Slutet på början

Idag har jag för första gången lämnat döttrarna ensamma i lägenheten. Jag hade en tid bokad hos immigrationsmyndigheten för att ansöka om ett Hongkong ID. Byråkratiskt, långa köer och otrevliga tjänstemän? Glöm det. Snarare enkelt, snabbt, korrekt och välorganiserat.

    När jag fått min kölapp var det typ 175 nummer före mitt. Jag förberedde mig för en väntan i stil med Systembolaget den 30:e december, och just då kändes det där med tjejerna ensamma hemma som en riktigt dålig idé. Men så började numren rassla fram på skärmen. Ibland tjugofem, ibland tio i taget och efter max 15 minuter var det dags att gå till bås 36 där en kvinna gjorde processen kort med mig. Fingeravtryck, fotografering och egentligen bara en fråga - Är det ok om vi stavar ditt mellannamn Göran som Goeran?  Jag bad om några timmars betänketid, men kom efter mycket vånda fram till att det nog var ok trots allt:-) 

Därefter fick jag en ny kölapp, vet inte riktigt varför, för i nästa lucka satt en uniformerad herre som inte ställde några frågor alls utan bara skrev ut det tillfälliga ID-kort jag skall ha till dess att mitt riktiga blir klart. Max 30 minuter efter att jag kommit kunde jag lämna byggnaden, och plötsligt infann sig en mycket märklig känsla. Det var faktiskt som att allt först då blev riktigt verkligt, och jag kom att tänka på något Tyra sa igår.

Vi hade bestämt med Åsa att möta upp henne i Causeway bay efter att hon slutat jobba. På väg mot busshållplatsen kom ett häftigt regn, så vi tog en taxi istället. I bilen frågar Tyra mig om vi ska äta ute igen. Jag svarar att, ja förmodligen, för det blir nog för sent annars. Men, pappa säger hon, vi har bara lagat middag hemma en gång, och vi bor ju här, vi är inte på semester.

      Hon har så rätt, min älskade, kloka lilla Tyra. 

Med mitt tillfälliga ID-kort i handen skippade jag taxi, jag tog jag tunnelbanan till Sheung Wan, och väntade in bussen hem till Pok fu lam. 

   Det är dags att hitta vardagen. Semestern är slut. Vi bor här nu.