När historien tar slut

Mina vänner, det här är mer eller mindre rakt av en text för januari/februari numret av Bulletinen för Svenskar i Hongkong (Eller Hong Kong, som jag föredrar att skriva:-)) Invandrarpappan lovar att öka tempot och komma tillbaka med lite mer personliga reflektioner över Burma och Vietnam inom kort.

Jag och Elvira var båda gyllene musar.
Farbrorn syns inte i bild.
Det känns bäst så.

Den gamle mannen la sin hand på min och mumlade en buddistisk bön. Med den andra handen hjälpte han mig varsamt att i rätt ordning hälla vatten på ett antal buddafigurer, för familj och vänner, för hälsa och välmående, för framgång och affärer, och slutligen en skopa på Den gyllene musen, som jag några minuter tidigare fått veta att jag på något sätt har ett speciellt förhållande till. Hur vet jag inte riktigt, men jag vet att det beror på att jag är född på en torsdag. Vi firade jul hos släktingar i Burma, och är man Yangoon måste man besöka den gyllene pagoden Swedagon. Om den innehåller sex eller sextio ton guld minns jag inte, men om man utgår från storleken skulle jag vara förvånad om det inte var det senare. Nu var det dessutom julafton, så vad kunde då passa bättre än en ordentlig dos guld och rökelse. Det skulle visa sig att vi dessutom fick i alla fall en vis man med på köpet.
    Han kom fram till oss strax innan för entrén. Han frågade om han fick visa oss runt. Sedan undrade han om vi visste vilka veckodagar vi var födda. Med undantag för något enstaka söndagsbarn var det ingen som kom ihåg. Jag och min fru kunde inte ens vilka dagar våra döttrar var födda.
Det var dock inga problem. Mannen halade fram en liten almanacka och frågade efter våra födelsedatum. Min äldsta dotter visade sig vara född en onsdag. På morgonen eller kvällen, undrade mannen.  Det hade han inte frågat någon av oss andra, och när vi undrade varför förklarade han att onsdag är två dagar.
   När alla veckodagar var utredda började vi tillsammans med den gamle mannen gå runt pagoden till de små altarna. Ett för varje dag i veckan. Och så två för onsdag.
   Jag småpratade lite med honom medan vi gick där.
- Jag brukade vara professor i historia sa han, men det kan jag inte vara längre. När jag frågade varför svarade han kort - De ändrade på historien.
Och detta hände inte på Hannibals tid, och det hände inte innan jesus var född. Detta hände för bara några år sedan. Det är inte bara historien de ändrat. De har bytt flagga också. Inom loppet av ett par dagar i höstas försvann den blå-vit-röda flaggan och ersattes med en märklig skapelse i rött, grönt och gult med en stor vit stjärna.
Den gamla fanan skulle halas av en man född en onsdag (vet dock inte vilken av onsdagarna) och hissas av en man född en torsdag.
    Lonley planets Myanmarguide (Ja, de bytte ju namn på landet också) listar en rad skäl för och emot att besöka landet. Jag måste erkänna att jag nog spontant känner att de emot trots allt väger tyngst. Ändå åkte nog hela familjen därifrån med stark känsla av att vi måste  komma tillbaka. Kanske för att vl lämnade med en känsla av att inte riktigt förstå var vi varit.
   De rödklädda munkarna, och nunnorna i rosa. Munknoviserna från sex år och uppåt vi besökte på julaftonsmorgonen, den galna trafiken med gamla solblekta 70- och 80-talsbilar som man knappt skulle få skrotvärdet hemma, men som vi fick lära oss kan kosta många hundra tusen HKD. Och dessutom en känsla tudelad känsla av att man dels kunde tala relativt öppet, men att alla, även expats, i vissa sammanhang gick över till något slags kodspråk.
   Att säga ”hem till Hong Kong” känns fortfarande en aning främmande. Det är dock längesedan jag hade en sådan stark känsla av att komma hem som när jag strax efter att vi landat gick genom Soho.
Hem till en plats där pressen kan skriva vad den vill. Hem till en plats där alla barn kan få utbildning utan att lämnas till ett kloster.
   Samtidigt dröjer det sig kvar en känsla av att det finns en grundläggande skillnad, någonting under ytan, som inte handlar om vad som är rätt eller fel, utan om ett grundläggande annorlunda sätt att se på individen, samhället och vad livet går ut på. Historien behöver kanske inte skrivas om, men det känns som att man måste lära sig att det finns en till.

Novemberpicnic + gåshud och en liten tår.

Christina, flickorna och Mr Ronson

Idag var det dags för flickornas skolas årliga November-picnic. Jag vill minnas att jag skrev om den redan första veckan.  Veckorna efter att vi kommit hit kände jag mig lite snuvad på min favoritmånad september. Den höga klara luften, de vackra färgerna, den behagliga temperaturen och inte minst kantarellerna lyste med sin frånvaro och ersättes istället av en fuktig värme som fullständigt sög musten ur en. Nu kan konstateras att i Hongkong heter september november. Fortfarande dock utan kantareller, men jag kan stå ut med att byta dem mot dim-sum och räkor med chili och selleri.
   Det har varit en bra vecka. Älskade lillasyster Christina är här på besök (vårt första besök, faktiskt) och vi har dessutom hunnit med en trevlig middag tillsammans med gamla Grännaskole-vännen Ann som är här på semester med sin familj. Hon hade dessutom den stora vänligheten att ha med sig tre paket Zoega-kaffe.
   Vi hade tänkt att vandra upp till picnicken på peaken, nu blev vi lite sena i starten, så det blev taxi upp och vandring ned istället.  Efter att ha ätit vår medtagna sushi och pratat lite med andra familjer gick vi först "The goveners walk" och sen hikade vi vidare ned till midlevels. Det vart lite gnälligt, så när vi väl kommit ned blev det taxi ner till färjeterminalerna för en tur till Lamma, som vi ville att Christina skulle få se innan hon åker hem. Det var "Lamma fun-day" så den gamla hippie-ön var om möjligt ännu flummigare än vad den brukar vara. Massor av musik, marknadsstånd och små tillfälliga barer längs de små stigarna.  Vi hängde på "hundstranden" en stund och gick sedan till en av de många skaldjursrestaurangerna för att äta middag. Vi beställde vår redan nämnda favorit, räkor med chili och selleri, samt stekt tofu med chili, broccholi med vitlök och fullständigt underbara musslor. Efter middagen ville den kvinnliga majoriteten gå i butiker en stund och jag gick och kollade när båtarna gick "hem" till Aberdeen. Sista båten gick 9:15 och strax innan båten skulle gå satte vi oss med varsin pint Tsing-tao på en av de små barerna. Då ringde telefonen. +951 betyder att mellan-lillasyster E ringer från Burma, och eftersom att det varit några smått dramatiska dagar där var det inte utan lite extra hårda hjärtslag jag svarade. Det blev ett magiskt samtal. Lillasyster och svåger E bor praktiskt taget grannar med Aung San Suu Kyi, eller "den gamla damen" som syrran brukar skriva i sina halvkodade mail. Att något var på gång har de tydligen förstått i flera dagar. Nu kom de hem från stranden precis lagom för att se polisstyrkorna dra sig tillbaka, och de stod i damens trädgård och såg henne komma ut för att ge sitt första tal i frihet på tjugo år. Gåshud och faktiskt en liten tår. Det är lång väg kvar att vandra, men så var det även när Mandela gick ut genom fängelseportarna. Magiskt att få en direktrapport från sin egen lillasyster, och kul att höra sin svåger på ekot.
En väldigt bra dag för familjen Dahlberg. Förhoppningsvis även en dag som gjorde detta hörn av världen lite bätte.