En dag på Cheung Chau: Begravningsstämning och Teprovning.

I lördags blev det äntligen en tur till Cheung Chau. Jag har sett fram emot att få se denna ö sen jag först hörde talas om den. Ön var bebodd långt innan Hong Kong och invånarna har levt av vad havet gett på mer än ett sätt. Fiske och piratdåd har varit viktiga inkomstkällor, och det finns en grotta där det sägs att en pirat vid namn Chueng Po-tsai förvarade sina byten. Av det lilla jag läst om piraterna i sydkinesiska sjön kan man väl säga att de får sina karibiska kollegor att framstå som...ja, ska vi säga Johny Depp? Efter en sen frukost packade vi in oss i en av de små röda taxibilarna och begav oss ned till färjeterminalen. Vi hann precis med färjan som låg inne.  När vi kom ombord var det undre däcket fyllt av vitklädda människor och man kände en stickande doft av brandrök som man ofta känner i närheten av templen.  Det var lätt absurt att höra hur man i högtalarsystemet basunerade ut att det råder strikt rökförbud, samtidigt som dessa människor tände värsta offerelden mitt bland alla passagerare. Nu är det här en befriande öppen plats där folk får se ut hur de vill, men när man ser en hel grupp av människor där alla kvinnor har någon slags Ku klux klan liknande huvor och alla män med vita pannband så anar man ju att det kan vara något speciellt på gång. Några av männen hade dessutom kronor av papper som var påfallande lika McDonalds logotyper.
   På helgerna ser man ibland olika kristna grupperingar med ungdomar i likadana T-shirts som går runt och ser lyckligt nyfrälsta ut. Förra helgen på Lamma fick jag min lässtund avbruten av att ett gäng sådana började sjunga kramgoa låtar på kantonesiska  och blicka längtansfullt upp mot himlen. Det här var dock något nytt, och jag började slå lite i guideboken för att se om det fanns någon högtid utöver Mid Autumn Festival och om den i så fall hade någon koppling till Cheun Chau. Det enda jag hittade var Bullfesten (!) som äger rum i April.   Då bygger de torn av bullar och klättrar sedan upp i dem. Varför de gör det stod det inget om.
   När vi efter en dryg halvtimma kom fram till det lilla färjeläget fick allt sin förklaring. När alla ställde sig upp visade det sig att vår färja gått med lik i lasten. Mitt ibland alla de vitklädda, och precis intill elden stod en kista. Det var förmodligen en vördad morfar eller farfar som nu förts tillbaka för att få sin sista vila på hemma på Cheun Chau.  Jag vart med ens väldigt glad att jag trots allt varit ganska diskret med mitt fotograferande och att jag inte, trots att jag hade god lust, frågat någon av dem vad det var handlade om. När färjan lade till började en av dem att spela på en sådan där flöjt som ser ut lite som en vuvuzela, men har en vass och metallisk ton.  För mig lät det Tibet, jag kan tyvärr inte beskriva det bättre.  Vi gick i land. Begravningsföljet dröjde sig kvar. Då jag anade att det skulle komma någon slags procession bad jag övriga familjen att vi skulle stanna en stund. Efter en stund hörde man flöjten, men när de kom var det fullt av folk och det gick väldigt fort. Kanske hade de tagit ut kroppen ur kistan och bar den öppet på en bår, men jag såg inte särskilt bra och är inte helt säker.

Cheung Chao är bilfritt.
Det är inte Beijing längre...

Vi tog varsin drink i ett av de juice- och testånden som är vanliga här och begav oss sedan iväg mot närmsta strand. På vägen passerade vi stora affischer som såg ut som propaganda för folkrepubliken. Det var också gott om Kinesiska flaggor, men mycket få Hong Kong-flaggor. Vad detta beror på har jag faktiskt inte en aning om, men skyltar med Mao-porträtt skulle man knappast se på Hong Kong-ön.
    Vi kom fram till stranden och Mr Ronson var som så ofta inte välkommen. Jag hade dock ingenting emot att ta en liten mini-hike ensam med honom. Inte minst sedan jag visste att det skulle finnas hällristningar i närheten och dessutom något som kallades "mini-great wall"( Inte det minsta motsägelsefullt)

Helig?

   Vi hittade vare sig hällristningar eller murar, men vi fick en fantastisk promenad längs stenlagda små stigar.Vi gick förbi ett litet tempel, och av någon anledning var Mr Ronson väldigt sugen på att gå in. Har han varit tempelhund förut?  Eller så ville han bara bekänna sina smutsiga tankar.  När vi kommit upp till den högsta punkten med en fantastisk utsikt mot Lamma och Hong Kong ringde Åsa. De hade badad klart och vi väntade in dem för att sedan tillsammans fortsätta längs stigen tillbaka till byn. Det hade förmodligen inte tagit särskilt lång tid att gå runt hela ön, men det får bli en annan gång. Piratgrottan och den "lilla stora muren" återstår därför att se.
Vi åt lunch på ett litet windsurfing-ställe på stranden. Cafét och surfingklubben ägs och drivs av  Lee Lai Shan som vann Hong Kongs första OS-guld i Atlanta.
    Det kändes som ett ställe direkt från nån film i Hawaii-miljö, och i takt med att seglen försvann ute på sjön fylldes stället upp med surfare i alla åldrar, från små barn till gamla väderbitna veteraner.

Klart han ska ha en båt...

    Nar vi skulle betala tog de inte kort, så jag fick ge mig iväg på en ganska lång promenad till en av öns
två bankomater. På ett torg pågick en stor ceremoni med de människor jag sett på båten. Det var massor med blomsteruppsättningar och människor i olika ceremoniella dräkter. Där stod även en Mercedes med Chaufför och en Yacht med kapten i papper, redo att eldas upp för att ge välstånd åt den döde i livet efter detta. Jag hade tyvärr, eller dessbättre, ingen kamera med mig. Det känns minst sagt lite okänsligt att fotografera en begravning bara för att den ser lite annorlunda ut med våra ögon. Sorgen är nog densamma vart man än kommer.
 Lite senare gick jag dock tillbaka och tog bilder på båt och bil då dessa stod lite avsides och gick att plåta utan att störa.
   När vi slutligen betalat visade det sig att hällristningarna jag gått runt halva ön för att leta efter låg precis intill caféet. Ett nästan fullgottt substitut till mina älskade runstenar därhemma. De borde ha runstenar på Ikea.

   Det var gott om folk längs strandgatan och massor av restauranger med priser som faktiskt var ganska mycket lägre både jämfört med Lamma och Hong Kong ön. Vi bestämde oss för att dröja kvar några timmar. Vi gick förbi en liten butik med några små grupper av de über-rustika bord och små pallar jag har sett i möbelbutikerna i Ap lei Chau (Det betyder förresten Ank-ön, har jag fått lära mig. Chau=ö,

Wan= bukt/vik) Jag har inte förstått att detta är te-grupper. En äldre brittisk gentleman som såg ut att ha kommit hit i tropikhjälm nån gång i tiden såg att vi stannat upp och sa att butiken hade fantastiskt te. Han hade inte fel. Det var inte bara väldigt gott te, det var framför allt en fantastisk upplevelse. Vi bänkade oss hela familjen vid det låga bordet. Innehvaren satt i en stor "trä-tron" och hade en bricka med en utsnidad Budda-figur fylld av små kannor och verktyg framför sig. Där stod dessuom ett antal grodor med lycko-mynt i munnen. Då och då stänkte han hett vatten över dem och deras färg ändrades då till guld. Först gjorde han ett pärl-jasmin te, av små kulor som ser ut som pellets ungefär. han gjorde allt i en glaskanna så att man kunde se hur bladen vecklade ut sig. Från en liten ång-värmd behållare tog  han sedan fram minimala små koppar, stora som ett halvt snapsglas ungefär. Jag vet inte om det var hans te eller hela situationen, men jag vart helt betagen, och just där och då hade jag kunnat lova mig själv att aldrig mer dricka kaffe. Vi fick också smaka på ett te gjort av hela jasminblommor. Det var fantastiskt att se hur en boll, stor som en flipper-kula, långsamt vecklade ut sig till en blomma i det heta vattnet. Allt gjordes med graciösa rörelser och han lyfte te heta små kopparna med speciella träverktyg. Övriga familjen gick vidare, men jag stannade ytterligare någon halvtimma och provade treårigt, sjuårigt och tioårigt svart te som plockades fram ur fantastiskt vackra runda tygfodral. Det såg mer ut som olagliga substanser än te....Detta serverades i aningen större koppar, som mer påminde om storleken på en punch-kopp. jag köpte med mig te för lite för mycket pengar, men avstod från te-serviserna trots att jag tyckte de var både fina och prisvärda. Enligt Åsa kostar de bara en bråkdel på andra sidan gränsen, och eftersom att mina visa är klara är det väl snart dags att åka dit.
   Vi åt middag på den sista krogen på huvudgatan. Precis intill pågick en fotbollsmatch. Alla bord var fulla och personalen bad oss slå oss ned på en parkbänk. Vi trodde att vi skulle sitta där och vänta på bord, men inom ett par minuter kom de bärande på ett bord och ett par extra stolar och några ögonblick senare hade de hängt upp en ny ljusslinga. Fyra rätter att dela på, med fantastiska skaldjur och grönsaker i chili och vitlök kostade 250 spänn, inklusive ett par pilsner till mig och Åsa.
   Vi tog en av de sista båtarna hem. Hela familjen satt och halvsov. Jag satt och bläddrade i mina böcker för att hitta en lämplig utflykt att göra på söndagen.
   Tro det eller ej, men det blev nästan en ännu bättre dag.