Besökare från grannen i norr lär tycka att Hong Kong borna går vansinnigt fort och alltid är stressade. Låter inte det bekant på något vis? Som Svensk och Stockholmare är det minst sagt svårt att förstå. Om de går fort här så måste de stå still i Kina. Att många dessutom är ganska korta och att jag traskar på med blicken långt i fjärran gör dessvärre att jag nästan dagligen springer på någon liten tant eller farbror. Som ofta kan jag dock konstatera att det är de som har rätt och jag som har fel.
När jag rört mig på stan tillsammans med Hong Kong-kineser eller människor som bott här länge är det slående hur annorlunda än mig de beter sig. De tar varje chans att gå genom byggnader. De saktar ned så fort de är utomhus.
När jag är själv gör jag ofta misstaget att promenera för mycket och gå alldeles för fort. Det kanske låter konstigt men jag måste ärligt talat anstränga mig för att sakta ned och ta det lite lugnare. Det går helt enkelt inte annars. Jag förstår att man inte vinner några bonuspoäng hemifrån genom att sitta här och klaga på värmen, men det naturliga urvalet har gett mig gener för hårt arbete i bister kyla:-) Tjugo år i Stockholm och ett jobb med mycket möten har dessutom gett mig ett rasande promenadtempo.
När det är över 40 grader varmt och med hög luftfuktighet är det en väldigt dålig kombination.
Hemma var det genant att ha LP-skivor under armarna. Här går man runt med en konstant Juke-box över hela skjortan och ibland ser man ut som att man badat upptill och gjort på sig nedtill. Vissa dagar måste man i princip byta om så fort man varit utomhus. Ska man orka måste man helt enkelt sakta ned.
Med risk för att bli alltför melodramatisk så måste jag få Stockholm ur systemet. På mer än ett sätt. Och med risk att bli rent patetisk så har jag de sista dagarna haft en så tydlig känsla av brytningstid. Något är påväg bort och något annat är på väg att komma. Jag har varit ledsen och grinig ett tag, jag vill inte bli för privat, men självklart är det inte konfliktfritt när en part i familjen plötsligt är hemma hela dagarna, det kan nog alla som varit mamma- eller pappalediga relatera till. Vi ser saker på olika sätt. Åsa kommer hem och vill ta det lugnt efter en hård dag på jobbet. Jag tycker att jag varit ensam med barnen i fem-sex timmar och att hon får ta över. På ett sätt har väl båda rätt, men tyvärr tror jag att det kommer bli värre innan det blir bättre. Att ändra liv och därmed självbild är helt enkelt inte en helt okomplicerad process.
På ett plan är jag naturligtvis så oerhört glad och tacksam över denna fantastiska möjlighet och upplevelse, och jag tänker inte sjabbla bort det genom att sitta och bli bitter. Samtidigt måste jag hitta ett sätt att förhålla mig till det. På ett sätt är det naturligtvis något av en drömtillvaro. Jag får vara med mina barn och nu även vår lilla hund, jag har tid att skriva, jag får uppleva fantastiska saker och jag bor i ett område med en servicenivå och levnadsstandard jag aldrig kunnat drömma om.
Det brukar ju heta att man skall vara försiktig med vad man önskar sig för att det kan slå in. Mitt problem just nu är nog snarast det omvända. Jag lever i en dröm jag aldrig har drömt.
Det är en lång rad av sammanträffanden och omständigheter som gjort att vi hamnat här, och jag har svårt att njuta fullt ut av något jag inte tycker att jag gjort något för att förtjäna. För min fru är detta resultatet av att hon uträttat något och en fantastisk professionell möjlighet. För mig handlar det istället om att jag gifte mig med en flicka från Ödeshög och under märkliga och ganska förnedrande omständigheter förlorade en uppdragsgivare.
Det här var tänkt som ett kort inlägg om värmen, men det blev något helt annat. Jag får be om ursäkt om jag emellanåt använder mina kära läsare som nån slags kollektiv terapeut och jag vill tacka för alla vänliga och kloka kommentarer och råd när jag berört dessa frågor tidigare.
På ett intellektuellt plan vet jag ju att detta är min roll, just nu är min uppgift att vara hemma och ta hand om barn och lägenhet. Jag vet också att jag tids nog kommer att få tid att göra andra saker och jag befinner mig på en plats där möjligheterna är så många att det inte handlar om att hitta dem utan snarare att välja vilka bollar man ska springa på.
Det kommer att ta tid, men jag måste hitta ett nytt tempo och ett nytt sätt att tänka.
Det får ta sin tid. Det går inte stressa. Man måste ta det lite lugnare, så kommer man mycket längre.
/F
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar