Som en nyanländ Somalier på Skansens julmarknad.

Nyårsfixad balkong 

Ett apelsinträd ska vi ha, så mycket visste jag. Och blommor och godis. Vi behöver dessutom massa röda kuvert och (helst ovikta) 10, 20 och 100-dollarsedlar.
Igår sprang jag runt och försökte fixa det vi behövde inför det kinesiska nyåret. Ärligt talat känns det lite förvirrande. Som sagt, jag förstår hur det måste kännas att vara nyanländ från låt säga Somalia och gå runt på Skansens julmarknad.
  - Hur många såna där träd ska man ha? Räcker det med ett? Är detta något man skall äta, eller nåt som ska hänga i granen? Ska man ge julklappar till alla man känner, alla i kvarteret, eller alla man möter?
Av vad vi förstått så skall röda kuvert med Lucky Money ges till ungefär  barn, och ogifta släktingar, medarbetare och tjänstepersonal. Huruvida de sistnämnda ska vara ogifta eller inte har jag inte riktigt förstått.
Vi har ju ingen släkt här, så det ska väl hålla ner kostnaderna lite. I övrigt laddar jag några kuvert och lägger i innerfickan och så får vi se vad som händer.
Det finns några jag verkligen vill ge till. Inte minst de, en del mycket gamla, personer som jobbar med sophantering, städning etc på området där vi bor.
För ett tag sedan pratade jag med en person som bott här ganska länge, och frågade hur man skulle hitta alla man väntades ge kuvert till.
- Du behöver inte oroa dig, sa han. De kommer hitta dig.
Det ligger en del i det. Man kan lugnt påstå att människor gjort sig ganska synliga på sistone, och de sista veckorna har man knappt fått öppna en dörr själv. Igår i gymmet var det en tant som var så hjälpsam att jag nästan trodde hon skulle kliva upp på löpbandet åt mig.
Nu har helgen börjat och vi ska försöka fira den så gott vi kan.  Vi har köpt ett apelsinträd. Vi har hängt upp lite nyårsdekorationer.I morgon ska vi äta middag med goda vänner. Idag ska vi förhoppningsvis åka över till Kowloon och titta på nyårsparaden.
   Om en liten stund ska jag och Mr Ronson gå på morgonpromenad, och då räknar jag med att få dela ut de första kuverten. Kung Hei Fat Choi, kära vänner.

  

Nu har vi gått över en gräns.

Det tog några månader, men i lördags passerade hela familjen gränsen över till Folkrepubliken, eller "Det stora landet" som de säger på kantonesiska. Med tanke på att det är just ett väldigt stort land känns det väl knappast som att man kan säga att man varit i Kina, men tjejerna är i alla fall nöjda över nya stämplar i passen. Vi hade dessutom besök av kära vännen K. Gränsorten heter Lowu (eller nåt sånt) och verkar vara ett enda stort shoppingcenter, på bekvämt avstånd från ett väldigt stort industriområde.
Tror inte att jag upplevt sådana intensivt påflugna försäljare sedan kameluthyrarna utanför pyramiderna. Likt sina egyptiska kollegor låg de farligt nära att förstöra hela upplevelsen. Jag kan tycka det är kul att sitta ner och förhandla om något jag vill köpa. Det blir dock rätt tröttsamt att behöva tjafsa om hundratals prylar man inte vill ha. Det blev dock en liten tubkikare till balkongen till en fjärdedel av vad samma kikare kostar här. Det är verkligen superkul att kunna titta på fartygen nedanför balkongen, speciellt de små fiskebåtarna från hamnen i Aberdeen. Än så länge har jag inte vänt mig om och spanat in i några lägenheter, men den gränsen kommer säkert också att passeras vad tiden lider:-)
   Efter några timmar gick jag och döttrarna döttrarna tillbaka till stationen och tog tåget tillbaka hem. Åsa och K stannade dock för att shoppa vidare. Mycket är verkligen galet billigt. Mycket är väldigt kopierat. En hel del är faktiskt inte kopierat alls. Det är en otrolig blandning av både högt och lågt och bra och dåligt. Som reklamman är det svårt att inte hamna i lite varumärkesfunderingar.
   Huruvida det finns så kallade "äkta kopior" eller inte är omtvistat. Då det för många mindre företag är omöjligt att övervaka all produktion skulle jag dock bli förvånad om det aldrig har hänt. Självklart måste det vara frestande att att producera några hundra enheter extra för att kunna sälja dem själv, till ett lågt pris, men med mycket högre marginal.  Det florerar också historier om hur företag förlorat kontrakt för ett större modehus, men som med kunskap om  underleverantörer och kvaliteter fortsatt produktionen för egen del.  Ett par av de mest halsbrytande händelser jag hört talas om innefattar dels kopior som letat sig in - och sålts till fullpris- i alldeles äkta butiker, och en tjej som lämnat in en kopierad handväska (med kopierat äkthetsbevis) för reklamation hos ett av de större italienska modehusen. Hon fick inte en ny, men de tog gladeligen emot den för reparation.  Allt detta väcker naturligtvis frågor om vari i "äktheten" ligger. I priset? Nej knappast.  Snarare i vem som tjänat pengarna. Och nästan bara där. Juridiken får andra ta hand om, men jag tycker ändå att det är att göra det lite för lätt för sig. Om man istället vänder på perspektivet och närmar sig frågan från konsumenthåll blir det genast lite mer komplicerat. Då handlar äktheten snarare om varans förmåga att leverera det önskade varumärkesinnehållet. Det kan handla om status, intelligens, uppror eller flärd. Det kan vara att signalera en livsstil, eller en värdering som progressivitet eller konservatism. För konsumenten ligger äktheten nog snarare i varans förmåga att leverera detta innehåll, och sända de önskade signalerna.
En person som köper eller får en kopierad vara, och tror den vara äkta, och om omgivningen dessutom ser väskan, klockan eller skjortan som äkta - ja då kan faktisk även en kopia ge en alldeles äkta varumärkesleverans.
   Missförstå mig nu inte och tro att ovanstående syftar till att försvara kopiering. Det gör jag verkligen inte. Tycker snarast att det är ganska chockerande vilket enorm industri det handlar om, och hur oblygt varorna säljs. Det ger dock en del att fundera på både för oss alla som konsumenter, men också för oss som arbetar med dessa frågor och inte minst för dem som har till uppgift att vårda eller utveckla ett varumärke.
   Tittar man på vissa varumärken, främst i mellansegmentet, kan man faktiskt ibland se kopieringen som lite självförvållad. Om man slarvar med både kvalitet och design, om för de kortsiktiga vinsterna skull sätter sin logotyp på vad skit som helst,
- Ja, då har man ju faktiskt öppnat dörren för andra att göra det också.

/F

 

Hongkong med nya ögon. Och Öron.

Jo, jag har faktiskt åkt...
Hoppas att det framgår av texten,
vill vara säker på att ingen missar:-)

- Vasaloppet! Plötsligt hörde jag mig själv säga det högt, mitt I morgonrusningen på Sheung Wans MTR-station. Då och då har jag reflekterat lite över att det där eviga pipandet när folk passerar genom spärrarna påminner om någonting. På något sätt låter det väldigt bekant. Det är inte så att jag legat sömnlös över saken, men det har ändå funnits en lite irriterande känsla av att jag hört exakt samma ljud förut, fast någon helt annan stans och i ett helt annat sammanhang. En dag i förra veckan trillade polletten plötsligt ned. Det låter som tidtagarmattorna man passerar över på Vasaloppet, Vätternrundan och andra motionslopp därhemma. När hundratals motionärer passerar ger det exakt samma monotona och orytmiska pipande som när Hongkongborna läser av sina Octopus-kort. Och kanske är det lite av starten i Berga by även över lämmeltåget av människor. Dock färre toppluvor.
   Annars är det väl ärligt talat inte särskilt mycket som påminner om vare sig vintern eller den stundande högtiden därhemma. Juldekorationerna som började dyka upp överallt direkt efter Halloween känns lite som ett luciatåg på midsommarafton. Personligen har jag lite svårt att uppbåda någon direkt julstämning. När jag i en hiss häromdagen hörde Bing Crosby drömma om en vit jul kände jag spontant att 1- Gör det du och 2 - Det gör inte jag. I veckan som gick var det tre månader sedan vi kom hit.. Det är med andra ord dags för ett första kvartalsbokslut.

Sådana här bilder tar jag sällan längre...

   Det är rätt trångt på plussidan och jag har faktiskt ganska svårt att hitta några direkta minus. Om något belastar resultatet är det nog snarast att Hongkong så sakta börjar bli vardag. Det händer allt mer sällan att man spontant tar fram kameran. Dofterna och synintrycken börjar kännas bekanta och till och med hemtama. Okej, när fiskhandlarna för några veckor sedan hade backar fyllda med stora gråa paddor kan jag erkänna att hellre varit på Konsum därhemma. Annars saknar jag egentligen ingenting utom familj och vänner hemifrån.
Jag saknar däremot de där första veckornas omtumlande upplevelser av kontraster och nya intryck. Ögonen har börjat vänja sig. Det har öronen också
 Efter sex veckor av kantonesiska händer det titt som tätt att jag kan förstå flera meningar av vad folk säger. Ska jag vara ärlig är dock merparten fortfarande obegripligt, och som jag skrivit förut är det ibland mer irriterande att förstå lite än ingenting alls.
På tal om hörselintryck pratade jag med vännen S. härom veckan, och det visade sig att vi båda gjort upptäckten att trots att språken är så åtskilda språk kan bli, kan man titt som tätt nästan svära på att man hör någon prata svenska. De sjungande tonerna i kantonesiskan kan ibland låta påfallande mycket som vårt klingande modersmål. En gång var jag övertygad om att någon intill mig sa ”Åka till Dalarna”. När jag vände mig om och förväntade mig att få se en landsman stod där en kinesisk farbror som med stor sannolikhet inte var på väg till Dalarna.
    Eller så kanske han skulle åka Vasaloppet?
Om jag hade ett sådant där litet förfädersaltare där hemma som Kineserna har ibland skulle jag tända lite asiatisk rökelse och lägga dit några rejäla Småländska potäter, och sen be för att Hong Kong gärna får kännas som hemma, men att den fantastiska kultur vi har omkring oss aldrig ska bli vardag.

Ha en bra advent,

/F

Cantoneasy?- En andra text för Bulletinen

Ja, då har nya numret av bulletinen kommit ut, och jag vågar mig på att dela med mig av min lilla text här på bloggen. Det är nog inte så vansinnigt mycket nytt för Invandrarpappans läsare, men återvinning ligger ju i tiden och är dessutom bra för miljön.
/F


Åka hem? Det är fan okej.

Canton-easy stod det i annonsen. Jag vet inte vad reklamombudsmannen därhemma skulle säga om det. Kan dock konstatera att jag sällan har haft så mycket huvudvärk som de senaste veckorna, om det beror inte på Alex vinrekomendationer. Inte bara i alla fall.
   Redan innan vi kom hit hade jag bestämt mig för att försöka nosa lite på kinesiskan. Sen återstod ju frågan att välja mellan kantonesiska och mandarin.
Jag frågade både svenska och kinesiska vänner, och svaren fördelade sig ganska jämt. Vissa sa kantonesiska, andra sa mandarin, och alla hade bra argument för sin syn på saken. Jag hade faktiskt bestämt mig för mandarin, inte minst sedan det är mandarin mina döttrar läser. Sen hamnade jag och flickorna hemma hos en tysk-kinesisk grannfamilj en eftermiddag. Jag satt och pratade med mamman medan flickorna lekte. Vi kom in på mina språkfunderingar och jag berättade att jag tänkte börja plugga mandarin. Hon tittade på mig, log snett och frågade
-Skulle du flytta till Tyskland  för att läsa franska?
Därmed var frågan avgjord och ett par veckor senare började jag en tjugo dagars intensivkurs i kantonesiska.
    Sedan dess är det information overload i lilla hjärnan. Det är fruktansvärt kul, och efter bara några dagar började tjattret på gatorna plötsligt få små stänk av mening. Man hör att någon ska äta middag. Någon annan säger ”onsdag”, man förstår att någon gillar något. Dessvärre förstår man inte minst hur lite man kan, och hur oerhört lång väg det är att vandra innan man har något som ens kan kallas en grundläggande kunskap.
   För är det inte så med alla språk – man kan inte lära sig lite grann? För lär man sig lite så förstår man hur lite man kan, och plötsligt står det klart vilken lång väg det är att vandra.
   Grammatiken är ganska enkel. På det hela taget är språket ganska yxigt. För en nybörjare känns det lite som att de talar som indianhövdingen i någon gammal västernfilm. Vill man veta var någon kommer ifrån säger man ungefär ”Du är vilket folk?” Och som svensk svarar man då ”Jag är Sveriges folk”. Man frågar du-har-inte har en bil, och svarar ”Inte har- Jag inte har en bil”
   Han, hon och det buntas ihop till en praktiskt ”Keuih”. ”Vi” säger man genom att helt enkelt slå ihop orden för jag och du.
   Om grammatiken är relativt simpel så är uttalet desto svårare. De som kan saken verkar inte helt överens om hur många toner det är. Vissa säger 6, andra säger 9. Låt oss konstatera att de i alla fall är många, och att minsta lilla glidning i tonläge kan få de märkligaste konsekvenser.
   Säger man ”Maàih” betyder det köpa. Säger man istället ”Maaih” med ett entonigt a betyder det istället sälja. Det känns ju inte det minsta upplagt för missförstånd…Söndag låter nästan som måndag, och häromdagen lyckades jag med en liten vrickning med tungan förvandla hela Japan till en tidning. Slå det om du kan, Herr Labero.
   Just nu råder det fullständigt kaos i språkcentrat. Det dyker upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och jag har plötsligt börjat svara på svenska när jag blir tilltalad på engelska.  När man läser germanska och latinska språk har man ju ofta något i svenskan eller engelskan att associera till. Här handlar det bokstavligen om att försöka memorera läten. Tusentals läten, och varje ord verkar kunna ha precis hur många betydelser som helts, beroende både på sammanhang och uttal.  Ibland kan man dock få lite minneshjälp av svenskan. Säger man ”Fan okej” på svenska så säger man också med hyfsat rätt utal ”Åka hem på kanonesiska”
På något konstigt sätt blir jag också allt tystare ju mer jag lär mig. Här om dagen funderade jag på att fråga en taxichaufför ”Vad är herrns dyra och vördade efternamn”, eller säga ”Jag är inte flygvärdinna inte heller veterinär”, bara för att kolla reaktionen. Så fort jag tänker säga något blir det dock trafikstockning (Sak-che, om jag inte minns fel) i munnen, och jag tror att det dröjer ännu några veckor innan jag vågar prova mina kunskaper i skarpt läge
   Jag har hoppats att det skulle komma någon slags Lidnersk knäpp som i ett nafs fick allt att klarna. I slutet av kursen inser jag att den aldrig kommer att komma. Det finns bara två vägar att gå. Antingen får man ge upp, eller så får man ställa in sig på vansinnigt hårt arbete, och mycket ofrivilligt trolleri med tungan längs vägen.  Ge upp är dock inte ett alternativ, och jag funderar just på om jag skall gå ännu en intensivkurs eller om jag skall fortsätta i ett lite lugnare tempo.
   Om någon av Bulletinens läsare behärskar kantonesiska och vill ge lite råd och stöd till en förvirrad nybörjare får ni gärna höra av er. Och om någon funderar på att börja lära språket vi dagligen hör omkring oss hoppas jag att ni inte låter er avskräckas av detta. Det är svårt, men det är som sagt också väldigt kul och vansinnigt intressant.  Det vore kul att träffa andra svenskar som också kämpar med att lära sig räkna och kunna klockan,
Hör gärna av er. Nu ska jag fan okej.

Fredrik Dahlberg

Häxorna i Bel-Air.

De sista veckorna har Hongkong sett ut som en blandning mellan Hogwarts och helvetet. De tar väldigt seriöst på det där med halloween. Det började faktiskt för över en månad sedan, på Mid Autumn festival av alla dagar. Jag och tjejerna åkte till Ocean Park och tänkte att det säkert skulle vara en hel del lyktor att titta på på kvällen (för nytillkomna läsare. Det är vad högtiden handlar om: titta på lyktor och äta kakor). Till vår förvåning hade de istället valt just denna dag för premiärkväll för Halloween säsongen. Under dagen märktes det inte så mycket av saken, men när solen gick ned öppnades helvetets portar och mörkrets krafter släptes lösa. Plötsligt var hela stället fyllt av massa goth-rockare i blodiga bandage. Elvira var inte särskilt road och ville gå hem. Precis när jag har förklarat att allt bara är på skoj kommer det en zombie i Hannibal Lechter mask springande från ingenstans och tar tag i henne. Hon blev helt förtvivilad. Jag viftade först bara undan honom, men när samma spöke kommer och ska skrämma min femåring ytterligare två gånger brände det till ordentligt. Herregud vad jag skällde, och det var på vippen att jag blev handgriplig med fanskapet. Effekten vart ganska komisk och jag kan lägga till en ny merit i min CV: Jag har skrämt skiten ur en Zombie.
   Sedan den kvällen har spökerierna gradvis eskalerat till smått galna nivåer. Man har fått vänja sig vid att det ligger blodiga fingrar i köttdisken i delikatessbutiken, och att det hänger skelett och kroppsdelar i taket på varenda bar. Det är ganska hårt partayande här alltid, men under sista veckan kunde man nästan känna hur hela stan laddade upp för ett fylleslag extraordinarie.
   Vi var bjudna på en fest som säkert hade varit trevlig, men bestämde oss dock för att delta i bostadsområdets firande istället, med lagom läskiga spöken för våra små häxor. Tjejerna fick lite småprylar, låtsastatueringar och tittade på lite uppträdanden (ständigt dessa låtsastatueringar. De ser ut som små kåkfarare för jämnan) När vi kom hem lagade jag och Åsa middag och tjejerna skulle ut i huset och Trick or treata (det var ju också ett verb...)
   Stora tjejen var lite blyg, men Elvira tyckte det var ett klockrent koncept, och menade ungefär att hur svår kan det vara. Man knackar på en dörr och får godis. Det fick de också, och eftersom att det kom färre till vår dörr än vad vi bullat upp för har vi ohälsosamt mycket godis i huset.

Lite annat:
Jag hostar och är förkyld och har därför stannat hemma från skolan idag. Om jag ska ge mig ut är det nog läge att köpa en sådan där ansiktsmask som de har här när de är sjuka. Jag, och säkert många med mig har misstagit de där maskerna för bacillskräck eller rädsla för luftföroreningar. Det är tvärtom, det handlar om att visa hänsyn för andra. Rätt trevligt, men om det hjälper eller inte är ju en helt annan sak.

Detta är ju på många sätt ett låglöneland. Att det går att anställa hur många som helst för hur lite som helst kan få rätt absurda konsekvenser. Det finns bland annat en hel yrkesgrupp som man skulle kunna kalla "pekare". Människor som står i uniform och pekar. Vi har en shuttlebus från området ner till stan. En och en halv meter från bussen står det en man i prydlig vit uniform och pekar på bussdörren.  Vad jag har sett har han inga andra arbetsuppgifter. Man undrar ju lite försiktigt: Vilka är målgruppen för denna information? Synskadade ser ju vare sig bussen eller honom. Mitt enda svar är att han står där i händelse av att det skulle dyka upp någon som aldrig sett en buss förut.  Det skulle ju kunna hända.

För ett par veckor sedan luktade det plötsligt malkulor över hela stan. Dagstemperaturen hade börjat krypa ned mot 25°c och kineserna hade tagit fram sina vinterkläder.

Fler bilder kommer inom kort. Letar efter mina kablar:-)

Ha en bra vecka,
/F

Saker att exportera: Finlandsbåtar

Fru Jeung är-eller inte är från Korea?

Än så länge har jag inte kommit på särskilt mycket hemifrån som man skulle behöva ta hit. Det Sverige har att erbjuda världen finns redan på plats. I skolan idag kom jag dock på en sak de skulle behöva: Finlandsbåtar. Eller närmare bestämt finlandsbåts-konferenser. Ett antal inflytelserika kantonesisktalande kineser borde åka till Helsingfors och tillbaka för att under trevliga former rätta till några av de stolligheter som  tusentals år av språklig utveckling inte lyckats lösa.
Nästan alla ord jag lär mig kan med en liten glidning i tonfallet betyda något helt annat. Jag har redan nämnt mamma och häst, som för övrigt även låter väldigt likt katt och "inte ha".
Det finns värre exempel,  Máaih betyder tillexempel köpa. Säger du istället Maaih betyder det sälja. Det är ju inte det minsta upplagt för missförstånd... Skillnaden dem emellan går nästan inte förklara, men "maaih" utalas med en jämn ton, som ett "A" (samma ton som i telefonluren), medan Máaih börjar där och sedan drar iväg uppåt med ungefär en halvton. "Sing-Kèih yàt" betyder måndag. "Sing-Kèih yaht" betyder istället söndag. Jag är helt värdelös på att läsa noter, men det känns faktiskt som att det skulle vara det bästa sättet att visa hur ord ska uttalas.
Som svensk saknar man dessutom de gamla vännerna Å, Ä och Ö. Ching, som betyder ungefär "please" uttalas tilexempel "Tjäng!" Ngoh som betyder "jag" uttalas "(G)nå". Problemet är att skolan använder ett internationellt system för att skriva kinesiska ord med västerländska bokstäver, och för att kunna lösa mina skoluppgifter måste jag lära  mig hur de skriver, samtidigt som jag måste ha ett eget system för att komma ihåg uttal och tonläge. Det är längesedan jag utsatte min lilla hjärna för en sådan utmaning och just nu händer det de märkligaste saker inne i huvudet. Plötsligt dyker det upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och härom dagen i skolan besvarade jag plötsligt, och utan att tänka på det, en fråga på svenska. Det har aldrig hänt förut. På något sätt verkar det vara lite information overload i språkcentrat. Det går dock framåt. Efter en liten svacka i början av veckan, har det gått ganska bra det sista.  Efter bara en dryg vecka kan jag naturligtvis inte påstå att jag vare sig kan eller förstår särskilt mycket. Det börjar dock dyka upp små ord med mening i det som tidigare bara var anonymt tjatter. Jag förstår inte vad de pratar om, men man hör ett "måndag" här, och ett "Gillar inte" där, man snappar upp siffror och datum och man förstår att någon ska äta middag. Det är faktiskt både lite gåshudsläge och lite knäckande. Nu har man lärt sig precis tillräckligt för att förstå hur lite man faktiskt kan och hur lång väg det är kvar innan man har något som ens kan liknas vid en grundläggande kunksap.  Språket är inte helt befriat från grammatik, det finns bland annat ett femtiotal ordklasser att hålla reda på, men det är relativt enkelt att sätta samman meningar. Mycket är både väldigt logiskt, och samtidigt ganska komiskt. Att vara rik heter tillexempel rakt på sak "att ha pengar", och fattig heter följdaktligen "Inte ha pengar". Ett annat sätt att säga fattig är vad jag förstod att säga "inte äta ris". Ful heter "svår att titta på". Billig heter föresten "Pehng", så det kanske ligger något i det där med Tom Pheng pung.
   Det har varit lite glest med uppdateringar sista veckan, och jag hoppas att ni mot bakgrund av ovanstående kan ha lite förståelse för det. Med sextiofem (Sahp-Lock-Nhg) inlägg hitintills ligger dock snittet strax över ett inlägg om dagen, och jag hoppas att det ska kunna fortsätta ligga där någonstans.
   Åsa åkte iväg till Shanghai för en liten stund sedan, och jag och flickorna ska snart in till stan för att lämna tillbaka Harry till hans husse och matte.
Ha en bra söndag, mina vänner.
/F

Lite annat:
Jag älskar hur alla håller saker med båda händerna när de ska lämna över något. Det gäller inte bara visitkort, utan även sedlar och minsta lilla mynt. Många västerlänningar tar efter detta beteende, så även jag.
Det är helt enkelt så oerhört mycket trevligare än att att klafsa upp pengarna på disken som både kund och expedit gör där hemma.

Den går fortfarande fel...

Månaderna heter Månad 1, Månad 2 etc, och veckodagarna Veckodag 1, 2 etc. Enkelt och praktiskt, och plötstligt kan jag ställa den kinesiska klocka jag köpte till Åsa på vår bröllopsdag. Någon ändrar på den hela tiden. Det är absolut inte Elvira...

Åka hem? Det är fan okej.

Tro det eller ej, men om man säger "fan okej" på svenska så säger man med relativt rätt uttal också "Åka hem" på kantonesiska. Tänk på det tredje "fan" i Thåströms "Fan, fan, fan" så hamnar du ganska rätt. Använder du istället en jämn ton så betyder fan (faan) istället ris. Att äta en måltid heter för övrigt ordagrant  översatt "Äta ris". Att äta frukost eller lunch på en kinesisk krog heter  däremot "dricka the". Om man verkligen  vill bjuda någon på the måste man därför använda en annan formulering, för att dricka the betyder att äta dim-sum. Dim sum betyder i sin tur "nära hjärtat".
   Det är rätt mycket att tänka på, om man säger så...Idag hade jag en svacka igen och kunde plötsligt inte få ur mig ett enda ord. Tredje timman lossnade det dock något igen, så när det var dags att fan okej var självförtroendet på någorlunda vettig nivå. Helgen måste dock ägnas åt hårdpluggande, jag har dels en massa glosor att ta hand om, men måste också bli bättre på meningar i still med " Jag är inte flygvärdinna, inte heller veterinär" och andra fraser man kan ha nytta av:-)
   En mycket intressant detalj med språket är att det faktisk inte finns några ord för "ja" och "nej". Om man får en fråga av ja- eller nej karaktär måste man istället kasta tillbaka hela frågan i stil med:
Är du från Kina?   Svar: Jag inte är från Kina (fast som jag skrev igår säger man Kinas folk: Jing Gwok Jahn) Man lägger helt enkelt till ett litet "Mh" före verbet och har därmed gjort negativt.  Ibland blir det ännu märkligare. "Vill du dricka- inte dricka kaffe med mig i eftermiddag?" Svar: "Inte dricka. Jag i eftermiddag kaffe inte dricka" . Detta för med sig att även den enklaste fråga kan kräva absurt långa svar. Som vanligt är det dock något mer tillkrånglat i läroböckerna än vad det är på gatan, där svarar man tydligen oftast "inte dricka" utan några övriga krusiduller.
 Flickorna gick just över till grannflickan. Jag tänkte göra klart mina läxor, och sen smita över dit jag också för att snika åt mig lite privatundervisning från grannfrun Jùn.
Ha en trevlig helg allihop,
/F

Junk food, anyone?

Det här måste vara enda platsen i världen där även en bättre krog kan ha anslag som säger "We have Junk-food" eller skriva "Please ask us about junk food" i menyn. Skälet är inte att de har en alternativ meny med cheesburgare utan det förklaras snarare av den armada av djonkar, eller junks, som man till en ganska billig penning kan hyra om man vill ge sig ut på sjön en dag.
   Vi hade fått ett erbjudande om att följa med ut på en junk redan i fredags, då det som sagt var folkrepublikens nationaldag.  Jag hade dock ganska mycket jobb hemifrån att ta hand om, så Åsa och flickorna åkte till stranden i Repulse bay, eller om det var Deep Water bay, och jag satt hemma i lägenheten och skrev.
På kvällen var det nästan som ett pärlband av återvändande junkar nedanför balkongen.  I lördags hade det dock varit bestämt sedan länge att vi skulle ut på sjön. Några av Åsas kollegor hade hyrt en Junk, och vi hade ordnat barnvakt för flickorna var bjudna på barnkalas.
Vi träffades ett tjugotal personer nere vid pirarna i central strax före lunchtid med muntert klirrande kylväskor. Det var som sagt en del kollegor till Åsa, men också svenskar från lite andra företag, några tillfälliga besökare och på det hela taget en skön blandning av människor.

Ett hål i väggen.

Vi åkte genom viktoria harbour och bort längs ön i riktning mot Pok fu lam där vi bor. Jag har sett vårt hus från havet förut, men nu gick vi så nära att man verkligen fick känslan av vilket stort komplex detta är. Tror inte heller att jag någonsin har nämnt att vi bor i ett av de hus med "hål i väggen". Det ger tydligen Feng Shui fin som kattskit.. Det ska vad jag förstått  finnas uteplatser uppe i hålen, men jag har aldrig kommit mig för att kolla hur man kommer dit.  Vi ringde flickorna så att de kunde gå ut och vinka.
Målet för dagen var den lilla ön Po Toi. Om man skall åka med de kommunala färjorna går det bara ta sig dit på söndagarna. Den finns en liten krog på ön, som enligt en av mina böcker drivs av "En man och hans sju döttrar" Bara det låter ju som något HC Andersen eller bröderna Grimm har hittat på, så någon gång måste man ju ta sig dit.  Denna gång gick vi dock aldrig i land utan la oss för ankar i en vik vi först hade för oss själva. Efter någon timma kom det dock ytterligare ett par båtar, en av dem med en flammande stolt svenska fana i aktern. Det var en ganska karg ö. Vi diskuterade om den påminde om Irland eller västkusten, men enades till slut om Irland. Vi åt lunch ombord och badade. Det såg ut lite som ett hippiekollektiv där på soldäcket och efter några timmar i den gassande solen började det sprida sig en ljuvlig doft av stekt bacon. Det var nog främst jag som var skyldig till den. Jag har relativt lätt för att bli brun, överallt utom på benen. Nu brände jag dock av någon märklig anledning båda mina knän så att de var alldeles illröda och luktade grillat gris-knä.

Efter några timmar tuffade vi så sakta tillbaka. Vi åkte förbi Shek O där vi var förra helgen och såg den mäktiga drakryggen från havet. Vi gick sedan vidare och kom runt ön från andra hållet. Såg några fina områden jag inte visste fanns, och när man sett hela ön från havet blir det än mer slående vilken märklig plats detta är. Landsbygd, skogar och små byar blandat med de närmast brutala bostadskomplexen. Någon sa att det ibland ser ut som Mordor, och det ligger en del i det, men det är heller aldrig långt till Fylke.
Till helgen är det en ny junk bokad, och då ska barnen och förhoppningsvis även Mr Ronson följa med. Värmen börjar släppa lite grann, och det känns på något märkligt sätt som att Hong Kong går mot höst, men samtidigt håller på att vakna. I den bedövande hetta som varit går det helt enkelt inte göra så mycket. Det är fortfarande varmt, men det är hanterbart och det går vara ute och göra saker.
- Ta det lungt med jobb och projekt, sa en kille jag träffade en av de första helgerna. Du får tid med det tids nog, och du har några fantastiska månader framför dig. Jag börjar förstå vad han menar.

Lite annat:
På begäran av Alex kommer en fundering kring barn i stan. Som jag sagt tidigare känns det tryggt och barnvänligt, och man känner sig alltid välkommen som barnfamilj. Vi har dock lagt märke till att man ser väldigt få barnvagnar, men väldigt många som bär på barn. Skälet är förmodligen ganska enkelt. Det går helt enkelt inte ta sig fram med barnvagn.

Kemal har bokat replokalen som finns på området. Hr Dahlberg ska hänga på sig en bas för första gången på över 20 år. Hujedamej...Hur tänkte jag när jag sa ja till det?

Hittade en märklig skulptur i en av möbelbutikerna i Ap lei Chau förra veckan. Det såg ut som Stalin iförd traditionell kinesisk dräkt. Lite märkligt med tanke på att relationerna mellan Kina och Sovjet ju inte var de bästa. Jag frågade försäljaren vad det var. Han svarade att han trodde att det var en väldigt berömd ryss som "gjorde något på 30 och 40-talet". Ja, det gjorde han ju onekligen...

Har spanat in en annan kinesisk skulptur föreställande två unga arbetare som rider på en missil. Igår kväll när jag satt uppe och skrev bestämde jag mig för att köpa den. Kosta vad det kosta vill.

/F

Tankar från en nykomling: Min första text för Bulletinen.

I förra veckan levererade jag min första text till tidningen Bulletinen som skickas ut till Svenskkolonin här.  För er som följer Invandrarpappan finns det säkert en formulering eller två ni kan känna igen, och faktum är att detta egentligen är en hybrid mellan ett inlägg från Lantau och ett jag skrev den första veckan här.  Jag tror på återvinning, och det är väl knappast stöld att låna av sig själv:-)
Tror inte heller att korsläsningen mellan Invandrarpappan och Bulletinen är särskilt stor

/F



Några tankar från en nykomling. Och en hälsning hem.

När det blev klart att vi skulle flytta hit hade jag bilden av Hongkong som en storstad. Det är förvisso sant, men när jag kom hit första gången i maj slogs jag främst av hur grönt det var. Visst finns det stora skogar av höghus, men de sticker upp ur ännu större områden av grönska.
    När vi bott här i några veckor och besökt bara tre av alla öar och ett fåtal av alla stränder kan jag konstatera att inte heller bilden av den gröna ön stämmer. Hongkong är inte en stad. Det är en skärgård.
    Det är faktiskt slående hur mycket livsstilen här påminner om den vi har därhemma. Jobb och stadsliv i veckorna, men skog och natur på helgerna.  Visst, det blir kanske stranden istället för kantarellskogen, men faktum är att sättet många verkar leva på här påminner ganska mycket om livet i Stockholm.
    I takt med att veckorna går kommer nya insikter. Diskussionerna med taxichaufförerna har blivit mycket mindre frustrerande av att förstå att denna plats inte är tvåspråkig. Det är en plats med två språk.  Och detta är inte ett samhälle. Det finns ett kinesiskt Hong Kong och det finns ett västerländskt Hong Kong. Det finns ett modernt Hong Kong, men också ett Hong Kong där gamla traditioner och trosföreställningar fått leva kvar, sida vid sida med andra kulturer som kommit till denna övärld. En av mina första dagar på egen hand i stan passerade jag Moskén. Några kvarter bort låg ett av alla dessa små tempel. Vägg i vägg låg en liten espressobar som hade kunnat ligga i New York eller för den del Stockholm och strax intill en liten afrikansk bar.
    Denna fantastiska blandning av människor och kulturer, detta myller av folk, denna blandning av dofter och synintryck utgör tillsammans en av världens mest dynamiska och framgångsrika regioner. Som en hälsning hem skulle man därför kunna säga att framgång och välstånd bevisligen inte skapas av att stänga in sig själv och stänga ute andra.  Efter sju veckor som medföljande i denna fantastiska region kan jag konstatera att människor med olika bakgrund, religion och kultur inte bara kan leva tillsammans. Jag tror vi ska och bör göra det.

Fredrik Dahlberg

Livet är en charter: Söndag på Dragon's Back trail.

Vi vandrade bara sex kilometer, men det var några ordentliga stigningar och ordentligt stenigt i nedförsbackarna. Vi fick ta bussen den sista biten. Vi hade kunnat gå, men flickorna hade varit otroligt duktiga, och det kändes som att det kunde räcka med strapatser för dagen.  The Dragon's Back trail är den sista etappen av the Hong Kong trail, som börjar vid Victoria Peak och sträcker sig till Shek O. Totalt är den 50 kilometer lång, fördelat på åtta etapper.
    Namnet kommer som ni säkert förstår av bergets siluett, och det är verkligen som om en drake lagt sig ner i landskapet.
    Våra böcker var inte helt samstämmiga vad gällde lämplig startpunkt.  Jag ringde Alex för att kolla och det visade sig att han och Emma funderat i samma termer, och att de inte heller vandrat denna sträcka tidigare. Efter diverse turer och felåkningar möttes vid upp vid startpunkten, som låg precis vid entrén till Tai Tam Correctional Institute. Temperaturen låg säkert en bit över 30 strecket och när man tittade upp mot fängelsemurarna var det svårt att inte fundera över hur luftkonditioneringen kunde tänkas vara därinne.

   Första biten gick vi genom en fantastisk grönska.  Mitt intresse för botanik är nära nollpunkten och mina kunskaper om träd och växter sträcker sig till ungefär björk och tulpan, och allt annat är just något annat. Alex konstaterade att det var ungefär som att gå igenom Ikeas växtavdelning och jag hittar ingen bättre beskrivning.  Den lilla stigen slingrade sig långsamt uppåt genom lövverket. Här och var öppnade det upp sig och man såg havet där nedanför. På flera ställen passerade vi små bäckar och man fick balansera över på de hala stenarna. Det var ganska mycket folk ute. Jag kunde inte låta bli att småskratta lite när vi mötte hikers i full vildmarksutrustning som såg ut att vara klädda för jägarmarschen, Jag undrar vad de tänkte när de mötte två små flickor med parasoll och flip-flops?
På ett ställe hörde vi plötsligt musik.En gammal Kina-man, men både kinahatt och sådant där stripigt skägg kom långsamt vandrande med en lång stav.  Han såg ut som en österländsk Gandalf. Någonstans i sin ryggsäck hade han en radio på med traditionell kinesisk musik. Det blev nästan något filmiskt över situationen. Alex och Emma berättade att många Kineser tydligen gör så. De vandrar med musik, inte med hörlurar utan högt så att alla kan höra. Efter någon timma kom vi fram till de första större stigningarna. Växtligheten blev något lägre och vi vandrade omgivna av höga gröna kullar. Långt där framme såg vi den högsta toppen, och man såg hur stigen ringlade sig upp och ned längs drakens rygg.

   Några skärmflygare cirklade fram och tillbaka längs bergskammen. Några gånger var de så nära att vi kunde prata med dem. Tjejerna pinnade på tappert hela vägen. Vi hade lite russin och kakor i ryggsäcken och om man bara tar sig tid skall vi nog kunna klara av lite tuffare distanser än denna framöver.

På de topparna var det märkbart svalare, men vi var alla ganska varma och trötta när vi nådde målet och det bestämdes att vi skulle bada en stund innan vi avslutade dagen med middag på någon av Shek Os små restauranger (Jag kan medge att det bara var jag som istället ville äta först)
   Vi tog som sagt bussen den sista kilometern in till byn. Vägen var smal och det hade inte känts helt bekvämt att gå där med barn. Efter någon timmas badande gick vi till en av de många krogarna.
   Shek O är en relativt nybyggd by. På 50-och 60 talet hade kolonialtjänstemän och militärer sina sommarhus här. Storleken på husen är regulerad så det är en skön småstadskänsla. Faktiskt lite som Visby, men med nyare hus, om jag nu skall försöka hitta något annat att jämföra med än mina medelhavsreferenser.  Shek O är tydligen lite av favorittillhållet för fransmännen som bor här. Vi hörde också en hel del svenska. När flickorna skulle gå fram och hälsa på ett par andra svenska barn ville de dock hellre ha sällskap av Alex än mig. Jag hade fortfarande ett par korta löpartights på mig efter badet och det var alldeles för pinsamt:-)
   Helgerna går fort, både här och hemma, och av alla dessa helger man har varje år är det ju egentligen inte så många man kommer ihåg. Med Chueng Chau på lördagen och Dragon Back trail igår kan jag dock säga att detta var den bästa helgen sen vi kom hit.
   Kanske den bästa någonsin.  En första fascination börjar så sakta att övergå i en förälskelse. Det är verkligen en otrolig plats. Att kunna ta sig till dessa fantastiska platser och upplevelser för en kostnad
av några tior är nästan overkligt bra.
   Livet är en charter.  Ha en bra dag kära vänner,

/F

Bollywood igår. Lantau idag.

Igår kväll hade vi barnvakt för första gången och jag och Åsa var på vår första sociala tillställning.
   Det var ett födelsedags- och avskedsparty för en av Åsas kollegor och temat för kvällen var Bollywood.  På eftermiddagen åkte vi därför till ett skönt ruffigt indiskt "varuhus" i Tsim Sha Tsui,  eller TST som de flesta av förklarliga skäl säger, och införskaffade var sitt tvättäkta Indien out-fit.
Flickorna skulle vara hemma hos en kollega till Åsa som bor här i Bel-Air. Jag kan inte påstå att jag kände mig helt bekväm med att gå genom området klädd i talibanpyjamas, och flickorna ville inte direkt hålla mig i handen på vägen.  
Mammas klänning och särskilt pricken i pannan fick dock väl godkänt.
    

När vi kom fram till festen var det ytterligare några killar som iklätt sig fotsid klädnad. Flera hade dock nöjt sig med jeans och svart skjorta. Kan konstatera att de sistnämnda nog sett fler Bollywood-filmer.  Kvällen var trevlig, maten var god och det var kul att få lite ansikten till alla de namn man har hört talas om.  Det visade sig också att min klädsel var alldeles perfekt i värmen. Min nyinköpta vad det nu heter kommer att vara alldeles utmärkt till morgonkaffet på balkongen. Om tjejerna inte sköter sig kan jag dessutom hota med att ha den på när kommer till skolan:-)   Innan vi åkte hemåt bestämde vi att åka till Lantau idag tillsammans med ett annat par.  Vår ambition att komma iväg tidigt sprack som vanligt, och de kom fram några timmar före oss.
   Det är på Lantau flygplatsen, Asian World Expo och Disneyland ligger. Men där finns också kloster, den stora budda-statyn, stora lummiga skogar och avskilda små stränder.
   Det går att åka både bil och tunnelbana, vi tog dock båten från Central till en liten by som heter Mui Wo, och därifrån en taxi till stranden ett par kilometer bort. I Hong kong får man åka 2 km för framkörningsavgiften som är arton dollar. Här var den bara tretton.

På väg till stranden.
Foto: Tyra Dahlberg

    När det blev klart att vi skulle flytta hit hade jag bilden av Hongkong som en storstad. Det är det förvisso, men jag kom hit första gången i maj slogs jag främst av hur grönt det var. Visst finns det stora komplex av höghus, men de sticker upp ur ännu större områden av grönska.
Och det är inte parker jag talar om. Här finns stora skogsområden, nationalparker med vandringsleder och faktiskt näst intill vildmark.
    När vi nu varit här i några veckor och besökt bara två öar av det tiotal som det går båtar till från Central kan jag konstatera att inte heller bilden av den gröna ön stämmer.
Hongkong är inte en stad. Det är faktiskt en skärgård.
    Vi har fått tips på så fantastiskt många spännande platser att besöka. Avskilda små byar och stränder man nästan får ha för sig själv. Och vissa av dessa platser ligger bara någon halvtimma bort.
    Det känns faktiskt som att vi till stor del kan bibehålla den livsstil vi hade därhemma, med jobb och stadsliv i veckorna, men skog och natur på helgerna.
   Visst, det blir kanske stranden istället för kantarell-skogen, men faktum är att sättet många verkar leva på här påminner ganska mycket om livet i Stockholm. Det finns skärgårdsbåtar - bara en sån sak.

Trots att vi kom iväg sent, blev det några sköna timmar på stranden. Jag joggade en bit längs strandkanten, mest för att se hur det kändes, och flickorna hade vansinnigt roligt i vågskvalpet.
De har också börjat samla på snäckor, och fortsätter de i samma takt lär vi behöva en extra container när det är dags att flytta hem. Innan vi tog taxin tillbaka till färjeläget åt vi en sen lunch (och tidig middag) på en av de små restaurangerna på stranden.

   "The Stoep" är en sydafrikansk krog med syd-afrikanska och medelhavsrätter på menyn. Vi hade inte ätit sedan frukost och jag erkänner gärna att det under eftermiddagen var jag som stod för det mesta av grinigheten. Det var dock inte värre än att det gick att rätta till med en grek-sallad och en kall pilsner.

Nu på kvällen har jag varit iväg och handlat. Det hade svalnat av lite och jag promenerande tillbaka.  Jag kom fram samtidigt som bussen ifrån Central. Den var fylld av helpers som varit och firat "freedom-day" som de kallar sin lediga dag. Nu sitter de i små grupper nere på gården och suger ut det sista av ledigheten, innan det är dags för sex dagar av arbete fram till nästa söndag.
Och nu börjar den första riktiga arbetsveckan även för oss. Tyra har gjort sina läxor och uniformerna är framlagda. Elvira ska ta skolbussen själv till sin första riktiga skoldag. Åsa har mycket att göra innan hon åker på en tjänsteresa på torsdag. Och jag? Ja, jag har lite grejer att skriva och fundera över, och i övrigt ska jag försöka hålla ställningarna här hemma,  sen ska jag jobba lite mer med välgörenhetsprojektet och fortsätta mina små försök att skaffa ett liv:-)

Jag måste dessutom, och ni kan kanske räkna ut varför, ta några kontakter med Jordbruksverket därhemma. Mer om det i morgon.

God natt kära vänner,
/F

Några tankar om valet i september.

Det börjar närma sig val. Den femte september skall Hongkong gå till valurnorna och om jag fattat saken rätt handlar det om att utse borgmästare i stadsdelarna, men jag har inte helt fått grepp om saken.
   Här i Pok fu lam satsar independent kandidaten Ellis Lau stenhårt. Mot honom står en kvinna som lovar att "Stoppa lastbilarna" om hon vinner. Ellis Lau är garanten för "A cleaner, safer Pok fu lam".
Det finns även en tredje kandidat från Civic Party, men honom har jag bara sett några enstaka affischer för. Nu bor vi i ett ganska priviligerat område, men jag har faktiskt svårt att förstå hur det skulle vara möjligt att göra det vare sig renare eller säkrare. På senare tid har jag sett affischer som antyder att Lau har triangulerat i lastbilsfrågan för nu vill även han stoppa lastbilarna.
   Vem som än vinner ligger alltså lastilarna pyrt till.

Har inte heller förstått vilka lastbilar det är som ska stoppas, men vi hade fått ett kinesiskt informationsblad om saken i brevlådan häromdagen, och av bilderna och kartorna att döma förstår jag det som att det finns ett område som är väldigt tungt trafikerat av lastbilar med schaktmassor från ett bygge nånstans.
   För grannsämjans skull är det väl bäst att hålla med, så även jag säger - Stop the trucks. Vi Pok fu lammare måste hålla ihop.

Man med plakat. Snart i en korsning nära dig.
(Ska försöka fixa en bättre bild)

De främsta kampanjmetoderna verkar annars vara att hänga upp banderoller på staket och räcken, och att
på helgerna stå i gatukorsningar och rondeller med ett litet plakat med en bild på kandidaten man stödjer.
Sen gör man tummen upp till alla passerande bilar, och när någon svarar med att visa tummen så skrattar man och hoppar glatt upp och ned.
Det lär väl inte hinna slå igenom därhemma i detta val, men går det bra för Ellis är det nog bara en tidsfråga innan vi får se denna metod praktiseras även i Sverige.

I övrigt har jag inte riktigt fått grepp om det politiska systemet eller vilka de stora politiska frågorna eller skiljelinjerna är. Förhållandet till Kina är naturligtvis alltid aktuellt.  Det verkar också finnas en kontrovers kring någon slags begräsningar i den allmänna rösträtten. I veckan som kommer hoppas jag få lära mig mer, det är ett av de möten jag tidigare nämnt att Angela hjälpt mig med.

Nu ropar familjen på mig och det är dags att åka in till stan. Vi ska på fest ikväll. och har barnvakt för första gången.  Nu har det visat sig att festen har Bollywood-tema, så jag och Åsa måste åka till ett indiskt varuhus i Kowloon och ekipera oss lite.

/F

Inryckning och uniformer

Flickorna i nya uniformer. Harry är inte alltid en gentleman.

På måndag börjar även Elvira skolan. Hennes sista dag i frihet, och min sista dag som jag får vara med barnen hela dan.
På morgonen åkte jag och Elvira till Old Mandarin Hotel för ett möte med Angela, som arbetar för välgörenhetsorganisationen jag skall jobba lite åt. Har lärt känna henne genom Mia, som vi i vår tur känner genom gemensamma vänner hemma i Stockholm.

Angela är inte bara min första lokala "kund", citationstecken för att jag/vi jobbar gratis, hon är också den första riktiga Hongkong-bo som jag fått lära känna lite bättre. Det är otroligt intressant att prata med henne och det känns känns som ett privilegium att få en inblick i det andra, kinesiska Hongkong. Det känns faktiskt lite som lite om det är två samhällen som existerar parallellt, även om de båda står i ständig kontakt med varandra.

Efter mötet tog vi tunnelbanan till Tyras skola för att hämta upp skoluniformerna. Fascinerande att titta in i klassrummen. Fullt med barn, men alldeles knäpptyst och full koncentration. Största skillnaden mot hemma är dock inte tystnaden, utan att alla barn arbetar med olika saker. Någon läser, någon annan räknar matte, ytterligare någon sitter och kombinerar olika ord på golvet.
 
Jag har tidigare buntat ihop Montessori med alla andra alternativa pedagogiker, och tänkt mig att det var något som batiktanter i tovade ullhattar höll på med. Kul att få sina fördomar omkullkastade..

Efter skolan åkte vi och åt glass, innan vi rörde oss hemåt igen. Kvällen har vi ägnat åt att bocka av en av de Turistfällor vi har kvar på vår att-göralista.  Mer om det i morgon.

Lite annat från denna dag:

Har sett min första kvinnliga taxiförare. Det tog nästan två veckor.

Efter att ha fått gå lite väl långt i värmen (jag valde fel t-uppgång) satte sig Elvira ner i skuggan och sa
- Nu är jag punkt slut!

Tyra blev jätteledsen när hon förstod att det inte var skola i morgon. Det har aldrig hänt hemma.

Angela öppnar dörrar. Många spännande möten på gång, några som förhoppningsvis kan leda fram till lite material till denna blogg.

En spark åt höger: Har aldrig varit i en storstad som känns så trygg. Har heller aldrig varit i en storstad där jag sett så oerhört få poliser. Det kanske inte är poliser som skapar trygghet?

En spark åt vänster: Det går att köpa alkohol i princip överallt och dygnet runt. Har än så länge inte sett en enda berusad berusad person. Det kanske inte är tillgänglighet som orsakar alkoholproblem?

EXTRA: Dong Tai Tsi är hemma och nöjd med sin dag!

Skolbussen var försenad, så det blev en lång, lite nervös och framför allt väldigt varm väntan på Tyra. Det var hursomhelst en glad och stolt liten flicka som kom hem. hon har fått "En engelsk kompis, och så den svenska tjejen, och så håller jag på att bli kompis med två till" Hon har "pratat engelska hela dagen" och haft sin första lektion i kinesiska. Hennes namn är "Dong Tai Tsi" och hon har fått öva på sina tecken.

Det kommer bli bra det här. 

/F

Skolstart nr 2 + mammutbetar och glass

Skolbussen med "Buss
mamman" som alltid är med.

Skolbussen kom verkligen 7:31. Det var en ganska sammanbiten tjej som klev på, och det är med viss ängslan jag om en dryg timma skall gå ner och ta emot henne och få höra hur hennes dag har varit. Det känns lite som att denna dag kan avgöra hur hela hösten, eller för den del hela vår tid här, kommer att bli.
   Efter att Tyra åkt iväg, åkte jag, Åsa och Elvira till introduktionsdagen på IMS i midlevels.
Elvira kommer att gå med lite yngre barn till dess att hon kommit in i språket (eller språken) ordentligt. Klokt tänkt av skolan, tycker jag. Även idag kändes mycket som hemma. Även dagisfröknar verkar vara desamma överallt.
   Elviras lärare heter Mrs Dionisio och Ms. Chan.  Mrs Dionisio var ett litet energiknippe från Filipinerna som började med att berätta om sina tjugoårs erfarenhet och avslutade med att säga att detta var tänkt att lägga ett fundament till ert framtida förtroende för mig.
Det var ibland svårt att veta om hon skämtade eller menade allvar. De första 60 minuterna var det hur som helst väldigt underhållande.

   Nytt för mig var att Montessori pedagogiken för små barn i stor utsträckning kretsar kring att lära sig utföra en rad vardagssysslor och hushållsgöromål. Det var ta mig fan det vackraste jag hört sen jag konfirmerades. Även om jag tyckte att det lät lite märkligt först måste jag säga att efter att ha fått se en demonstration, verkar det faktiskt riktigt vettigt. En "liten flicka" (En engelsktalande mamma som fick vara stand-in) dukade ett bord tillsammans med den kinesiska läraren. Samtidigt som hon gör det, nämner läraren vad ätpinnar, talrik, skål, bricka etc heter. Flickan lär sig duka, men hon bygger också ett större ordförråd. Ska bli intressant att få följa detta, och ännu intressantare att se om det ökar Elviras intresse för att hjälpa till här hemma.
    Något annat som kändes minst sagt lite annorlunda för svenska öron var inbjudan till ett kvällsseminarie för hembiträden, eller helpers som de kallas. Det hette nåt i stil med "Helpers help to help", och skälet till detta var att eftersom att de flesta barn växer upp med helpers tenderar de att inte få hjälpa till så mycket hemma och får därför för lite stimulans och blir osjälvständiga. Hjälpen deras helpers ska ge består helt enkelt i att inte hjälpa till för mycket.
    Jag hoppas inom kort skriva mer om helper-systemet.
Vi fick också veta att vi skall tala med Ms. Chan angående ett kinesiskt namn till Elvira. Vi får väl visa Tyras så att de får samma efternamn. På min namn-lapp stod det dessutom Freclrik. Den här skolan vill visst byta namn på hela familjen.
    När allt var slut åkte Åsa till jobbet och jag och Elvira gick för att köpa glass. Vi gick Hollywood Road, som också kallas för Antik-gatan- bort mot Central.

Galloperande hästar på mammutbete

    Butikerna är fulla med sådant som känns som att det borde höra hemma på ett museum. Längs en del av gatan ligger flera butiker som bara säljer arbeten i mammut-betar. Man kan konstatera att det måste funnits väldigt många mammutar, och vissa saker är helt förbluffande. Det finns också mängder av otroligt vackra lerskulpturer, vissa flera tusen år gamla. Tyvärr råder det fotoförbud i de flesta butiker, och jag har än så länge inte velat reta någon i onödan.

"Italien-glass" 

    Efter en promenad som blev lite väl lång för Viran kom vi fram till en perfekt liten glassbar. De hade både citron-sorbet och riktigt mörk chokladglass - båda är Elviras favoriter sedan våra semestrar i Toscana.   Elvira känns super-cool inför det kommande äventyret och jag tror uppriktigt att hon ser fram emot det.
   Nästa vecka går båda i skolan, och då kommer invandrarpappan ha mer tid både att skriva och göra andra saker. En del av den tiden tänkte jag använda till att sparka igång ett lite större projekt här på bloggen - det berättar jag mer om snart.
/F

Skolstart och november-picknick

Tyra med sitt gamla, och sitt nya namn

Jag skrev om vardag igår, och man kan väl säga att den börjar närma sig. Idag har vi varit på Tyras skola och träffat lärare, köpt skoluniformer och hälsat på andra barn och föräldrar.
Självklart var mycket annorlunda, men förvånansvärt mycket kändes väldigt bekant. Regler för kalasinbjudningar "Om man ska lämna inbjudningarna i skolan måste man bjuda alla", föräldrakaffe i pappersmuggar, och lärare som ser ut som lärare gör i hela världen.
   The International Montesori School of Hongkong har under sommaren flyttat in i helt nya lokaler vid Tin Hao station. Vi åkte dit med Tyra Dahlberg, men kom hem med Dong Tsin Nånting.

Tyras lärare

    Tyras lärare i kinesiska hade gett henne ett kinesiskt namn baserat på tecknen för "Vacker" och "Ett liv utan svåra hinder", och så familjenamnet Dong för att det precis som Dahlberg börjar på d.
    Vad jag förstått så anses det som en stor ära att få ett eget kinesiskt namn. Man får inte ta det själv utan det måste ges av någon annan. Har träffat folk som bott här i många år utan att ha något. Tyra fick sitt på en vecka:-)  Det är ungefär tjugo barn i varje klass, och i varje klassrum finns två lärare, en som talar kinesiska och en som talar engelska.
   Det går en annan svensk flicka i Tyras klass. Tyra träffade henne när vi var och hälsade på i maj, och jag tror att det var en mycket glad överraskning för henne att de blir klasskamrater.
   Dagens stora besvikelse var att det visade sig att det kommer förekomma lite läxor trots allt. Montessori-pedagogiken ska annars vara fri från läxor, eller hålla dem till ett minimum, utifrån principen att man jobbar stenhårt när man jobbar, men är ledig när man är ledig. Ett mycket klokt synsätt enligt mig.  Till Tyras förtret visade det sig att lärarna i kinesiska ger en läxa varje dag, men enligt dem skulle den ta "Max tio minuter. Kanske en halvtimma"
   Vi köpte tredubbla uppsättningar av skoluniformen till tjejerna, plus kepsar och ryggsäckar, en "idrotts-uniform" och en fleece-tröja som verkar vara det enda vinterplagg man behöver.  Tyvärr får vi dem inte för än på fredag så Tyra får gå sina två första dagar i civila kläder. Sist på dagens program stod ett kort möte med hem- och skola föreningen, eller PTA. De berättade bland annat om en av höstens stora begivenheter, den årliga "November-picnicken" Jag tror ärligt talat aldrig att jag hört orden "november" och "picknic" i samma mening förut.  De behövde dessutom volontärer till vissa funktioner, vilket
resulterade i att jag måste beställa visitkort med en ny titel: "Skolbibliotekarie-assistent"
   I morgon klockan 7:31 (det står faktiskt så) kommer skolbussen och hämtar Tyra. Hon har varit lite spänd några dagar, och det har jag full förståelse En ny skola kan ju vara läskig nog. Nu är det ett nytt land, ny skola, nya klasskamrater och dessutom två nya språk.

Traditionellt altare

   I kväll när hon la sig frågade jag om hon kände sig nervös. Nej - jag längtar faktiskt, svarade hon.
Jag är helt övertygad om att det kommer att gå bra för henne, men det kommer bli en spännande och annorlunda höst. I morgon är det introduktion för Elvira. De går på samma skola, men två olika Campus. Det kommer bli ännu mer spännande.

Och lite småplock:

Jag har inte fått nåt namn på kinesiska- men väl en adress.  Höll på att bli tokig på allt tjafs med taxi-chaufförer. Har nu fått lära mig att området vi bor i heter "Booy sa wan". Genast går det mycket bättre, men första gången jag använde det svarar chaffisen på helt klockren brittisk engelska " Where about in Bel-Air, Sir?"

Harry blir lite distraherad av alla vita pudel-brudar som bor i området.

Det är vänstertrafik i rulltrapporna. När det är två går den vänstra ned. Märkligt nog ställer man sig dock till höger så att andra kan passera förbi. Voffor gör di på dette viset?

Mina och flickornas kulinariska lunch-utflykter fortsätter. Igår blev det Kentucky Fried Chicken:-)
Jag började prata lite med en kinesisk farbror framför mig i kön. Han frågade om jag bodde här. När jag svarade ja tryckte han min hand och sa "Welcome, we are so glad to have you here" Hoppas att det åtminstone någon gång har hänt någon som flyttat till Sverige.

Over and out mina vänner,
/F

Lunch med hungriga spöken

Idag måste vi hålla hos hemma stora delar av dagen då våra garderober och gardiner ska levereras och monteras upp.  Vi bestämde oss för att använda lunchen till att kolla in Aberdeen, en stadsdel jag knappt varit i alls tidigare och som dessutom ligger väldigt nära. Namnet till trots var allt väldigt kinesiskt, och den första syn som mötte oss när vi kom fram underlättade inte direkt mina försök att få flickorna att gå till en lokal restaurang.

Får det lov att vara en
banan till svanen?

    Två helstekta grisar, en stekt anka (eller är det en svan?), massor av rökelse och röken från tre stora oljefat där man eldade papperlappar (med böner?).  Mannen vid oljefaten skrattade ondskefullt när flickorna hostade av röken och vek undan för sotiga pappersflagor som formligen fyllde luften.
   Männen såg mer ut som kriminella än fromma män, men något sa mig ändå att det knappast var ett vanligt gatukök. En snabb titt i nya husorganet South China Morning Post gav svaret. Det är spökfestival. Eller rent av "Det hungriga spökets festival". Hur har man kunnat missa det?
  Med tanken på lukten och flugorna får man hoppas att spöket är ordentligt hungrigt. Annars lär han dö en gång till. Vår lunch? Det blev Pizza-hut.

Mycket viktigt möte

Showtime

Jag är som sagt lite orolig över hur jag kommer klara det där med att inte ha ett jobb att gå till. Min fru  är som bekant en International business woman som reser runt i världen på international business meetings,
men idag har minsann jag också ett mycket viktigt möte. Det blir till att kränga på sig kostymen och försöka slänga ihop en snabb powerpoint.
Jarre's Curtain Service Co kommer hit.

Pappaledig

Normalt sett är det söndagarna som är tjänstefolkets lediga dag. Efter morgonens födelsedagsfirande tyckte jag dock att döttrarna behövde lite tid med sin mamma.

Eller den ärliga versionen: Jag behövde lite tid för mig själv.

Det visade sig att området har en egen buss till Sheung Wan, jag tog den dit och gick sedan en lång promenad i värmen till Midlevels. Hamnade så småningom med en tidning och en Espresso på ett litet café.

South China Morning Post verkar vara skönt frispråkig, både om vad som händer i Hong Kong och på andra sidan gränsen. Det lär vara förbjudet att ta med den in i Kina. Idag hade de bland annat ett längre reportage om kinesiska hacker-attacker mot amerikanska intressen. Integritetsfrågor verkar också vara på tapeten. Tydligen har företaget som har hand om systemet för Octopus-cards, som är både tunnelbanekort och fungerar som lokalt betalkort, sålt uppgifter om användarna till tredje part (så som både coop och ica gör hemma...) I ett land i Hong Kongs situation är naturligtvis censur och myndighetsinblanding också frågor som alltid är aktuella.

Kan konstatera att jag måste ha morgontidning. Prenumerationen var rätt dyr, men jag får väl kolla om hemmamannen kan få det som personalförmån.

Efter kaffet fortsatte jakten på kaffebryggare. Idag hittade jag förvisso flera stycken, men tyvärr inte rätt. Trots misslyckad shopping, och trots att det måste ha varit över 40 grader varmt gick jag hela dagen runt med ett leende på läpparna. Det är en så fantastisk stad. Det är ett sånt myller av männsikor, en sån blandning av dofter och synintryck, och en sådan fantastisk mix av kulturer.

Dagens andra espresso intogs på en liten italiensk bar som mycket väl kunnat ligga i såväl New York, som Milano eller för den del Stockholm. Nu råkar det ligga i Hong Kong och då känns det som den naturligaste sak i världen att det ligger ett litet tempel där folk tänder rökelse och eldar upp små bönelappar precis intill, en afrikansk bar är granne på andra sidan, mitt emot ligger ett stängt ställe som med stor sannolikhet är en strip-bar och lite längre ner på gatan säljs torkad fisk och grönsaker vägg i vägg med en mekanisk verkstad.

Dagen viktigaste slutsats är därför: Människor med skilda bakgrunder, kultur och religion inte bara kan leva tillsammans. Jag tror att vi ska och bör göra det.

Väl hemma igen var lagenheten tom sånär som på Harry. Han ska bo hos oss i en vecka, och honom berättar jag mer om i morgon.

Då tänkte jag också berätta lite mer om Tyras födelsedag.

Gooodmoorning Pok Fu Lam!

Har inga som helst problem att vänja mig vid att vakna och se alla båtar ute på redden. Särskilt på mornarna är där ett myller av gigantiska containerfartyg, pråmar, trålare, små fiskebåtar, djonkar (eller Junk som de säger här) bogserbåtar, lotsar och små passagerarbåtar. Vid femtiden i morse (vaknar fortfarande på de märkligaste tider) låg där dessutom flera stycken pråmliknande saker med stora kranar. Tror att de kanske lossar ute till havs. Stackars sjömän. Segla över hela världen och sen inte ens få gå i land och tatuera sig.

Funderar på att köpa ett teleskop så att jag kan titta närmare på fartygsnamn och flaggor. Vore kul att få syn på Hyundai Mercury som är påväg från Göteborg med bland annat några små lådor med våra grejer. Hon ska vara framme den 11 september, av alla datum. I teorin skulle man ju också kunna vända teleskopet åt andra hållet och titta in i alla lägenheter, men det skulle naturligtvis aldrig falla mig in:-)

Igår kväll gjorde jag mina första små distansarbeten åt den kära byrån därhemma. Nu på morgonen måste jag ägna mig åt att ta hand om lite lokala mail, och de börjar faktiskt bli några stycken. Det är verkligen slående vilken vänlig stad det här verkar vara. Det kommer små tips på människor jag borde träffa från alla möjliga håll. Har fått en förfrågan om lite volontärarbete för en välgörenhetsorganisation. Det hade jag gärna gjort, men tyvärr var det ett möte redan idag. Hoppas att jag kan få kliva på projektet i ett senare skede. Det känns som att mina döttrar har fått sin beskärda del av att sitta med på möten, och fram till att skolan börjar får det bli fullt fokus på dem.

Dagens planer är inte riktigt fastlagda än. Det pågår en diskussion om saken i soffan. Den innefattar inte kaffebryggare och balkongmöbel och jag misstänker att även det kommer att få vänta till efter skolstarten. Det kan däremot inte inköp av skoluniformer och lunchlådor göra, men får jag bara storlekarna klart för mig borde åtminstone uniformerna gå att fixa på nätet.

Ikväll hoppas jag kunna berätta lite mer om området vi bor på. Det låter sig dock inte beskrivas i ord så jag måste plåta lite mer först.

/F