När alla vännerna åkt hem.

En gammal Gyllene Tider låt dyker upp i huvudet. En lagom sorgsen ballad där ljusen släkts för länge sen och någon, vi kan väl förmoda Per Gessle, sitter ensam på sin säng för att – just det, Alla vännerna gått hem.

   Nu sitter jag inte ensam på min säng, och det är långt ifrån alla vännerna som åkt hem, men under några veckor under hösten var det hemskt mycket hejdå.

   Det var hejdå-fester och hejdå-junkar och avskedsdrinkar och en sista pilsner. Det var en sista tur till peaken och en sista dag på stranden, och så en dag så satt jag där på Café O på Caine och kunde konstatera att det i princip bara var jag kvar i stan av oss som brukade träffas där.

    Och jag bläddrade igenom kontakterna i telefonen och insåg att det inte fanns så vansinnigt många kvar att ringa.

Det är, på gott och ont, en stad i ständig förändring. Människor kommer och går. Den första fest vi var bjudna på när vi kom för snart två år sedan var talande nog en avskedsfest.

Och än mer säger det väl att det ofta just på avskedsfester man träffar nya människor.

    På samma sätt förändras staden omkring oss. Hus byggs och hus rivs. En butik kan slå igen för att para ett par dagar senare ha lämnat plats åt en ny. Det eviga ljudet av borrhammare som river blandas med dunkandet från pålningsarbetet där ett nytt hus ska byggas.

    Jag träffade en Brittisk herre i en bar för några veckor sedan. Han var uppvuxen här, men hade inte varit tillbaka sen 1962. Han sa att inget var sig likt, men att han ändå på något sätt kände igen sig överallt.

     Jag tror jag förstår vad han menar. Hus försvinner, nya växer upp, folk flyttar hit och andra flyttar hem.  Stan förändras, men är sig alltid lik, och umgänget byts ut men livet fortsätter ungefär som tidigare.

Staden omkring oss är inte rädd för förändring. Snarare tvärt om. Och när man bor här är det bara att följa med på den fantastiska resan. Vänner flyttar hem, men det finns tusentals nya att lära känna.

    Om vi började med en gammal låt kan vi väl sluta med en ännu äldre film.

När vännen Alex skulle åka hem tog vi en sista pilsner (nej, faktiskt inte vin) på Ricks i Soho.   Och ni minns väl i vilken film som Everybody goes to Ricks?

    De som har flyttat hem har ju fatiskt inte försvunnit. En dag  sitter man där i en annan bar i en annan stad och då kan man höja ett glas och säga – Here is looking at you kid. We will always have Hong Kong.