Äta plastpall i Jordan.

En pall av rätta snittet

Din kypare bär gummistövlar, kortbyxor och ett skitigt linne. Du blir smått brutalt nedtryckt på en plastpall mellan två Kinesiska byggarbetare och någon slänger till dig ett sönderdiskat plastglas och ett par ätpinnar i plast.  Får du dessutom en stor, kall flaska Tsing Tao på bordet ska du le stort och gratulera dig själv. Med stor sannolikhet har du en fantastisk matupplevelse framför dig.

En vän var på besök hemifrån Sverige. Han ville äta kinamat, eller som han sa, ”riktig jävla kinamat” Förstår du vad jag menar, undrade han. - Jag förstår precis, svarade jag. Du vill äta plastpall. Det är bland det finaste man kan äta i Hong Kong.
   Han tittade lite tveksamt på mig och förstod inte mer när jag tillade att man dessutom bör hålla utkik efter byggnadsarbetare, blekta plastfat, dito glas och personal i gummistövlar och linne (bar överkropp är en bonus)
    Min vän hade exakt ett dygn på sig innan hans tredagars konferens skulle börja.  Helst hade jag velat ta med honom till Lamma, Cheung Chau, eller Sai Kung. För att inte tala om Po Toi. Tiden var dock knapp, och vi behövde dessutom ta hand om en sådan där inköpslista som alla får, men ingen vill ha, när man ska resa någonstans. Särskilt hit.
Medan vi stressade fram längs stekheta gator och köpslog om telefoner och handväskor förklarade jag att gummistövlarna är ett säkert tecken på att råvarorna anländer föredömligt färska, det vill säga levande. Linnet tyder på att servicen är snabb. Servitörsrock är en dålig idé i värmen.  Byggjobbarna garanterar, här som på de flesta ställen i världen att portionerna är anpassade för fullvuxna människor och de blekta plasttallrikarna och glasen visar dels att gästerna är många och cirkulationen stor, men också att etablissemanget har fokus på rätt ställe.
    Visst går det att avnjuta sagolika måltider, här och på andra ställen, med rätter som skapats av gastronomiska genier. Men trots att en sådan middag kan vara en alldeles fantastisk upplevelse för smaklökarna, går man sällan därifrån särskilt lycklig. Och det har inte bara med notan att göra.
   När man däremot slår sig ner på en plastpall, efter en lång hiking, eller som nu med en kompis på shoppingtur så upplever man något helt annat.
    De största matupplevelserna är inte sprungna ur några plötsliga kreativa infall. De har istället vuxit fram genom en egen långsam evolution. De har sitt ursprung i dagar av dålig fångst och år av dålig skörd, men också från perioder av överflöd då det gällde att ta hand om vad man och bevara det så länge som möjligt. Det är rätter som formats av kärlek och omtanke. Det är smaker som nedärvts genom generationer. Om man serverar sina gäster sådan mat, då spelar faten ingen roll. Om man vet att man serverar rätter som mejslats fram genom århundradena, då kan man utan att skämmas möta sina gäster i bar överkropp och gummistövlar.
   Och när man äter sådan mat, då sitter man gärna på en plastpall, och dricker man därtill en lite för stor flaska Tsing Tao ur ett lite för litet glas och njuter av skådespelet omkring sig då får man en upplevelse som ingen stjärnkock och ingen inredningsdesigner kan efterlikna.