Häxorna i Bel-Air.

De sista veckorna har Hongkong sett ut som en blandning mellan Hogwarts och helvetet. De tar väldigt seriöst på det där med halloween. Det började faktiskt för över en månad sedan, på Mid Autumn festival av alla dagar. Jag och tjejerna åkte till Ocean Park och tänkte att det säkert skulle vara en hel del lyktor att titta på på kvällen (för nytillkomna läsare. Det är vad högtiden handlar om: titta på lyktor och äta kakor). Till vår förvåning hade de istället valt just denna dag för premiärkväll för Halloween säsongen. Under dagen märktes det inte så mycket av saken, men när solen gick ned öppnades helvetets portar och mörkrets krafter släptes lösa. Plötsligt var hela stället fyllt av massa goth-rockare i blodiga bandage. Elvira var inte särskilt road och ville gå hem. Precis när jag har förklarat att allt bara är på skoj kommer det en zombie i Hannibal Lechter mask springande från ingenstans och tar tag i henne. Hon blev helt förtvivilad. Jag viftade först bara undan honom, men när samma spöke kommer och ska skrämma min femåring ytterligare två gånger brände det till ordentligt. Herregud vad jag skällde, och det var på vippen att jag blev handgriplig med fanskapet. Effekten vart ganska komisk och jag kan lägga till en ny merit i min CV: Jag har skrämt skiten ur en Zombie.
   Sedan den kvällen har spökerierna gradvis eskalerat till smått galna nivåer. Man har fått vänja sig vid att det ligger blodiga fingrar i köttdisken i delikatessbutiken, och att det hänger skelett och kroppsdelar i taket på varenda bar. Det är ganska hårt partayande här alltid, men under sista veckan kunde man nästan känna hur hela stan laddade upp för ett fylleslag extraordinarie.
   Vi var bjudna på en fest som säkert hade varit trevlig, men bestämde oss dock för att delta i bostadsområdets firande istället, med lagom läskiga spöken för våra små häxor. Tjejerna fick lite småprylar, låtsastatueringar och tittade på lite uppträdanden (ständigt dessa låtsastatueringar. De ser ut som små kåkfarare för jämnan) När vi kom hem lagade jag och Åsa middag och tjejerna skulle ut i huset och Trick or treata (det var ju också ett verb...)
   Stora tjejen var lite blyg, men Elvira tyckte det var ett klockrent koncept, och menade ungefär att hur svår kan det vara. Man knackar på en dörr och får godis. Det fick de också, och eftersom att det kom färre till vår dörr än vad vi bullat upp för har vi ohälsosamt mycket godis i huset.

Lite annat:
Jag hostar och är förkyld och har därför stannat hemma från skolan idag. Om jag ska ge mig ut är det nog läge att köpa en sådan där ansiktsmask som de har här när de är sjuka. Jag, och säkert många med mig har misstagit de där maskerna för bacillskräck eller rädsla för luftföroreningar. Det är tvärtom, det handlar om att visa hänsyn för andra. Rätt trevligt, men om det hjälper eller inte är ju en helt annan sak.

Detta är ju på många sätt ett låglöneland. Att det går att anställa hur många som helst för hur lite som helst kan få rätt absurda konsekvenser. Det finns bland annat en hel yrkesgrupp som man skulle kunna kalla "pekare". Människor som står i uniform och pekar. Vi har en shuttlebus från området ner till stan. En och en halv meter från bussen står det en man i prydlig vit uniform och pekar på bussdörren.  Vad jag har sett har han inga andra arbetsuppgifter. Man undrar ju lite försiktigt: Vilka är målgruppen för denna information? Synskadade ser ju vare sig bussen eller honom. Mitt enda svar är att han står där i händelse av att det skulle dyka upp någon som aldrig sett en buss förut.  Det skulle ju kunna hända.

För ett par veckor sedan luktade det plötsligt malkulor över hela stan. Dagstemperaturen hade börjat krypa ned mot 25°c och kineserna hade tagit fram sina vinterkläder.

Fler bilder kommer inom kort. Letar efter mina kablar:-)

Ha en bra vecka,
/F

Besök i klubbhuset

Idag bestämde vi oss till sist för att stanna hemma och istället göra ett första längre besök i klubbhuset. Det är inte helt enkelt att beskriva Bel-Air on the Peak som det fulla namnet på området lyder. Något av en anhopning av stora hotel och The truman Show. Det är lite låtsas värld över det hela.

Området är byggt i sex faser (tror jag) och varje fas har typ åtta byggnader på sisådär 50 våningar. Till varje fas hör klubbhus med pooler, yogarum, gym, bowlingbana, billjardrum, musikrum, lekrum, spa och you name it.

Jag skrev redan i mitt första inlägg att inredningen inte är minimalistisk. Det är lätt att säga vad den inte är. Att beskriva vad den är blir svårare. Ska vi säga lite italiensk renässans, blandat med barrock, till detta lite tillägg av japanskt, persiskt, kinesiskt, egyptiskt och sedan presenteras alltsammans med amerikansk överdådighet och massor av marmor, guld och silver. Den enda stil som helt lyser med sin frånvaro är möjligtvis den skandinaviska:-) Mina bilder är inte de bästa, men jag hann i alla fall ta några stycken innan jag blev upplyst om att det råder fotoförbud.

När jag läser ovanstående märker jag att det låter som att jag klagar. Det gör jag inte. De får ösa på med hur mycket kitch de vill, för innehållet är det verkligen inget fel på.

Fantastiskt gym och pooler med havsutsikt, omklädningsrummen skulle få både Sturebadet och förmodligen även Prins Westlings anläggningar (dem har jag inte sett) att skämmas. Med tanke på att jag kan åka hiss till alltsammans finns det liksom inga ursäkter för att inte komma hem hyfsat vältränad. Med det sagt tänkte vi åka och äta Pizza:-) Sen måste jag även hitta ett bord på ett trevligt ställe till kvällen. Det råkar liksom vara 15-årig bröllopsdag...

/F