blivit väldigt bråttom. Jag tog bussen till Central och tunnelbanan över till Kowloon-sidan. Alex och Emma väntade på mig vid tunnelbanan och vi gick tillsammans till x där lunchen skulle hållas.
Trots att jag bara varit här ett litet tag börjar jag känna igen rätt många  i den lilla svenskkolonin, i alla fall till utseendet. Jag träffade också den svenska kille vi stötte på i Shek O förra helgen och vi  bestämde att våra döttrar snart måste få träffas och leka.
   Lunchen anordnades i samarbete med Finds (Finland, Island, Danmark, Sverige) som är en skandinavisk restaurang som jag faktiskt inte hört talas om tidigare.
    Efter en stunds mingel hälsades vi välkomna av Hr Generalkonsuln och ganska snart började rätterna komma in. Det är märkligt hur dofter och smaker har en förmåga att väcka minnen och nästan förflytta en genom tid och rum.
Den svenska mat jag ätit de senaste sju veckorna begränsas till Ikeas köttbullar och ett par sillbitar på frukostmackan, även de från Ingvars skafferi.
Att nu äta lätthalstrad gravlax, löjrom och biff med svensk pepparrot tillagat av ett par av Sveriges bästa kockar kändes lite märkligt, och på ett sätt faktiskt lite sorgligt. Jag tror faktiskt att de där små snittarna med löjrom väckte den första lilla känslan av någon slags hemlängtan. De påminde mig också om att jag inte hann med någon riktig kräftskiva innan vi åkte, något som retar mig å det grövsta:-)
Tiden går fort när man äter och dricker gott, och vi hade nog bara hunnit till rätt fem av åtta när klockan började bli obehagligt mycket med tanke på att jag hade skolbussarna att passa. Det fanns inte så mycket annat att göra än att ursäkta sig och börja stressa tillbaka.
    Det är nog bara fjärde eller femte gången jag varit över i Kowloon sen vi kom hit. Både konstigt och lite trist, för jag tycker egentligen väldigt mycket om den sidan, och när vi var här i maj bodde vi, och spenderade den mesta tiden där.
   Ni får ursäkta alla mina konstiga liknelser, men man skulle kunna säga att Kowloon förhåller sig till Hongkong ungefär som Barcelona förhåller sig till Madrid.  De ligger ju förvisso mycket närmre varandra, men det är på ett sätt två städer i samma land, men på ett annat sätt inte. Det finns en viss rivalitet mellan de båda. De påminner på ett sätt om varandra, men de är samtidigt väldigt olika. Om Hongkong är kosmopolitiskt och ganska västinfluerat, så är Kowloon lite hårdare och på sina håll lite mer ruffigt. Därmed inte sagt att det inte finns lyxbutiker, fina hotell och stora varuhus.  Snarare tvärtom. De riktigt snuskigt stora pengarna finns nog snarast bland kineserna. Det tog faktiskt inte särskilt många år efter det att britterna grundat kolonin för än merparten av skatteintäkterna kom från den kinesiska delen av befolkningen.
Personligen har jag inte varit medveten om vilket hårt apartheid-liknande samhälle det koloniala Hongkong faktiskt var. Kineserna var länge helt utestängda från det offentliga livet och kunde inte få kvalificerade jobb inom vare sig förvaltning eller brittiska företag. De var förbjudna att bosätta sig på, eller ens besöka peaken om de inte kom för att leverera varor.  De lät sig dock inte nedslås av det utan byggde sin egen stad, sina egna banker och sina egna företag. När man ser skyskraporna i Kowloon är de därför på ett sätt ett viktigare monument över brittisk kolonialmakt än vad Hongkong-ön är.
I Kowloon fanns för övrigt även "The walled city of Kowloon". Jag tror aldrig jag hört talas om en plats jag så gärna velat besöka.  Genom något litet administrativt misstag kom en liten del av Kowloon att stå kvar under Kinesiskt styre, men eftersom att det låg mitt i det område som leasats av britterna blev det i praktiken ett ingenmansland och därmed laglöst. Innanför murarna härskade istället triaderna och långt in på 80-talet lär man ha kunnat se enstaka opiumrökare i de trånga gränderna. Området revs slutgiltigt 1992. Jag har köpt lite litteratur i ämnet och hoppas snart besöka den park som anlagts där den muromgärdade staden en gång låg. Förhoppningsvis kommer det mynna ut i ett litet resereportage från en plats som inte finns.
/F

I begynnelsen var Gud en Jävel

Jag har bara börjat nosa så smått på de kinesiska trosinriktningarna. Tack vare all, förvisso äldre, men dock gratis litteratur jag hittat via min älskade ipad har jag dock förstått så mycket som att den ursprungliga kinesiska tron var så monoteistisk att en allsmäktig gud var både ond och god.

Några hundra år senare hade detta dock utvecklat sig till nära ett tusental gudomliga väsen. Hur som helst stärker detta mig i övertygelsen att 1- människan har skapat gud till sin egen avbild, och 2- människan har skapat satan för att slippa ta eget ansvar över sina handlingar. Därmed närmar vi oss försiktigt den store Confucius. Mer om honom inom kort.

Lite annat: Idag är det folkrepublikens nationaldag. I sann kommunistisk anda har jag firat den med att arbeta hela dagen.

Ha en trevlig helg mina vänner,
/F