Min plan för förmiddagen var att först få Mr Ronson (inte helt bestämt än...) rabies-vaccinerad och ID-chippad och sen ta med honom in till stan för att träffa Alex och Harry för en fika fyra grabbar emellan (två av oss är i och för sig kastrerade, men jag tänker inte genera någon med att berätta vilka) Courtesy of mina fina vänner på skolbussbolaget blev dagen lite annorlunda. Efter en halvtimmas väntan på Tyras skolbuss börjar jag ana att något inte stämmer. Efter ett antal förvirrade samtal med bussbolaget som heter ungefär Lehman Brothers får jag veta att bussen åkt för att vi enligt dem varit en (1) minut försenade. Skandinaven loosade face igen och jag löpte bärsärk i sin lilla Nokia. Efter att ha talat med skolledningen fick vi veta att vi skulle ta taxi till Tin Hao och att bussbolaget senare ska ersätta oss. Till saken hör att skolbussen inte precis är gratis, och att de själva inte är de bästa på att hålla tiderna. En normal dag tillbringar jag mellan 40-60 minuter med att sitta och vänta på bussar, ofta i långt över 30 graders värme.
Vi kom in till skolan, men utan hunden, så Harrys och hans första möte får vänta. Jag och Alex hann dock med en fika. När jag kom tillbaka hem fick jag ett av alla dessa fantastiska mail som undrar vilket som passar bäst, att stanna hemma hela förmiddagen, eller hela eftermiddagen i morgon för att ta emot en firma som ska komma hit och fixa en grej. Då kändes det nästan som att jag skulle behöva en rabiesspruta...
Jag bokade en veterinärtid inne i stan. De kunde inte för än på lördag, men ville ha 250 kronor. Det tyckte jag lät väldigt rimligt. När tjejerna kommit hem bestämde jag mig dock för att kolla upp det statliga alternativet. Det visade sig att motsvarigheten till typ jordbruksverket hade ett ställe precis här intill, i ett litet skogsområde med små odlingslotter jag inte sett förut. Det var några få inhängnade byggnader, och man hörde massor av omhändertagna hundar skälla. Nu ska man inte tillskriva hundar alltför mänskliga egenskaper, men kanske inte ta ifrån dem för många heller, hur som helst kändes det ganska jobbigt att se hur Mr Ronson (Som sagt var..Inte helt spikat...) för första gången verkade lite nervös och stressad. Jag tror faktiskt att det kan varit så att han trodde att vi skulle lämna tillbaka honom, och han kan mycket väl ha varit på en liknande anläggning innan han hamnade på HKDR.
Det är inte ofta man blir uppiggad av en myndighetskontakt, men trots att de inte mycket engelska och jag ingen kinesiska gick allt otroligt smidigt. Fyra glada och trevliga personer kom fram och hjälpte oss, och vi behövde inte ens gå in utan allt klarades av på ett litet bord utanför. Som en jämförelse till morgonens kontakter kan man konstatera att när man vill förstå varandra, så gör man oftast det.
En rabiesspruta i baken, ett ID-chip i nacken och hundskatten kostade dessutom motsvarande 80 kronor.
Elvira undrade vad det var för sprutor, och jag försökte förklara. När allt var klart gick vi tillbaka hemåt, och hunden var snabbt på sitt vanliga glada och kaxiga humör. Längs vägen mötte vi en pit-bull, som han genast ville sätta på plats. Ägaren såg lite småchockad ut av att hans hund vek undan.
När vi kom hem frågade Elvira varför hunden fick en arab i rumpan.
Ibland behövs det inte så mycket för att bli på gott humör igen:-)
/F
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar