Söndag i Soho med nya vänner och en rödgardist

Söndagarna har märkligt nog börjat segla upp som något av en favoritdag sedan vi kom hit. Hemma har jag alltid avskytt söndagar. Det har säkert dels en koppling till lite ångestfyllda barndomsminnen av gudstjänster och söndagsskola, men jag har framför allt aldrig riktigt kunna koppla av när jag vet att arbetsveckan snart ska börja.  På väg hem från landet på söndagarna därhemma kunde jag rent fysiskt känna hur Stockholmshäxan kom och satte klorna i mig. Bekymmer man lagt åt sidan gjorde sig plötsligt påminda. Stressnivån steg och den kommande veckans alla arbetsuppgifter började torna upp sig. Här har söndagen istället blivit en skönt avslappnad dag med familjen, och nästan varje helg har vi antingen gett oss  ut till någon strand eller åkt ut på någon av öarna. Igår åkte dock Åsa på mässa i Shanghai, så jag och flickorna var själva. Vi åkte in till stan och lämnade tillbaka Harry, och sen gick vi och åt lunch med Alex. Efter en kort promenad med Alex, Emma och hundarna var vi egentligen påväg hem, men så gick vi förbi en liten pub där ett antal engelsmän och australiensare på sant brittiskt manér hängde med barn och hundar.
Vi stannade och pratade en stund, och eftersom att vi ändå inte hade något annat för oss slog vi oss ned en stund. Pappa fick en Stout och flickorna varsin cola.  Det blev en skön eftermiddag och en påminnelse om hur otroligt vänlig den här staden är. Det är så oerhört lätt att få kontakt med folk. Attityden är typ, vi sitter i samma bar, alltså är vi kompisar. Och eftersom att vi bor i samma stad kan vi ju lika gärna byta telefonnummer och ses igen.  Flickorna fick också nya kompisar, och vi satt alla och matade våra barn med 20-dollarssedlar så att de kunde gå fram och tillbaka till 7-eleven och köpa godis. Mycket ansvarsfullt.  Vi bestämde att ses igen nästa helg då det ska vara en stor pic-nic till förmån för en systerorganisation till HKDR.  På väg hem kunde jag inte låta bli att slinka in till min favoritleverantör av  Kinesisk propaganda. Det blev en ny staty, dock betydligt mindre än den förra jag köpte. En ung rödgardist med megafonen redo och Maos lilla röda i handen.  Det är något väldigt speciellt med propagandan från kulturrevolutionen. Vännen JP därhemma har en stor och fin samling av affischer från perioden.  De visar på en så oerhört idealiserad och utopisk tillvaro, och saknar oftast de hårda och krigiska undertoner som brukar finnas i både höger- och vänsterpropaganda. Istället är det feta glada barn och gemenskap på risfälten. Och även om någon kan hålla i ett gevär, eller som på min förra staty rida på en raket så ser alla för det mesta glada och vänliga ut. Det enda jag kan komma på att jämföra med  är Jehovas vittnens skildringar av det framtida paradiset på jorden. Här är det dock svårare att avgöra om bilderna är tänkta att skildra nuläge eller framtid. En sak är dock säker. Verkligheten var allt annat än sockersöt. Tror att det är den kontrasten som gör det så intressant.
Flickorna är lediga från skolan denna vecka, men dessvärre är Åsa bortrest och jag har min skola, så det lär bli en del pusslande för att få allt att gå ihop. Idag är det dock lugnt. Jag har bytt en vecka mot Harry mot att Alex får ta flickorna en dag, så nu ska jag bara ordna frukost sen ska vi bege oss in till stan.
Han en bra vecka,
/F

Det var Tysken, Fransken, Rysken och vi

Igår bestämde vi oss för att äta middag i Soho. Jag och tjejerna åkte in lite tidigare för att få till ett första möte mellan Harry och Mr Ronson (Det är nästan bestämt nu...)
   Jag har ärligt talat varit lite orolig. Mr Ronson är extremt irriterad på alla sina artfränder. Han blir däremot glad av barn och är annars snäll mot allt och alla. Jag har tyckt att detta är lite märkligt, för på HKDR lekte han med alla andra hundar och var inte inblandad i en enda av de små skärmytslingar som uppstod nu och då.   Harrry har ju franskt påbrå, och Ronson är Tysk-Kines (Precis som grannfamiljen, slog det mig just) Harrys husse har dessutom rötterna i Ryssland, så vi hade så att säga alla ingredienser på plats både för en Bellmanhistoria och ett världskrig. Vi satte oss och väntade på en grekisk liten krog som ligger precis vid den rulltrappa som så att säga är Sohos pulsåder. Rulltrappan är egentligen värd ett inlägg i sig, och faktum är att den nästan borde ha nämnts i det inlägg jag skrev om kollektivtrafiken. Den är inte bara väldigt praktisk. Den gör det också extremt lätt att bestämma möten. Man kan i princip sätta sig på vilken bar eller restaurang som helst och bara vänta på att sällskapet kommer åkande.  Efter som att många rör sig i Soho på kvällarna och många ex-pats bor där blir det också många spontana möten.
    Nu bar det sig inte bättre än att Harry kom gående bakifrån utan att Ronson såg honom. Det blev ett väldigt gläffsande och morrande från Ronsons sida,  men Harry struntade helt i honom och började istället glatt att hälsa på flickorna. Tysk aggression mötte Fransk arrogans, men ganska snart var Maginot-linjen bruten, och de bestämde sig för att sluta bråka och lukta varandra i stjärten istället. Lite kontinentalt, sådär.
    Jag träffade en kille som bott flera år i Shanghai som tyckte att utelivet i Hong Kong var lite väl präglat av Engelsk pubkultur med folk som står och hänger vid bord och hinkar pilsner. Jag förstår vad han menar, men samtidigt är utbudet av krogar och kök otroligt stort och det är en skönt avslappnad stämning. Jag har aldrig varit i en stad där tröskeln för kontakt mellan främlingar är så låg. Människor pratar med varandra på ett helt annat sätt än hemma. Alex hade härom dagen blivit "utskälld" av en australiensare för att han satt ensam och läste istället för att prata med honom som också var ute själv.
Detta är en stad där människor kommer och går, man är här för några veckor, eller några år. Umgängeskretsar skiftar ständigt och alla måste så att säga göra det bästa av situationen och ha så kul som möjligt med dem som finns tillhands. En annan skillnad mot en utekväll hemma är att det överallt är en blandning av människor både med olika bakgrund, men framförallt i alla åldrar. Ett pensionärspar kan sitta bordet bredvid ett gäng tonåringar, och som barnfamilj känner man sig välkommen överallt, även sent på kvällarna.
    När Åsa kom från jobbet gick vi till en trevlig Vietnames med en liten innergård där hundarna var välkomna. Under kvällen stötte Alex deesutom ihop med en svensk kille som bor i samma hus som han. Det visade sig att han letade deltagare till en uthållighets-vandring i November. Ett lag på fyra personer skall vandra 100 km på 48 timmar. Det räcker med att titta på bergen runt omkring för att förstå att det förmodligen är något hårdare än det låter. Jag blev väldigt uppiggad av möjligheten och anmälde genast mitt intresse. Alex var också intresserad och nu har vi börjat jakten efter den fjärde mannen. Helst en annan medföljande. Vi har ju tid. Vi kan gå hur långt som helst:-)

Lite annat:

När vi satt och väntade på Åsa kom det en gammal man med de tjockaste glasögon jag någonsin sett stapplande längs trottoaren. Jag var tvungen att försiktigt ta honom i armen och föra honom åt sidan för att han inte skulle går in i vårt bord. En liten bit bort gick han in i en stolpe, men sakta men säkert letade han sig bort mot rulltrappan, och en stund senare kom han lika sakta tillbaka med en kasse med frukt och grönsaker.  Fick höra att han kommer varje kväll. Han väntar till det blivit mörkt så att han med den lilla syn han har kvar kan följa lamporna till marknaden.

Idag hade The Post (som jag fått lära mig att man säger) en helsida om ökad intolerans i Europa. Det kändes sådär. Uppe på på peaken i söndags vad det många muslimska familjer som firade Eid. I ett och samma sällskap såg jag alltifrån en burka, till  vanliga slöjor och tjejer med mer västerländska kläder.
Mosken ligger ett stenkast från ett buddistiskt tempel, och du ser överallt människor med vitt skilda trosuppfattningar. Vad jag förstått det kan även homosexuella visa sin kärlek öppet.
Det är en mycket civiliserad plats, men självklart inte fri från problem. I spåren av gislandramat och dödskutningarna på Filipinerna där flera Hong Kong kineser dog har tyvärr många filipinska hembiträden råkat illa ut. Flera har fått sparken och trots att jag bara läser de engelskspråkiga tidningarna har jag sett flera insändare med väldigt obehagliga undertoner. Jag ska återkomma till ämnet inom kort.
/F