Nä, idag gick det käpprätt...

Igår eftermiddag hade jag dessvärre mina första ordentliga möten både med språkförbistring och kulurkrockar. Det gick rent ut sagt käpprätt åt skogen.  Jag stod och väntade på art solbussarna skulle komma tillbaka tillsammans med Kemal, som är en turkisk pappa jag börjat lära känna så smått. . Vi är i så båda i samma sitatution, vi har båda barn på IMS i Midlevels, och det visade sig att våra fruar  dessutom jobbar för samma företag.

För att vara på den säkra sidan hade jag gått ner till fontänen vid entrén ungefär tio minuter före utsatt tid. Kemal var redan där, och även om vi satt och småpratade om saker som bredband, restauranger och utflyktsmål tror jag att vi båda var ganska nervösa. Det är helt enkelt en ganska speciell känsla skicka iväg en femåring helt själv till en skola där all undervisning sker på två helt nya språk.
   Tyras buss kom som de första tre dagarna exakt på utsatt tid. Elviras buss var dock precis som i morse försenad. Denna gång ordentligt försenad. När det gått mer än tjugo minuter över tiden och alla skolor, utom vår lämnat av sina barn började Kemal bli orolig. Jag ska inte säga att jag var lugn, men jag försökte i alla fall säga att det förmodligen bara var mycket trafik och att de säkert snart skulle komma.

Efter fyrtio minuter kom så äntligen bussen. Vi gick fram för att ta emot våra barn.
Jag tittar in i bussen och inser direkt. Elvira är inte med. Sånär som på Kemals son och personalen är bussen helt tom.
- Var är min dotter? Ingen svarar och alla tittar frågande på mig? Var är min dotter? Paniken stegras och när en av kvinnorna tafatt börjar gå runt och leta bland sätena brister det fullständigt. Jag vrålar - var är min flicka, varför är hon inte med?!
Efter några förvirrade ögonblick har de på en blandning av engelska och teckenspråk fått fram att de lämnat henne vid den nedre entrén, ungefär 500 meter från där vi står och på andra sidan området. Detta är tvärtemot de instruktioner vi fått, och fullständigt obegripligt. Varför har de lämnat just Elvira på en annan plats än alla andra barn? Jag har till och med fått ett särskilt kort att visa upp för att inget barn skall kunna lämnas av på fel plats eller till fel person.
  Jag tar Tyra i handen och ska börja springa ner till Lobby-entrén som den heter. Den entrén är bemannad och jag hoppas att vakterna tagit hand om henne. I det läget är jag egentligen inte särskilt orolig över att något allvarligt hänt. Jag undrar bara vad Elvira ska göra och tänka om ingen finns där och tar emot henne, jag vet fortfarande inte hur hon haft det, om hon är ledsen, och det har känts så oerhört viktigt att allt ska bli bra den första dagen. Personalen ropar tillbaka mig och säger att de kan köra ner oss istället. Vi går på bussen. När föraren börjar krypköra för att undvika farthindren och dessutom säger "We left her with her mother" brister alla fördämningar. Rädsla och ilska på samma gång. Vilken jävla mamma?? Hennes mamma är i stan och jobbar! Vem har ni lämnat min dotter till? Kör så fort du kan, eller stanna och släpp ut mig - jag ger fullständigt fan i vad som händer med din bil!
    När vi kommer fram rusar jag och Tyra rusar in i entrén.  Ingen Elvira.
Nu är jag riktigt uppskärrad och Tyra gråter. Kvinnorna från bussen ser också rätt skakade ut, trots att de hela tiden suttit och sagt att allt är lugnt, vilket gjort mig ännu argare.
Vi bestämmer att Tyra ska vänta och jag åka upp för att kolla om hon står utanför lägenheten.
Hissdörrarna skall just stängas när Elvira kommer runt hörnet. En kvinna håller henne i handen.
Min första tanke är: Hon ser glad ut. Jag springer fram, lyfter upp henne, och kramar om henne alldeles överlycklig.   En enorm lättnad,  och jag inser med ens att "mamman" de pratat om är den så kallade "Bussmamman" som tar hand om barnen på bussen. Samtidigt är jag fortfarande helt förbryllad över varför de inte lämnat henne på den överenskomna platsen.
    När en av kvinnorna säger "There is no problem" brister det igen. Jag berättar för dem att det visst är ett problem att de inte gör vad vi kommit överens om, att jag skall anmäla det hela till skolan och att jag väntar mig en förklaring. Tyvärr gör jag det med sådant eftertryck att jag dels inte märker att de står helt förskrämda och bockar som tjänarna i "Den siste kejsaren" framför mig, och vad värre är - Att Elvira sitter på golvet och gråter alldeles hejdlöst.
      Hon hade varit glad och nöjd med sin dag. Och så kommer jag och förstör alltsammans.
Ur Elviras perspektiv hade ju ingenting hänt. Hon hade tyckt att de var snälla mot henne, hon visste inte att de gjort fel eller var hon skulle lämnas av, och nu står hennes pappa och skriker på hennes nya vänner.  Visst hade jag skäl att vara arg, men jag tog konflikten med fel personer (vad tjänar det till att skälla på någon som inte förstår) Och jag tog den framför allt vid fel tillfälle, när jag borde haft fullt fokus på Elvira.
   Jag skämdes som en hund. Elvira var otröstlig och ville inte prata med mig, Tyra försökte förklara hur oroliga vi varit, men det var först efter att hon fått prata med mamma i telefon som hon lugnade ner sig.

Nu hände det dessbättre något kul igår också, och trots allt tror jag att Elvira var nöjd med sin första dag och fick en trevlig kväll.
I söndags hittade Tyra en liten väska med en mobiltelefon och ett student-id från Tyska skolan på bussen. Jag ringde upp skolan och det visade sig att väskan tillhörde en liten flicka som bor precis bredvid. Nu stämde vi träff nere på gården, och jag får erkänna att jag blev lite ställd när Frau Hoffman var kinesiska. Familjen Hoffmann visade sig vara en störtskön tysk-kinesisk familj med tre döttrar varav en är lika gammal som Tyra. Flickorna fick en present som tack, och vi blev uppbjudna till deras lägenhet.
Mamman hade bott flera år i Tyskland och samtalen i familjen växlade mellan kinesiska, tyska och engelska. Flickorna fann varandra direkt, trots lite språkförbistring.
   Jag satt och pratade med mamman en stund, men när jag behövde gå hem och fixa middag ville flickorna stanna och leka.
   Trots dagens lilla drama slutade alltså dagen med att flickorna fick sina första kompisar på området.

Under kvällen visar det sidan sig att bussbolaget blandat ihop Elvira med en annan flicka vars mamma bett att hon skulle bli lämnad vid dörren.  Det var annan personal på bussen i morse. Något säger mig att det inte var en slump.
/F