Hongkong med nya ögon. Och Öron.

Jo, jag har faktiskt åkt...
Hoppas att det framgår av texten,
vill vara säker på att ingen missar:-)

- Vasaloppet! Plötsligt hörde jag mig själv säga det högt, mitt I morgonrusningen på Sheung Wans MTR-station. Då och då har jag reflekterat lite över att det där eviga pipandet när folk passerar genom spärrarna påminner om någonting. På något sätt låter det väldigt bekant. Det är inte så att jag legat sömnlös över saken, men det har ändå funnits en lite irriterande känsla av att jag hört exakt samma ljud förut, fast någon helt annan stans och i ett helt annat sammanhang. En dag i förra veckan trillade polletten plötsligt ned. Det låter som tidtagarmattorna man passerar över på Vasaloppet, Vätternrundan och andra motionslopp därhemma. När hundratals motionärer passerar ger det exakt samma monotona och orytmiska pipande som när Hongkongborna läser av sina Octopus-kort. Och kanske är det lite av starten i Berga by även över lämmeltåget av människor. Dock färre toppluvor.
   Annars är det väl ärligt talat inte särskilt mycket som påminner om vare sig vintern eller den stundande högtiden därhemma. Juldekorationerna som började dyka upp överallt direkt efter Halloween känns lite som ett luciatåg på midsommarafton. Personligen har jag lite svårt att uppbåda någon direkt julstämning. När jag i en hiss häromdagen hörde Bing Crosby drömma om en vit jul kände jag spontant att 1- Gör det du och 2 - Det gör inte jag. I veckan som gick var det tre månader sedan vi kom hit.. Det är med andra ord dags för ett första kvartalsbokslut.

Sådana här bilder tar jag sällan längre...

   Det är rätt trångt på plussidan och jag har faktiskt ganska svårt att hitta några direkta minus. Om något belastar resultatet är det nog snarast att Hongkong så sakta börjar bli vardag. Det händer allt mer sällan att man spontant tar fram kameran. Dofterna och synintrycken börjar kännas bekanta och till och med hemtama. Okej, när fiskhandlarna för några veckor sedan hade backar fyllda med stora gråa paddor kan jag erkänna att hellre varit på Konsum därhemma. Annars saknar jag egentligen ingenting utom familj och vänner hemifrån.
Jag saknar däremot de där första veckornas omtumlande upplevelser av kontraster och nya intryck. Ögonen har börjat vänja sig. Det har öronen också
 Efter sex veckor av kantonesiska händer det titt som tätt att jag kan förstå flera meningar av vad folk säger. Ska jag vara ärlig är dock merparten fortfarande obegripligt, och som jag skrivit förut är det ibland mer irriterande att förstå lite än ingenting alls.
På tal om hörselintryck pratade jag med vännen S. härom veckan, och det visade sig att vi båda gjort upptäckten att trots att språken är så åtskilda språk kan bli, kan man titt som tätt nästan svära på att man hör någon prata svenska. De sjungande tonerna i kantonesiskan kan ibland låta påfallande mycket som vårt klingande modersmål. En gång var jag övertygad om att någon intill mig sa ”Åka till Dalarna”. När jag vände mig om och förväntade mig att få se en landsman stod där en kinesisk farbror som med stor sannolikhet inte var på väg till Dalarna.
    Eller så kanske han skulle åka Vasaloppet?
Om jag hade ett sådant där litet förfädersaltare där hemma som Kineserna har ibland skulle jag tända lite asiatisk rökelse och lägga dit några rejäla Småländska potäter, och sen be för att Hong Kong gärna får kännas som hemma, men att den fantastiska kultur vi har omkring oss aldrig ska bli vardag.

Ha en bra advent,

/F