Jobbångest och tre sorters avundsjuka

Har suttit och skrivit hela dagen. Det kom in ett sent korrektur på kokboken jag jobbade med i somras. Sena korrektur och kundändringar brukar knappast vara mina favoritgrenar, men jag måste erkänna att denna gången blev jag nästan glad. Eller jag blev glad.
   Vet inte om det år bra eller dåligt, hur som helst märker jag allt tydligare hur viktigt mitt jobb är för min självbild och självkänsla. Hemlängtan har jag faktiskt inte, men jag saknar mitt jobb och mina arbetskamrater något alldeles fruktansvärt.  Dels för att RBK är en sällsynt trevlig arbetsplats, men också för att mitt yrke på något sätt innefattar allt jag tycker om och allt jag intresserar mig för.
Det finns både för och nackdelar med det. Professionella motgångar blir väldigt personliga, men å andra sidan kan egot få sig en ordentlig åktur när det går bra också:-)

Bok och brev från snälla Larsa.

   Igår kom det ett vänligt brev och en bok från en kollega. Det var faktiskt nära att det brast.
Jag blir sur, grinig och ledsen av att inte jobba, och jag är på allvar ordentligt avundsjuk på alla som står och väntar på bussen och ska till jobbet på morgonen.
    Det verkar finnas två sorters medföljande, och bland dem jag träffar verkar de vara fördelade ungefär 50/50. Vissa har inga problem med att släppa den egna yrkesrollen och bara njuta av tillvaron (dem är jag också avundsjuk på!) Andra känner mer som mig och har svårt att acceptera tanken på att inte behövas någon annanstans än hemma.
   Idag har jag för första gången haft jobb att göra hela dagen. Jag hämtade affischerna åt Angela på morgonen och hade ett snabbt möte, sen har jag suttit med kokboks-korrektur hela dagen och nu ska jag snart ge mig i kast med en liten grej åt byrån därhemma. Det mina vänner känns alldeles fantastiskt.

Kul var också att jag igår faktiskt såg min första hyfsat intressanta annons sen jag kom hit. En helsida i en morgontidning för Gucci - det känns knappast som något man skulle få se hemma. Att det dessuom är ett modehus som inte visar mode känns ännu ovanligare. En bild på en ateljé i Florens 1953 och rubriken/taglinen" Forever now". Den är faktiskt riktigt bra, inte minst för ett varumärke som Gucci och tillsammans med en historisk bild.  Här och nu, mina vänner. Ingen människa har någonsin befunnit sig på någon annan plats eller i någon annan tid. Man får helt enkelt jobba därifrån, men man kommer aldrig någon annanstans. Där fick ni lite kvasifilosofi att fundera på.
En tredje grupp att avundas är de lokala kollegorna som fortfarande kan få göra helsidor i broadsheet, istället för de där små pamfletterna alla tidningar blivit därhemma. Det har inte varit bra för reklamen, och vad värre är har det även varit uselt för journalistiken. Det märker man när jag som igår läste en fantastisk artikel om en kvinna vid namn Wang Yali som förutspåddes en lysande karriär inom det Kinesiska kommunistpartiet, men som enligt tidningen "ljugit om allt utom sitt kön". Nu har hon fallit stenhårt i en härva de beskriver som "en burk fylld av korrupt mask". Underbart med artiklar som kan få löpa över en hel sida eller ett uppslag. Det blir helt enkelt inte samma sak i tabloid, och artiklarna i Sverige har tveklöst blivit mer kvällstidningslika.
Här blandar vi visst högt och lågt. Det blir så ibland. Trevlig helg kära vänner,  klockan 11 i kväll hoppas jag ta en Skype-Afterwork med några vänner därhemma.
/F