Som en nyanländ Somalier på Skansens julmarknad.

Nyårsfixad balkong 

Ett apelsinträd ska vi ha, så mycket visste jag. Och blommor och godis. Vi behöver dessutom massa röda kuvert och (helst ovikta) 10, 20 och 100-dollarsedlar.
Igår sprang jag runt och försökte fixa det vi behövde inför det kinesiska nyåret. Ärligt talat känns det lite förvirrande. Som sagt, jag förstår hur det måste kännas att vara nyanländ från låt säga Somalia och gå runt på Skansens julmarknad.
  - Hur många såna där träd ska man ha? Räcker det med ett? Är detta något man skall äta, eller nåt som ska hänga i granen? Ska man ge julklappar till alla man känner, alla i kvarteret, eller alla man möter?
Av vad vi förstått så skall röda kuvert med Lucky Money ges till ungefär  barn, och ogifta släktingar, medarbetare och tjänstepersonal. Huruvida de sistnämnda ska vara ogifta eller inte har jag inte riktigt förstått.
Vi har ju ingen släkt här, så det ska väl hålla ner kostnaderna lite. I övrigt laddar jag några kuvert och lägger i innerfickan och så får vi se vad som händer.
Det finns några jag verkligen vill ge till. Inte minst de, en del mycket gamla, personer som jobbar med sophantering, städning etc på området där vi bor.
För ett tag sedan pratade jag med en person som bott här ganska länge, och frågade hur man skulle hitta alla man väntades ge kuvert till.
- Du behöver inte oroa dig, sa han. De kommer hitta dig.
Det ligger en del i det. Man kan lugnt påstå att människor gjort sig ganska synliga på sistone, och de sista veckorna har man knappt fått öppna en dörr själv. Igår i gymmet var det en tant som var så hjälpsam att jag nästan trodde hon skulle kliva upp på löpbandet åt mig.
Nu har helgen börjat och vi ska försöka fira den så gott vi kan.  Vi har köpt ett apelsinträd. Vi har hängt upp lite nyårsdekorationer.I morgon ska vi äta middag med goda vänner. Idag ska vi förhoppningsvis åka över till Kowloon och titta på nyårsparaden.
   Om en liten stund ska jag och Mr Ronson gå på morgonpromenad, och då räknar jag med att få dela ut de första kuverten. Kung Hei Fat Choi, kära vänner.

  

Invigning, lejondans och en värld som blivit större.

Mycket tjusigt program som
barnen gjort i några hundra ex...

Idag var det officiell invigning av den Internationella Montessoriskolans nya lokaler i Tin Hao. Det är där Tyra går, Elvira kommer att gå i "småskolan" några månader till, men sen kommer även hon att flytta dit.
   Idag var dock hela skolan, från alla tre campus, samlade för en storstilad invigning med närvaro av självaste utbildningsministern. På plats fanns även en representant för den fackförening för byggnadsarbetare som en gång byggde skolan för att deras medlemmars barn skulle få en bra utbildning. Nu har de dock upplåtit lokalerna till Montessoriskolan, då de tyckte att deras visioner låg nära den typ av skola deras företrädare ville skapa när skolan byggdes i början av 50-talet. Det inleddes med tal av de båda grundarna med långa hyllningsfraser till finansiärer och andra som på olika sätt hjälpt skolan sedan starten (2002). Jag fick ont i huvudet av att lyssna. Inte för att det var något fel på vad de sa, och inte för att det var tråkigt, utan för att jag bara kan ana mig till vilken ångest det måste vara att formulera ett sådant tal i en kultur där ära, respekt och (i brist på bättre ord) smicker tycks spela en så stor roll. Tänk om man råkar missa någon tjusig utmärkelse eller befattning? Tänk om man råkar framställa någon i bättre dager än övriga? Jag misstänker att det lagts ned ganska många timmar på det annars ganska korta talet.

Någonstans i horisonten pågår en
lejondans.

   När ett kinesiskt företag öppnar, eller vid en invigning av vad slag det vara må, skickar finansiärer, leverantörer och vad jag förstår även konkurrenter gigantiska blomsteruppsättningar som påminner rätt mycket om begravningskransar modell större där hemma. Det ska dessutom dansas lejondans. Det var faktiskt rätt coolt att se. Efter dansen tror jag att dignitärerna fick varsin pensel och målade ögonen alternativt skrev tecken på lejonen. Vi satt rätt långt bak så vi såg inte riktigt, men jag skall försöka återkomma till vad det handlade om.
   Efter den cermoniella delen av programmet väntade uppträdanden av barnen. Det började med de yngsta (som är tre) och fortsatte sedan uppåt i åldrarna.
För ganska precis ett år sedan hade vi ännu en av alla dessa Luciamornar då det slutat med att vår lillflicka blivit för blyg eller ledsen och inte velat gå med i tåget. På sin höjd har hon ibland stått lite vid sidan av de andra barnen och sett sur ut:-) Idag stod hon i mitten , längst av alla sina  kompisar, tog i från tårna och sjöng sånger på engelska och mandarin.
   Som mina vänner vet behövs det inte särskilt mycket för att göra mig rörd. Nu var det inte bara lite svårt att hålla tårarna borta. Det gick liksom inte heller låta bli att tänka på allt som hänt sedan förra julen. För ett år sedan hade vi inte en aning om att vi skulle hit. När Elvira sjöng "The world is my school" är jag inte helt säker på att hon visst vad det betyder. Texten kunde dock inte varit mer passande.

Mina fina IMS-flickor framför
en liten del av blomsteruppsättningen.

   Tyras klass sjöng sånger om miljön och världen framför en världskarta där Skandinavien inte fanns med, eller möjligtvis var en liten fläck uppe vid Grönland. Och det är det väl på sätt och vis.
   Utöver flickornas uppträdanden var annars utbildningsministerns tal dagens stora behållning. Han pratade om att kärlek är att våga släppa taget och ge ansvar. Han talade om att låta varje barn få utveckla sina talanger - i sin egen takt. Han sa mycket som bör sägas i en region där pressen på barn och ungdomar ofta är omänskligt stor. Att det är så beror på en rad faktorer, och ska det här inte bli allt för långrandigt får vi nog vänta med att gå in närmare på det. Jag vet dessutom inte tillräckligt om saken för att säga allt för mycket. Jag är lite inblandad i ett projekt som till stor del handlar om skillnaden i synen på barn - och synen på barndomen, här och därhemma så jag hoppas att jag kommer ha skäl att återkomma till frågan.
/F

Lite annat:

Tyvärr hade varken jag eller Åsa någon vettig kamera med oss. Om vi kan få tag på bättre bilder genom skolan ska jag försöka lägga upp dem.


Nu är det bestämt att det blir jul i Burma och Vietnam. Besök hos min ena lillasyster i Burma, och vi sammanstrålar med Åsas lillasyster i Vietnam. Vill inte göra någon därhemma besviken eller ledsen, men det enda jag spontant kan säga att jag verkligen kommer sakna är julbastun med kära svärfar:-)

K. åkte hem i förrgår, men käre vännen och "Gudfadern" JP är på väg hit. Älskar hej. Avskyr hejdå.

En särskild hälsning till vännerna hemma på RBK som har julfest ikväll.  A4-tomten smider ränker och slår till när ni minst anar det. Kung fu style.
  

Nu har vi gått över en gräns.

Det tog några månader, men i lördags passerade hela familjen gränsen över till Folkrepubliken, eller "Det stora landet" som de säger på kantonesiska. Med tanke på att det är just ett väldigt stort land känns det väl knappast som att man kan säga att man varit i Kina, men tjejerna är i alla fall nöjda över nya stämplar i passen. Vi hade dessutom besök av kära vännen K. Gränsorten heter Lowu (eller nåt sånt) och verkar vara ett enda stort shoppingcenter, på bekvämt avstånd från ett väldigt stort industriområde.
Tror inte att jag upplevt sådana intensivt påflugna försäljare sedan kameluthyrarna utanför pyramiderna. Likt sina egyptiska kollegor låg de farligt nära att förstöra hela upplevelsen. Jag kan tycka det är kul att sitta ner och förhandla om något jag vill köpa. Det blir dock rätt tröttsamt att behöva tjafsa om hundratals prylar man inte vill ha. Det blev dock en liten tubkikare till balkongen till en fjärdedel av vad samma kikare kostar här. Det är verkligen superkul att kunna titta på fartygen nedanför balkongen, speciellt de små fiskebåtarna från hamnen i Aberdeen. Än så länge har jag inte vänt mig om och spanat in i några lägenheter, men den gränsen kommer säkert också att passeras vad tiden lider:-)
   Efter några timmar gick jag och döttrarna döttrarna tillbaka till stationen och tog tåget tillbaka hem. Åsa och K stannade dock för att shoppa vidare. Mycket är verkligen galet billigt. Mycket är väldigt kopierat. En hel del är faktiskt inte kopierat alls. Det är en otrolig blandning av både högt och lågt och bra och dåligt. Som reklamman är det svårt att inte hamna i lite varumärkesfunderingar.
   Huruvida det finns så kallade "äkta kopior" eller inte är omtvistat. Då det för många mindre företag är omöjligt att övervaka all produktion skulle jag dock bli förvånad om det aldrig har hänt. Självklart måste det vara frestande att att producera några hundra enheter extra för att kunna sälja dem själv, till ett lågt pris, men med mycket högre marginal.  Det florerar också historier om hur företag förlorat kontrakt för ett större modehus, men som med kunskap om  underleverantörer och kvaliteter fortsatt produktionen för egen del.  Ett par av de mest halsbrytande händelser jag hört talas om innefattar dels kopior som letat sig in - och sålts till fullpris- i alldeles äkta butiker, och en tjej som lämnat in en kopierad handväska (med kopierat äkthetsbevis) för reklamation hos ett av de större italienska modehusen. Hon fick inte en ny, men de tog gladeligen emot den för reparation.  Allt detta väcker naturligtvis frågor om vari i "äktheten" ligger. I priset? Nej knappast.  Snarare i vem som tjänat pengarna. Och nästan bara där. Juridiken får andra ta hand om, men jag tycker ändå att det är att göra det lite för lätt för sig. Om man istället vänder på perspektivet och närmar sig frågan från konsumenthåll blir det genast lite mer komplicerat. Då handlar äktheten snarare om varans förmåga att leverera det önskade varumärkesinnehållet. Det kan handla om status, intelligens, uppror eller flärd. Det kan vara att signalera en livsstil, eller en värdering som progressivitet eller konservatism. För konsumenten ligger äktheten nog snarare i varans förmåga att leverera detta innehåll, och sända de önskade signalerna.
En person som köper eller får en kopierad vara, och tror den vara äkta, och om omgivningen dessutom ser väskan, klockan eller skjortan som äkta - ja då kan faktisk även en kopia ge en alldeles äkta varumärkesleverans.
   Missförstå mig nu inte och tro att ovanstående syftar till att försvara kopiering. Det gör jag verkligen inte. Tycker snarast att det är ganska chockerande vilket enorm industri det handlar om, och hur oblygt varorna säljs. Det ger dock en del att fundera på både för oss alla som konsumenter, men också för oss som arbetar med dessa frågor och inte minst för dem som har till uppgift att vårda eller utveckla ett varumärke.
   Tittar man på vissa varumärken, främst i mellansegmentet, kan man faktiskt ibland se kopieringen som lite självförvållad. Om man slarvar med både kvalitet och design, om för de kortsiktiga vinsterna skull sätter sin logotyp på vad skit som helst,
- Ja, då har man ju faktiskt öppnat dörren för andra att göra det också.

/F

 

Hongkong med nya ögon. Och Öron.

Jo, jag har faktiskt åkt...
Hoppas att det framgår av texten,
vill vara säker på att ingen missar:-)

- Vasaloppet! Plötsligt hörde jag mig själv säga det högt, mitt I morgonrusningen på Sheung Wans MTR-station. Då och då har jag reflekterat lite över att det där eviga pipandet när folk passerar genom spärrarna påminner om någonting. På något sätt låter det väldigt bekant. Det är inte så att jag legat sömnlös över saken, men det har ändå funnits en lite irriterande känsla av att jag hört exakt samma ljud förut, fast någon helt annan stans och i ett helt annat sammanhang. En dag i förra veckan trillade polletten plötsligt ned. Det låter som tidtagarmattorna man passerar över på Vasaloppet, Vätternrundan och andra motionslopp därhemma. När hundratals motionärer passerar ger det exakt samma monotona och orytmiska pipande som när Hongkongborna läser av sina Octopus-kort. Och kanske är det lite av starten i Berga by även över lämmeltåget av människor. Dock färre toppluvor.
   Annars är det väl ärligt talat inte särskilt mycket som påminner om vare sig vintern eller den stundande högtiden därhemma. Juldekorationerna som började dyka upp överallt direkt efter Halloween känns lite som ett luciatåg på midsommarafton. Personligen har jag lite svårt att uppbåda någon direkt julstämning. När jag i en hiss häromdagen hörde Bing Crosby drömma om en vit jul kände jag spontant att 1- Gör det du och 2 - Det gör inte jag. I veckan som gick var det tre månader sedan vi kom hit.. Det är med andra ord dags för ett första kvartalsbokslut.

Sådana här bilder tar jag sällan längre...

   Det är rätt trångt på plussidan och jag har faktiskt ganska svårt att hitta några direkta minus. Om något belastar resultatet är det nog snarast att Hongkong så sakta börjar bli vardag. Det händer allt mer sällan att man spontant tar fram kameran. Dofterna och synintrycken börjar kännas bekanta och till och med hemtama. Okej, när fiskhandlarna för några veckor sedan hade backar fyllda med stora gråa paddor kan jag erkänna att hellre varit på Konsum därhemma. Annars saknar jag egentligen ingenting utom familj och vänner hemifrån.
Jag saknar däremot de där första veckornas omtumlande upplevelser av kontraster och nya intryck. Ögonen har börjat vänja sig. Det har öronen också
 Efter sex veckor av kantonesiska händer det titt som tätt att jag kan förstå flera meningar av vad folk säger. Ska jag vara ärlig är dock merparten fortfarande obegripligt, och som jag skrivit förut är det ibland mer irriterande att förstå lite än ingenting alls.
På tal om hörselintryck pratade jag med vännen S. härom veckan, och det visade sig att vi båda gjort upptäckten att trots att språken är så åtskilda språk kan bli, kan man titt som tätt nästan svära på att man hör någon prata svenska. De sjungande tonerna i kantonesiskan kan ibland låta påfallande mycket som vårt klingande modersmål. En gång var jag övertygad om att någon intill mig sa ”Åka till Dalarna”. När jag vände mig om och förväntade mig att få se en landsman stod där en kinesisk farbror som med stor sannolikhet inte var på väg till Dalarna.
    Eller så kanske han skulle åka Vasaloppet?
Om jag hade ett sådant där litet förfädersaltare där hemma som Kineserna har ibland skulle jag tända lite asiatisk rökelse och lägga dit några rejäla Småländska potäter, och sen be för att Hong Kong gärna får kännas som hemma, men att den fantastiska kultur vi har omkring oss aldrig ska bli vardag.

Ha en bra advent,

/F

Novemberpicnic + gåshud och en liten tår.

Christina, flickorna och Mr Ronson

Idag var det dags för flickornas skolas årliga November-picnic. Jag vill minnas att jag skrev om den redan första veckan.  Veckorna efter att vi kommit hit kände jag mig lite snuvad på min favoritmånad september. Den höga klara luften, de vackra färgerna, den behagliga temperaturen och inte minst kantarellerna lyste med sin frånvaro och ersättes istället av en fuktig värme som fullständigt sög musten ur en. Nu kan konstateras att i Hongkong heter september november. Fortfarande dock utan kantareller, men jag kan stå ut med att byta dem mot dim-sum och räkor med chili och selleri.
   Det har varit en bra vecka. Älskade lillasyster Christina är här på besök (vårt första besök, faktiskt) och vi har dessutom hunnit med en trevlig middag tillsammans med gamla Grännaskole-vännen Ann som är här på semester med sin familj. Hon hade dessutom den stora vänligheten att ha med sig tre paket Zoega-kaffe.
   Vi hade tänkt att vandra upp till picnicken på peaken, nu blev vi lite sena i starten, så det blev taxi upp och vandring ned istället.  Efter att ha ätit vår medtagna sushi och pratat lite med andra familjer gick vi först "The goveners walk" och sen hikade vi vidare ned till midlevels. Det vart lite gnälligt, så när vi väl kommit ned blev det taxi ner till färjeterminalerna för en tur till Lamma, som vi ville att Christina skulle få se innan hon åker hem. Det var "Lamma fun-day" så den gamla hippie-ön var om möjligt ännu flummigare än vad den brukar vara. Massor av musik, marknadsstånd och små tillfälliga barer längs de små stigarna.  Vi hängde på "hundstranden" en stund och gick sedan till en av de många skaldjursrestaurangerna för att äta middag. Vi beställde vår redan nämnda favorit, räkor med chili och selleri, samt stekt tofu med chili, broccholi med vitlök och fullständigt underbara musslor. Efter middagen ville den kvinnliga majoriteten gå i butiker en stund och jag gick och kollade när båtarna gick "hem" till Aberdeen. Sista båten gick 9:15 och strax innan båten skulle gå satte vi oss med varsin pint Tsing-tao på en av de små barerna. Då ringde telefonen. +951 betyder att mellan-lillasyster E ringer från Burma, och eftersom att det varit några smått dramatiska dagar där var det inte utan lite extra hårda hjärtslag jag svarade. Det blev ett magiskt samtal. Lillasyster och svåger E bor praktiskt taget grannar med Aung San Suu Kyi, eller "den gamla damen" som syrran brukar skriva i sina halvkodade mail. Att något var på gång har de tydligen förstått i flera dagar. Nu kom de hem från stranden precis lagom för att se polisstyrkorna dra sig tillbaka, och de stod i damens trädgård och såg henne komma ut för att ge sitt första tal i frihet på tjugo år. Gåshud och faktiskt en liten tår. Det är lång väg kvar att vandra, men så var det även när Mandela gick ut genom fängelseportarna. Magiskt att få en direktrapport från sin egen lillasyster, och kul att höra sin svåger på ekot.
En väldigt bra dag för familjen Dahlberg. Förhoppningsvis även en dag som gjorde detta hörn av världen lite bätte.

Saker att exportera: Finlandsbåtar

Fru Jeung är-eller inte är från Korea?

Än så länge har jag inte kommit på särskilt mycket hemifrån som man skulle behöva ta hit. Det Sverige har att erbjuda världen finns redan på plats. I skolan idag kom jag dock på en sak de skulle behöva: Finlandsbåtar. Eller närmare bestämt finlandsbåts-konferenser. Ett antal inflytelserika kantonesisktalande kineser borde åka till Helsingfors och tillbaka för att under trevliga former rätta till några av de stolligheter som  tusentals år av språklig utveckling inte lyckats lösa.
Nästan alla ord jag lär mig kan med en liten glidning i tonfallet betyda något helt annat. Jag har redan nämnt mamma och häst, som för övrigt även låter väldigt likt katt och "inte ha".
Det finns värre exempel,  Máaih betyder tillexempel köpa. Säger du istället Maaih betyder det sälja. Det är ju inte det minsta upplagt för missförstånd... Skillnaden dem emellan går nästan inte förklara, men "maaih" utalas med en jämn ton, som ett "A" (samma ton som i telefonluren), medan Máaih börjar där och sedan drar iväg uppåt med ungefär en halvton. "Sing-Kèih yàt" betyder måndag. "Sing-Kèih yaht" betyder istället söndag. Jag är helt värdelös på att läsa noter, men det känns faktiskt som att det skulle vara det bästa sättet att visa hur ord ska uttalas.
Som svensk saknar man dessutom de gamla vännerna Å, Ä och Ö. Ching, som betyder ungefär "please" uttalas tilexempel "Tjäng!" Ngoh som betyder "jag" uttalas "(G)nå". Problemet är att skolan använder ett internationellt system för att skriva kinesiska ord med västerländska bokstäver, och för att kunna lösa mina skoluppgifter måste jag lära  mig hur de skriver, samtidigt som jag måste ha ett eget system för att komma ihåg uttal och tonläge. Det är längesedan jag utsatte min lilla hjärna för en sådan utmaning och just nu händer det de märkligaste saker inne i huvudet. Plötsligt dyker det upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och härom dagen i skolan besvarade jag plötsligt, och utan att tänka på det, en fråga på svenska. Det har aldrig hänt förut. På något sätt verkar det vara lite information overload i språkcentrat. Det går dock framåt. Efter en liten svacka i början av veckan, har det gått ganska bra det sista.  Efter bara en dryg vecka kan jag naturligtvis inte påstå att jag vare sig kan eller förstår särskilt mycket. Det börjar dock dyka upp små ord med mening i det som tidigare bara var anonymt tjatter. Jag förstår inte vad de pratar om, men man hör ett "måndag" här, och ett "Gillar inte" där, man snappar upp siffror och datum och man förstår att någon ska äta middag. Det är faktiskt både lite gåshudsläge och lite knäckande. Nu har man lärt sig precis tillräckligt för att förstå hur lite man faktiskt kan och hur lång väg det är kvar innan man har något som ens kan liknas vid en grundläggande kunksap.  Språket är inte helt befriat från grammatik, det finns bland annat ett femtiotal ordklasser att hålla reda på, men det är relativt enkelt att sätta samman meningar. Mycket är både väldigt logiskt, och samtidigt ganska komiskt. Att vara rik heter tillexempel rakt på sak "att ha pengar", och fattig heter följdaktligen "Inte ha pengar". Ett annat sätt att säga fattig är vad jag förstod att säga "inte äta ris". Ful heter "svår att titta på". Billig heter föresten "Pehng", så det kanske ligger något i det där med Tom Pheng pung.
   Det har varit lite glest med uppdateringar sista veckan, och jag hoppas att ni mot bakgrund av ovanstående kan ha lite förståelse för det. Med sextiofem (Sahp-Lock-Nhg) inlägg hitintills ligger dock snittet strax över ett inlägg om dagen, och jag hoppas att det ska kunna fortsätta ligga där någonstans.
   Åsa åkte iväg till Shanghai för en liten stund sedan, och jag och flickorna ska snart in till stan för att lämna tillbaka Harry till hans husse och matte.
Ha en bra söndag, mina vänner.
/F

Lite annat:
Jag älskar hur alla håller saker med båda händerna när de ska lämna över något. Det gäller inte bara visitkort, utan även sedlar och minsta lilla mynt. Många västerlänningar tar efter detta beteende, så även jag.
Det är helt enkelt så oerhört mycket trevligare än att att klafsa upp pengarna på disken som både kund och expedit gör där hemma.

Den går fortfarande fel...

Månaderna heter Månad 1, Månad 2 etc, och veckodagarna Veckodag 1, 2 etc. Enkelt och praktiskt, och plötstligt kan jag ställa den kinesiska klocka jag köpte till Åsa på vår bröllopsdag. Någon ändrar på den hela tiden. Det är absolut inte Elvira...

Missad sång och Opera utanför porten.

Elvira med kompis i
Kinesiska dräkter.

Igår var det dags att ta tag i ett dåligt samvete och åka och hälsa på i Elviras skola. Hos Tyra har jag ju varit  i princip varje vecka, men eftersom att bilbioteks-arbetet hos Elvria inte har kommit igång än så har jag faktiskt inte varit där sedan första dagen.
   Åsa hade köpt kinesiska klänningar när hon var på andra sidan gränsen härom dagen. Tyvärr fick jag ingen bild på dem innan de åkte iväg. Elvira var dock lite orolig och sa att "man får inte ha såna här kläder i min skola". Tre veckor och sen vart skoluniform vardag.
   När jag kom in till skolan var där fullt av andra föräldrar. Självklart hade jag missat ett mail om att man faktiskt skulle vara där för att se firandet av Mid-Autumn Festival.

   Nu missade jag att se barnen sjunga "The we are making moon-cakes song" på mandarin, men jag fick en bit Moon-cake och jag fick framför allt se hur Elvira verkade trivas och hade kul med de andra barnen. Precis innan jag skulle gå ställde sig alla barn i en prydlig kö för att tvätta händerna före lunch, och sen tog de fram brickor och sina matlådor och satte sig två och två vid de små borden. Det påminde faktiskt inte så lite om att se vuxna sätta sig i vilket lunchrum som helst, förutom då möjlightvis handtvättnings kön.

   Det är dags att trycka på "gilla" vad gäller Montessori. Av det jag sett hitills är jag mycket imponerad. Kombinationen av att barnen dels får ta ansvar själva, men också lära sig i sin egen takt är mycket tilltalande och det känns faktiskt som att de lär sig betydligt mer än hemma. Tyras engelska börjar bli riktigt bra, Elvira pratar fortfarande inte särskilt mycket, men det är uppenbart att hon förstår allt mer och hon säger sitt namn med engelskt uttal när hon presenterar sig.Efter skolbesöket satt jag först och kontemplerade en stund i parken som ligger precis intill. Parklivet är verkligen fascinerande. På mornarna ser man människor utöva tai-chi. Det finns till och med särskilda "lekpklatser" med utrustning för olika röresler. Under dagen och på kvällarna hör man rasslet från mahjongbrickorna och människor sitter i små grupper och pratar. Efter en stunds meditation och en kopp te mötte jag upp Alex. Vi gick en sväng på stan och lite senare träffade vi lite folk för en pilsner. Åsa har besök från Stockholm igen, och på kvällen åt vi  middag hemma hos oss. När jag kom hem pågick det värsta "julmarknaden" utanför porten. Det var fullt av små stånd med moon-cakes och frukt och massor av lekar för barnen. På en scen pågick en liten föreställning med vad jag antar var greatest hits ur den kantonesiska operatraditionen och barnen kunde fotografera sig med Chang E i egen hög person.  Undrar om det är en lika stor ära som att bli årets Lucia?  När operan var slut äntrade ett antal jojo-mästare scenen. Synkroniserad jojo-dans. Det kan faktiskt vara bland det märkligaste jag någonsin sett.

   Idag är det helgdag och tjejerna och jag tar det lungt. Åsa jobbar, trots helgdagen och tar hand om sina besökare. Om en liten stund ska vi åka till Ocean Park som jag fått beskrivet som ett melanting mellan Gröna Lund och Skansen.  Jag hoppas att tonvikten ligger på det senare, tjejerna tänker förmodligen tvärtom.
Ha en bra dag allihop,
/F

Lite annat:
Det är märkligt vad svårt det skall vara att få högertrafiken ur kroppen. Nu har jag bestämt mig för att alltid vänta till det slår om till grönt. Det har varit otäckt nära några gånger...

Boxing day.

Igår var en annan dag. En mycket speciell dag. Kartongerna med våra grejer från Sverige kom hit. Vid något tillfälle tidigare vill jag minnas att jag nämnt att vi innan vi åkte var på ett seminarium hos Åsas arbetsgivare. Det var mycket givande och väldigt intressant att träffa andra familjer i liknande situation.
   Det var också intressant att lyssna till Anders Hovemyr som ledde dagen. Han driver ett företag som jobbar med att hjälpa svenska familjer som är på väg ut i världen. Under åren har han haft kontakt med över 5000 familjer. Själv blev jag lite förvånad över att det faktiskt finns utrymme för en sådan verksamhet. Tänker man efter är det dock inte särskilt märkligt.
Varje gång ett svenskt företag får en order utomlands så innebär det att livet förändras för ett antal individer och familjer. Bakom varje rubrik om exportframgångar för Saab, Ericsson eller ABB finns barn som måste lämna sina kompisar och hamna i nya skolsystem och lära sig nya språk och medföljande som jag själv måste lämna sina jobb och vänner och finna en ny roll i en ny kultur.
Trots att jag inte kunde vara med hela dagen har jag faktiskt vid flera gånger reflekterat över saker som sades denna dag, och faktum är att jag tror att mycket gått lättare för att man varit lite mentalt förberedd på det.
   Anders nämnde denna dag som speciell, och jag måste erkänna att det kändes mer än vad jag förväntat mig.   Det var inte så att vi bröt ihop någon av oss. Flickorna blev överlyckliga av att återse sina cyklar och sina leksaker. Jag blev glad av att få mina köksknivar och min Kitchen-aid. Kostymerna kändes dock som att de hånlog lite mot mig när jag hängde in dem i garderoben.
   Det var snarare att det blev så konkret att livet vi lämnat där hemma inte fanns kvar, och faktiskt aldrig kommer att bli riktigt detsamma igen. Plötsligt står man där med en gryta eller en vas i handen, och sist man såg den var hemma på Malmskillnadsgatan eller i köket på landet. Det kommer minnen från den sista tiden hemma.  Och fast att det bara har gått en dryg månad märker man att man har förändrats. Man ställer man sig lite frågande inför vissa saker man packat ner, och funderar över andra saker som man har lämnat hemma.  En så hastig förbättring av den materiella nivån i lägenheten och framför allt köket har jag dock inte upplevt sen vi gifte oss. Lådorna har kommit. Början är definitivt över.
/F
  

Det var Tysken, Fransken, Rysken och vi

Igår bestämde vi oss för att äta middag i Soho. Jag och tjejerna åkte in lite tidigare för att få till ett första möte mellan Harry och Mr Ronson (Det är nästan bestämt nu...)
   Jag har ärligt talat varit lite orolig. Mr Ronson är extremt irriterad på alla sina artfränder. Han blir däremot glad av barn och är annars snäll mot allt och alla. Jag har tyckt att detta är lite märkligt, för på HKDR lekte han med alla andra hundar och var inte inblandad i en enda av de små skärmytslingar som uppstod nu och då.   Harrry har ju franskt påbrå, och Ronson är Tysk-Kines (Precis som grannfamiljen, slog det mig just) Harrys husse har dessutom rötterna i Ryssland, så vi hade så att säga alla ingredienser på plats både för en Bellmanhistoria och ett världskrig. Vi satte oss och väntade på en grekisk liten krog som ligger precis vid den rulltrappa som så att säga är Sohos pulsåder. Rulltrappan är egentligen värd ett inlägg i sig, och faktum är att den nästan borde ha nämnts i det inlägg jag skrev om kollektivtrafiken. Den är inte bara väldigt praktisk. Den gör det också extremt lätt att bestämma möten. Man kan i princip sätta sig på vilken bar eller restaurang som helst och bara vänta på att sällskapet kommer åkande.  Efter som att många rör sig i Soho på kvällarna och många ex-pats bor där blir det också många spontana möten.
    Nu bar det sig inte bättre än att Harry kom gående bakifrån utan att Ronson såg honom. Det blev ett väldigt gläffsande och morrande från Ronsons sida,  men Harry struntade helt i honom och började istället glatt att hälsa på flickorna. Tysk aggression mötte Fransk arrogans, men ganska snart var Maginot-linjen bruten, och de bestämde sig för att sluta bråka och lukta varandra i stjärten istället. Lite kontinentalt, sådär.
    Jag träffade en kille som bott flera år i Shanghai som tyckte att utelivet i Hong Kong var lite väl präglat av Engelsk pubkultur med folk som står och hänger vid bord och hinkar pilsner. Jag förstår vad han menar, men samtidigt är utbudet av krogar och kök otroligt stort och det är en skönt avslappnad stämning. Jag har aldrig varit i en stad där tröskeln för kontakt mellan främlingar är så låg. Människor pratar med varandra på ett helt annat sätt än hemma. Alex hade härom dagen blivit "utskälld" av en australiensare för att han satt ensam och läste istället för att prata med honom som också var ute själv.
Detta är en stad där människor kommer och går, man är här för några veckor, eller några år. Umgängeskretsar skiftar ständigt och alla måste så att säga göra det bästa av situationen och ha så kul som möjligt med dem som finns tillhands. En annan skillnad mot en utekväll hemma är att det överallt är en blandning av människor både med olika bakgrund, men framförallt i alla åldrar. Ett pensionärspar kan sitta bordet bredvid ett gäng tonåringar, och som barnfamilj känner man sig välkommen överallt, även sent på kvällarna.
    När Åsa kom från jobbet gick vi till en trevlig Vietnames med en liten innergård där hundarna var välkomna. Under kvällen stötte Alex deesutom ihop med en svensk kille som bor i samma hus som han. Det visade sig att han letade deltagare till en uthållighets-vandring i November. Ett lag på fyra personer skall vandra 100 km på 48 timmar. Det räcker med att titta på bergen runt omkring för att förstå att det förmodligen är något hårdare än det låter. Jag blev väldigt uppiggad av möjligheten och anmälde genast mitt intresse. Alex var också intresserad och nu har vi börjat jakten efter den fjärde mannen. Helst en annan medföljande. Vi har ju tid. Vi kan gå hur långt som helst:-)

Lite annat:

När vi satt och väntade på Åsa kom det en gammal man med de tjockaste glasögon jag någonsin sett stapplande längs trottoaren. Jag var tvungen att försiktigt ta honom i armen och föra honom åt sidan för att han inte skulle går in i vårt bord. En liten bit bort gick han in i en stolpe, men sakta men säkert letade han sig bort mot rulltrappan, och en stund senare kom han lika sakta tillbaka med en kasse med frukt och grönsaker.  Fick höra att han kommer varje kväll. Han väntar till det blivit mörkt så att han med den lilla syn han har kvar kan följa lamporna till marknaden.

Idag hade The Post (som jag fått lära mig att man säger) en helsida om ökad intolerans i Europa. Det kändes sådär. Uppe på på peaken i söndags vad det många muslimska familjer som firade Eid. I ett och samma sällskap såg jag alltifrån en burka, till  vanliga slöjor och tjejer med mer västerländska kläder.
Mosken ligger ett stenkast från ett buddistiskt tempel, och du ser överallt människor med vitt skilda trosuppfattningar. Vad jag förstått det kan även homosexuella visa sin kärlek öppet.
Det är en mycket civiliserad plats, men självklart inte fri från problem. I spåren av gislandramat och dödskutningarna på Filipinerna där flera Hong Kong kineser dog har tyvärr många filipinska hembiträden råkat illa ut. Flera har fått sparken och trots att jag bara läser de engelskspråkiga tidningarna har jag sett flera insändare med väldigt obehagliga undertoner. Jag ska återkomma till ämnet inom kort.
/F

Jag måste få Stockholm ur kroppen

Besökare från grannen i norr lär tycka att Hong Kong borna går vansinnigt fort och alltid är stressade. Låter inte det bekant på något vis?  Som Svensk och Stockholmare är det minst sagt svårt att förstå. Om de går fort här så måste de stå still i Kina.  Att många dessutom är ganska korta och att jag traskar på med blicken långt i fjärran gör dessvärre att jag nästan dagligen springer på någon liten tant eller farbror. Som ofta kan jag dock konstatera att det är de som har rätt och jag som har fel.
   När jag rört mig på stan tillsammans med Hong Kong-kineser eller människor som bott här länge är det slående hur annorlunda än mig de beter sig. De tar varje chans att gå genom byggnader. De saktar ned så fort de är utomhus.
   När jag är själv gör jag ofta misstaget att promenera för mycket och gå alldeles för fort. Det kanske låter konstigt men jag måste ärligt talat anstränga mig för att sakta ned och ta det lite lugnare. Det går helt enkelt inte annars. Jag förstår att man inte vinner några bonuspoäng hemifrån genom att sitta här och klaga på värmen, men det naturliga urvalet har gett mig gener för hårt arbete i bister kyla:-) Tjugo år i Stockholm och ett jobb med mycket möten har dessutom gett mig ett rasande promenadtempo.
    När det är över 40 grader varmt och med hög luftfuktighet är det en väldigt dålig kombination.
Hemma var det genant att ha LP-skivor under armarna. Här går man runt med en konstant Juke-box över hela skjortan och ibland ser man ut som att man badat upptill och gjort på sig nedtill. Vissa dagar måste man i princip byta om så fort man varit utomhus.  Ska man orka måste man helt enkelt sakta ned.
   Med risk för att bli alltför melodramatisk så måste jag få Stockholm ur systemet. På mer än ett sätt. Och med risk att bli rent patetisk så har jag de sista dagarna haft en så tydlig känsla av brytningstid. Något är påväg bort och något annat är på väg att komma. Jag har varit ledsen och grinig ett tag, jag vill inte bli för privat, men självklart är det inte konfliktfritt när en part i familjen plötsligt är hemma hela dagarna, det kan nog alla som varit mamma- eller pappalediga relatera till. Vi ser saker på olika sätt. Åsa kommer hem och vill ta det lugnt efter en hård dag på jobbet. Jag tycker att jag varit ensam med barnen i fem-sex timmar och att hon får ta över. På ett sätt har väl båda rätt, men tyvärr tror jag att det kommer bli värre innan det blir bättre. Att ändra liv och därmed självbild är helt enkelt inte en helt okomplicerad process.
På ett plan är jag naturligtvis så oerhört glad och tacksam över denna fantastiska möjlighet och upplevelse, och jag tänker inte sjabbla bort det genom att sitta och bli bitter. Samtidigt måste jag hitta ett sätt att förhålla mig till det. På ett sätt är det naturligtvis något av en drömtillvaro. Jag får vara med mina barn och nu även vår lilla hund, jag har tid att skriva, jag får uppleva fantastiska saker och jag bor i ett område med en servicenivå och levnadsstandard jag aldrig kunnat drömma om.
   Det brukar ju heta att man skall vara försiktig med vad man önskar sig för att det kan slå in.  Mitt problem just nu är nog snarast det omvända. Jag lever i en dröm jag aldrig har drömt.
   Det är en lång rad av sammanträffanden och omständigheter som gjort att vi hamnat här, och jag har svårt att njuta fullt ut av något jag inte tycker att jag gjort något för att förtjäna. För min fru är detta resultatet av att hon uträttat något och en fantastisk professionell möjlighet. För mig handlar det istället om att jag gifte mig med en flicka från Ödeshög och under märkliga och ganska förnedrande omständigheter förlorade en uppdragsgivare.
Det här var tänkt som ett kort inlägg om värmen, men det blev något helt annat. Jag får be om ursäkt om jag emellanåt använder mina kära läsare som nån slags kollektiv terapeut och jag vill tacka för alla vänliga och kloka kommentarer och råd när jag berört dessa frågor tidigare.
   På ett intellektuellt plan vet jag ju att detta är min roll, just nu är min uppgift att vara hemma och ta hand om barn och lägenhet. Jag vet också att jag tids nog kommer att få tid att göra andra saker och jag befinner mig på en plats där möjligheterna är så många att det inte handlar om att hitta dem utan snarare att välja vilka bollar man ska springa på.
    Det kommer att ta tid, men jag måste hitta ett nytt tempo och ett nytt sätt att tänka.
Det får ta sin tid. Det går inte stressa. Man måste ta det lite lugnare, så kommer man mycket längre.
/F

Man måste älska MTR.

Enmansjuryn har just haft sammanträde och fattat beslutet att utse kollektivtrafiken här till den bästa i världen. Juryn var enhällig och dess beslut kan inte överklagas.

    I ärlighetens namn har jag aldrig varit en allt för hängiven kollektivtrafikant. Hemma har jag för det mesta haft gångavstånd till jobbet, och både i Stockholm och när jag reser brukar det bli rätt mycket taxi. Eller rättare: För mycket taxi. Det blir en del taxiåkande även nu, men jag måste säga att kollektivtrafiken är minst sagt imponerande. Om vi börjar med tunnelbanan, som egentligen inte täcker särskilt mycket av Hong Kong ön, men som sträcker sig över till Kowloon, Lantau och Nya Territorierna så har i alla fall inte jag sett något bättre. Har inte räknat efter i detalj, men tror att jag har åtminstone ett tjugotal tunnelbanesystem att jämföra med.
   Tågen är av London eller Paris-modell, men åtminstone en meter bredare. Man sitter längs med sidorna och det finns gott om plats att stå, vilket gör att tågen sväljer betydligt mycket mer folk än SLs variant med med någon slags små konferensgrupper med fyra säten vända mot varandra.  Det finns dessutom väldigt generöst med stänger och handtag att hålla sig i.
Alla perronger är försedda med glasväggar med dörrar som öppnas först när tågen stannat. Ingen kan vare sig hoppa eller ramla ned på spåret, och man känner sig betydligt lugnare när man reser med barn. När du väl kommit fram till rätt station kan du från perrongen välja vilken uppgång som helst, vilket underlättar för en turist eller nykomling. Stationerna är väldigt välplanerade, hallarna är stora och gångarna breda, vilket gör att det sällan känns särskilt trångt även om det kan vara väldigt mycket folk. Det är dessutom väldigt generöst med biljettautomater, och jag har hitintills inte sett någon behöva köa till dem. De flesta har ju dessutom det eminenta Octopus-kortet, som man bara lägger på spärren för att passera igenom. Till detta kan läggas en helt fantastiskt genomtänkt informationsdesign. Vet inte riktigt hur jag skall beskriva det, men allt är väldigt "Ihopsamlat", man börjar som sagt med att bara gå mot "exit", när du väl kommit till hallen delar allt upp sig mot olika utgångar, och dessa heter A, B, C, D och så vidare istället för Stockholms urbota korkade gatunamn. Vid varje utgång finns sedan tydliga informationsskyltar som berättar vad som finns utanför.  Att det dessutom ofta finns väldigt många uppgångar gör att man kommer dit man vill, istället för någonstans i närheten av vart man vill komma.
    Och till dem som skrattat åt det så kallade "Butler-förslaget" hemma i Stockholm kan jag meddela att det går bra att komma hit och sätta skrattet i halsen.
    Invandrarpappan är en politiskt neutral blogg :-) , men jag kan konstatera att det inte bara finns bankomater såväl innanför som utanför spärrarna. Det finns Bankkontor. Det finns dessutom gott om butiker, och nyligen avslutades en omröstning där man som passagerare fick rösta på vilka ytterligare butiker och vilken service man vill ha. Redan nu finns bagerier, matbutiker och utlämning av paket och beställda varor.  Någon Butler har jag inte sett till, men det är nog bara en tidsfråga innan det också dyker upp:-)  Självklart kan man betala för allt med Octopus kortet, vilket gör att betalningen går väldigt snabbt och det sällan eller aldrig blir några köer.

Tyra på spårvagnen

   Utöver T-banan finns dubbeldäckade bussar med tät trafik och dessutom matar-linjer med minibussar som tar max 16 personer och kör raka spåret så fort de blivit fulla. De går ofta lika snabbt som taxi.
   Märkligast av allt är att en resa vanligen kostar c:a 3-4 HK dollar (ungefär lika många kronor). Härom dagen provade jag och flickorna även Spårvagnarna - vackra dubbeldäckade gamla skapelser som skumpar fram genom staden. Där kostar en resa 2 kronor - oavsett hur långt man åker.
Då man även betalar för varor med kortet är det lite svårt att hålla exakt koll, men jag tror att jag spenderat kanske 200-300 HK dollar  på kollektivtrafik sen jag kom hit, och då åker jag hela tiden, och har dessutom åkt båt till Lamma och Lantau samt Starferry några gånger (Den kostar 7 dollar och har med rätta kallats världens billigaste tursitattraktion)
 Att någon över huvud taget har bil på den här ön känns nästan obegripligt. Än konstigare är att man ser väldigt många Ferrari, Masserati och Lamborginis. Fantastiska bilar, men det är knappast roligare att sitta i bilkö i dem än något annat. Säger som min pappa maskiningenjören sa när han upptäckte att min moped var pluggad- "Man får inte göra så mot en motor".
   MTRs tag-line är för övrigt Taking care of life's journeys. Den är inte bara väldigt bra, jag tycker också att den antyder något annat.  För att hålla denna höga servicenivå, för att skapa ett så välfungerande system som flyter så smidigt och har så få flaskhalsar räcker det inte att vara intresserad i tåg eller transporter. Jag tror man måste vara genuint intresserad av människor.
   Att MTR nu tagit över driften av Stockholms tunnelbana borde kunna vara det bästa som har hänt stan på länge. Och skulle du få höra att dina lokalpolitiker är på väg till Hong Kong för att studera kollektivtrafiken så bli inte upprörd utan önska dem trevlig resa. Den enda skandalen är möjligtvis att de inte redan varit här.


Lite annat:

Medan jag skrev det här kom det ett trevligt välkomst-mail ifrån Generalkonsul Jan Danielsson. Den 21 september är vi bjudna på en mottagning för alla nyanlända svenskar.

Idag fick jag kasta mig hem för att ta emot en leverans av bäddmadrasser från Ikea. När den väl kom var den fel.

Alex gav mig ett ex av Crave Hong Kong. Ett fantastiskt mat/krog magasin. Det börjar kännas som att det är hög tid för en kväll på stan utan barn... Har även sett flera kinesiska matlagningstidningar som verkar vara närmast mat-porr. En hette "Desserter i 3D" :-)
Ska köpa en och lägga upp lite bilder.

Har idag varit och hämtat mitt Kinesiska visum och kan konstatera att även Folkrepublikens byråkrati var smidig och vänlig.  Den svenska skattemyndigheten har dock, enligt mail som just kom från Åsa, lyckats göra om mig till en 40-årig man, född i Trollhättan vid namn Elvira Dahlberg:-)
/F

Bibliotekarien som kom in i kylan.

Bossen och kollegan för dagen.

Då har jag precis kommit tillbaka från mitt första riktiga pass som skolbibliotekarie. I morse tyckte jag nästan att det kändes som att det fläktade lite. Dvs vindarna var något svalare än att få en hårtork i ansiktet. Nu har det dock som vanligt igen, och jag tror till och med att det är varmare än det varit på flera dagar. Med andra ord var det väldigt skönt att få komma hem och dra på ACn. Än så länge har vi egentligen bara upplevt två sorters väder. Soligt, fuktigt och varmt, och gråmulet, fuktigt och varmt. Det sista är nästan värst. Det är som att någon lagt en grå, blöt yllefilt över hela ön.

     Jag vill inte påstå att jag är fullärd, men nu tror jag att jag förstått tillräckligt av hur biblioteket fungerar för att klara ett första pass på egen hand.  Jag vet hur man lämnar ut böcker, hur man registrerar inlämnade böcker, vilka regler som gäller och hur man registrerar nya titlar. Det sistnämnda var mördande tråkigt, inte minst sedan systemet inte kunde hitta ISBN-numren automatiskt.  Det fanns massor med nyinkomna böcker (det mesta lämnat av familjer som flyttat hem eller flyttat vidare) som man förväntas registrera när det inte finns något annat att göra. Böckerna ska också plastas in, en syssla som väckte minnen av att "klä böckerna" eller vad det nu kallades när man satte papper på dem i skolan. Lika vidrigt nu som då.

    Har också fått en första introduktion i "The Dewey Decimal System" som är det amerikanska (och brittiska?) systemet för att katalogisera bilioteksböcker. Det verkar åtminstone något mer begripligt än alla SS, SA, KZL, PzW och liknande bokstavskombinationer man använder därhemma.

    Efter avslutat pass hälsade jag som hastigast på Tyra. Hon har ont i en arm efter att hon halkade på badrumsgolvet igår. Hoppas att det är bättre när hon kommer hem, annars får det bli en första kontakt med sjukvården.  

    Dagarna går ruskigt fort, även när man är "ledig" och efter en lunch med Alex på ett litet kinesiskt hak med en utmärkt Singapore-Noodels för 32 spänn började det bli dags att röra sig hemåt för att invänta skolbussarna. Okej, vi hann med ett par koppar kaffe också, och lite småprat om vad som ska hända i övriga veckan. Eventuellt tennis (!), kanske lite hästkapplöpning och en utgång står på agendan. Ex-pat livet är hårt.

   Innan dess måste jag dock fixa en jäkigt bra rubrik åt byrån därhemma och få till ett möte med Angela för att färdigställa det lilla projektet här. Ni anar inte vad skönt det är att ha lite sånt att göra mitt i alla hushålls-sysslor:-)

/F

Ofrivilligt möte med Mr Tam.

Vänd er i förtroende till Mr Tam.
Han öppnar dörrar, samt fixar toaletter.

Mr Tam har just varit här. Mr Tam är låssmed.  Mr Tam var en stilig herre som hade sina verktyg i en portfölj. Efter 28 sekunder och 480 dollar tackade han för sig och försvann lika snabbt som han kommit. Jag hade ingen cash och Åsa är i paris, så utöver mitt livs första möte med en kinesisk låssmed har jag också för debuterat som förfalskare. Det blev att skriva på en av Åsas checkar. Tycker nästan att jag skrev Åsas namnteckning snyggare än vad hon gör. Vi får se om den går igenom, annars vet ju Mr Tam var jag bor.  Nu återstår bara att rota igenom lägenheten efter en extranyckel. Det vore ju trevligt om vi kunde gå utanför dörren tillsammans nån gång innan Åsa är tillbaka på måndag.

Hong Kong Street Art

Som jag sagt tidigare är det väldigt rent överallt. Visst, det kan vara ordentligt ruffigt på sina håll, men man ser sällan något skräp, ingen vandalisering och det är väldigt lite klotter.
Det finns dock en del grafitti, och den är påfallande välgjord och ambitiös. Ibland är den inte målad på väggen utan istället har de klistrat upp stora utskurna affischer. Den verkar också få sitta kvar.
  Jag har plåtat en hel del, och nu tänkte jag låta måla upp några motiv i olja. Antingen här, eller i Kina. Åsa har en kollega som hade tips på nån som kunde göra det i Shanghai, men då kunde det tydligen vara lite struligt att få hit grejerna. Jag tänkte också höra med målaren i Stanley. När jag ändå håller på tänkte jag göra dubletter och slänga ut några på e-bay för att se vad som händer. 

Kunde nästan varit gjord av Eric E.

Ska ta reda på vad det står. Varning för ficktjuvar?
Eller för kapitalister?

Vad säger ni? Är det någon som är intresserad är det bara att maila eller lämna en kommentar här.
/F

Söndag på Lamma Island

Idag efter frukost åkte vi ner till färjeterminalen och tog en båt till Lamma Island. Vi visste att Lamma låg ungefär en halvtimmes båtfärd från Central, men vi hade inte förstått att det är en av de öar vi ser här utanför vårt fönster. Det är faktiskt den närmsta av dem.

Om jag kallade Stanley för en sömnig medelhavsort är Lamma som en härligt bedagad liten fiskeby på en Grekisk ö. Minus greker och plus kineser. Från den lilla huvudgatan med små barer och fisk-och skaldjursrestauranger ringlar sig en liten lummig stig bort mot stranden. Det stod i guideboken att det skulle vara en promenad på tjugo minuter, men antingen gick vi väldigt sakta eller så hade en nolla fallit bort. Det var hur som helst en trevlig promenad, för alla utom Harry, som fick följa med trots vad vi fått veta vad han tycker om värme. Vi fick stanna och ge honom vatten några gånger längs vägen, och när vi kom in i skuggan la han sig helt sonika ned för att svalka sig lite på den betonggjutna vägen.

Så gott som alla som hade ett hus längs vägen hade också någon form av mer eller mindre improviserat café, eller en liten butik.  Ibland bara i form av en drickakyl och lite strandleksaker, men på flera ställen också små härligt anspråkslösa restauranger med några gamla bord uppställda under lövverket.
På ett par ställen stod gamla damer och sålde grillad majs och kött, och doften av grillat blandades med en oerhört intensiv doft av citrongräs.

Harry har fått nog.

Hela ön kändes skönt avslappnad och bohemisk och det var minst sagt svårt att tänka sig att vi bara var en halvtimma ifrån myllret i Hong Kong. Väl framme på stranden visade det sig att Harry inte var välkommen, så han och jag gick och tog en fika. Harry låg under bordet och lät som att han skulle dö, men efter ett tag kröp han in under en stor krukväxt och jag tror att han somnade en stund. Han slutade i alla fall att flåsa (och ja, jag erkänner att jag kollade pulsen) Efter en stund ringde Åsa och sa att hon pratat med en badvakt och att hundar kunde få vara på den bortre delen av stranden. Vi gick dit och Harry formligen kastade sig i vattnet. Efter en stund dök det dock upp en annan vakt och ville köra bort oss. Det visade sig att vi missförstått saken. Det fanns en helt annan strand där även hundar var välkomna, så vi fick packa ihop våra prylar och promenera vidare.

    Maten på ön skulle egentligen vara värd ett alldeles eget inlägg, men det får vänta till vi varit där kvällstid någon gång och provat någon av krogarna lite mer ordentligt. Nu blev det en hastig lunch när vi kommit fram och en snabb middag innan vi tog båten tillbaka.   Barnen åt Dim Sum, eller rättare sagt vi beställde det, men de åt mest ris, vilket inte gjorde mig nåt:-)  Åsa och jag hade räkfrossa. Sauterade räkor i vitlök med ingefära och broccoli och stekt scampi med chlii och selleri. Båda var fantastiskt goda. Med lite mer tid och om det vore en mer planerad middag hade jag gärna gått loss på den dagsfärska fångsten i akvarierna, men det får vänta till nästa gång. 

Vi kommer definitivt att åka tillbaka, men det finns ett tiotal andra öar och dessutom hela Hongkong kvar att undersöka. 

    Vi har ju dessutom gott om tid. När jag tänker på saken finns det ju rätt många i bekantskapskretsen som uppskattar skaldjur. Nästa tur till Lamma kanske ska bli när vi får första besöket från Sverige?

Och ja- Jag har äntligen hittat de nya inställningarna så att jag kan lägga in fler bilder i texten, och inte behöva ha alla högst upp. Det blev kanske i alla fall inte helt lyckat. Nu vet jag hur man gör och jag lovar att jobba vidare.

/F