Cantoneasy?- En andra text för Bulletinen

Ja, då har nya numret av bulletinen kommit ut, och jag vågar mig på att dela med mig av min lilla text här på bloggen. Det är nog inte så vansinnigt mycket nytt för Invandrarpappans läsare, men återvinning ligger ju i tiden och är dessutom bra för miljön.
/F


Åka hem? Det är fan okej.

Canton-easy stod det i annonsen. Jag vet inte vad reklamombudsmannen därhemma skulle säga om det. Kan dock konstatera att jag sällan har haft så mycket huvudvärk som de senaste veckorna, om det beror inte på Alex vinrekomendationer. Inte bara i alla fall.
   Redan innan vi kom hit hade jag bestämt mig för att försöka nosa lite på kinesiskan. Sen återstod ju frågan att välja mellan kantonesiska och mandarin.
Jag frågade både svenska och kinesiska vänner, och svaren fördelade sig ganska jämt. Vissa sa kantonesiska, andra sa mandarin, och alla hade bra argument för sin syn på saken. Jag hade faktiskt bestämt mig för mandarin, inte minst sedan det är mandarin mina döttrar läser. Sen hamnade jag och flickorna hemma hos en tysk-kinesisk grannfamilj en eftermiddag. Jag satt och pratade med mamman medan flickorna lekte. Vi kom in på mina språkfunderingar och jag berättade att jag tänkte börja plugga mandarin. Hon tittade på mig, log snett och frågade
-Skulle du flytta till Tyskland  för att läsa franska?
Därmed var frågan avgjord och ett par veckor senare började jag en tjugo dagars intensivkurs i kantonesiska.
    Sedan dess är det information overload i lilla hjärnan. Det är fruktansvärt kul, och efter bara några dagar började tjattret på gatorna plötsligt få små stänk av mening. Man hör att någon ska äta middag. Någon annan säger ”onsdag”, man förstår att någon gillar något. Dessvärre förstår man inte minst hur lite man kan, och hur oerhört lång väg det är att vandra innan man har något som ens kan kallas en grundläggande kunskap.
   För är det inte så med alla språk – man kan inte lära sig lite grann? För lär man sig lite så förstår man hur lite man kan, och plötsligt står det klart vilken lång väg det är att vandra.
   Grammatiken är ganska enkel. På det hela taget är språket ganska yxigt. För en nybörjare känns det lite som att de talar som indianhövdingen i någon gammal västernfilm. Vill man veta var någon kommer ifrån säger man ungefär ”Du är vilket folk?” Och som svensk svarar man då ”Jag är Sveriges folk”. Man frågar du-har-inte har en bil, och svarar ”Inte har- Jag inte har en bil”
   Han, hon och det buntas ihop till en praktiskt ”Keuih”. ”Vi” säger man genom att helt enkelt slå ihop orden för jag och du.
   Om grammatiken är relativt simpel så är uttalet desto svårare. De som kan saken verkar inte helt överens om hur många toner det är. Vissa säger 6, andra säger 9. Låt oss konstatera att de i alla fall är många, och att minsta lilla glidning i tonläge kan få de märkligaste konsekvenser.
   Säger man ”Maàih” betyder det köpa. Säger man istället ”Maaih” med ett entonigt a betyder det istället sälja. Det känns ju inte det minsta upplagt för missförstånd…Söndag låter nästan som måndag, och häromdagen lyckades jag med en liten vrickning med tungan förvandla hela Japan till en tidning. Slå det om du kan, Herr Labero.
   Just nu råder det fullständigt kaos i språkcentrat. Det dyker upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och jag har plötsligt börjat svara på svenska när jag blir tilltalad på engelska.  När man läser germanska och latinska språk har man ju ofta något i svenskan eller engelskan att associera till. Här handlar det bokstavligen om att försöka memorera läten. Tusentals läten, och varje ord verkar kunna ha precis hur många betydelser som helts, beroende både på sammanhang och uttal.  Ibland kan man dock få lite minneshjälp av svenskan. Säger man ”Fan okej” på svenska så säger man också med hyfsat rätt utal ”Åka hem på kanonesiska”
På något konstigt sätt blir jag också allt tystare ju mer jag lär mig. Här om dagen funderade jag på att fråga en taxichaufför ”Vad är herrns dyra och vördade efternamn”, eller säga ”Jag är inte flygvärdinna inte heller veterinär”, bara för att kolla reaktionen. Så fort jag tänker säga något blir det dock trafikstockning (Sak-che, om jag inte minns fel) i munnen, och jag tror att det dröjer ännu några veckor innan jag vågar prova mina kunskaper i skarpt läge
   Jag har hoppats att det skulle komma någon slags Lidnersk knäpp som i ett nafs fick allt att klarna. I slutet av kursen inser jag att den aldrig kommer att komma. Det finns bara två vägar att gå. Antingen får man ge upp, eller så får man ställa in sig på vansinnigt hårt arbete, och mycket ofrivilligt trolleri med tungan längs vägen.  Ge upp är dock inte ett alternativ, och jag funderar just på om jag skall gå ännu en intensivkurs eller om jag skall fortsätta i ett lite lugnare tempo.
   Om någon av Bulletinens läsare behärskar kantonesiska och vill ge lite råd och stöd till en förvirrad nybörjare får ni gärna höra av er. Och om någon funderar på att börja lära språket vi dagligen hör omkring oss hoppas jag att ni inte låter er avskräckas av detta. Det är svårt, men det är som sagt också väldigt kul och vansinnigt intressant.  Det vore kul att träffa andra svenskar som också kämpar med att lära sig räkna och kunna klockan,
Hör gärna av er. Nu ska jag fan okej.

Fredrik Dahlberg

Häxorna i Bel-Air.

De sista veckorna har Hongkong sett ut som en blandning mellan Hogwarts och helvetet. De tar väldigt seriöst på det där med halloween. Det började faktiskt för över en månad sedan, på Mid Autumn festival av alla dagar. Jag och tjejerna åkte till Ocean Park och tänkte att det säkert skulle vara en hel del lyktor att titta på på kvällen (för nytillkomna läsare. Det är vad högtiden handlar om: titta på lyktor och äta kakor). Till vår förvåning hade de istället valt just denna dag för premiärkväll för Halloween säsongen. Under dagen märktes det inte så mycket av saken, men när solen gick ned öppnades helvetets portar och mörkrets krafter släptes lösa. Plötsligt var hela stället fyllt av massa goth-rockare i blodiga bandage. Elvira var inte särskilt road och ville gå hem. Precis när jag har förklarat att allt bara är på skoj kommer det en zombie i Hannibal Lechter mask springande från ingenstans och tar tag i henne. Hon blev helt förtvivilad. Jag viftade först bara undan honom, men när samma spöke kommer och ska skrämma min femåring ytterligare två gånger brände det till ordentligt. Herregud vad jag skällde, och det var på vippen att jag blev handgriplig med fanskapet. Effekten vart ganska komisk och jag kan lägga till en ny merit i min CV: Jag har skrämt skiten ur en Zombie.
   Sedan den kvällen har spökerierna gradvis eskalerat till smått galna nivåer. Man har fått vänja sig vid att det ligger blodiga fingrar i köttdisken i delikatessbutiken, och att det hänger skelett och kroppsdelar i taket på varenda bar. Det är ganska hårt partayande här alltid, men under sista veckan kunde man nästan känna hur hela stan laddade upp för ett fylleslag extraordinarie.
   Vi var bjudna på en fest som säkert hade varit trevlig, men bestämde oss dock för att delta i bostadsområdets firande istället, med lagom läskiga spöken för våra små häxor. Tjejerna fick lite småprylar, låtsastatueringar och tittade på lite uppträdanden (ständigt dessa låtsastatueringar. De ser ut som små kåkfarare för jämnan) När vi kom hem lagade jag och Åsa middag och tjejerna skulle ut i huset och Trick or treata (det var ju också ett verb...)
   Stora tjejen var lite blyg, men Elvira tyckte det var ett klockrent koncept, och menade ungefär att hur svår kan det vara. Man knackar på en dörr och får godis. Det fick de också, och eftersom att det kom färre till vår dörr än vad vi bullat upp för har vi ohälsosamt mycket godis i huset.

Lite annat:
Jag hostar och är förkyld och har därför stannat hemma från skolan idag. Om jag ska ge mig ut är det nog läge att köpa en sådan där ansiktsmask som de har här när de är sjuka. Jag, och säkert många med mig har misstagit de där maskerna för bacillskräck eller rädsla för luftföroreningar. Det är tvärtom, det handlar om att visa hänsyn för andra. Rätt trevligt, men om det hjälper eller inte är ju en helt annan sak.

Detta är ju på många sätt ett låglöneland. Att det går att anställa hur många som helst för hur lite som helst kan få rätt absurda konsekvenser. Det finns bland annat en hel yrkesgrupp som man skulle kunna kalla "pekare". Människor som står i uniform och pekar. Vi har en shuttlebus från området ner till stan. En och en halv meter från bussen står det en man i prydlig vit uniform och pekar på bussdörren.  Vad jag har sett har han inga andra arbetsuppgifter. Man undrar ju lite försiktigt: Vilka är målgruppen för denna information? Synskadade ser ju vare sig bussen eller honom. Mitt enda svar är att han står där i händelse av att det skulle dyka upp någon som aldrig sett en buss förut.  Det skulle ju kunna hända.

För ett par veckor sedan luktade det plötsligt malkulor över hela stan. Dagstemperaturen hade börjat krypa ned mot 25°c och kineserna hade tagit fram sina vinterkläder.

Fler bilder kommer inom kort. Letar efter mina kablar:-)

Ha en bra vecka,
/F

Ny familjetradition + Hej Kalabalik.

Vi har pratat om det ganska länge. I går blev det så äntligen av. Hela familjen Dahlberg åkte in till stan för att få fotmassage.
Personligen har jag varit några gånger redan. Fot-reflexologi ställena finns verkligen överallt. Priset sträcker sig mellan ungefär 50 -120 HK dollar för en halvtimme, mest beroende av vilken stadsdel man befinner sig i. Det finns naturligtvis även längre behandlingar.  En av de första veckorna tyckte jag det var lite konstigt när min kvinnliga bekant efter ett möte ville visa mig ett bra ställe för fotmassage. Efter att ha varit några gånger är det mindre konstigt, och det är verkligen ett mycket sympatiskt inslag i den lokala kulturen.
Människor kommer ensamma, de kommer som oss hela familjer, du kan se ett kompisgäng med killar komma och slå sig ner i fåtöljerna, och du kan se ta en massage som en paus i barrundan (Det gjorde för övrigt jag och en polare i fredags) Det kan göra rätt ont emellanåt, och om man som jag är lite kittlig är det inte helt okomplicerat:-) Det är dock fruktansvärt skönt och fantastiskt avkopplande.

Tjejerna njöt i fulla drag, även om de fnittrade ganska ordentligt emellanåt. Det var ganska trevligt att sitta där hela familjen på rad och småprata lite med vad jag förmodar var en annan familj ( de var rätt lika) där både mamma, pappa och döttrar var massörer. Det känns som att det skulle kunna bli en vana. Kanske inte varje vecka, men i alla fall någon gång i månaden. Jag uppfattade också att de kallade våra flickor för "Små -apor" vilket är en kärleksfull kantonesisk benämning på små busungar.
   Nu är det söndag kväll och vi har just kommit tillbaka från Nya Territorierna.  Är inte det en mening som klingar vackert av både historia och science-fiction? Det är pinsamt att säga det, men det var faktiskt första besöket för mig. Oavestt om man ser till folkmängd eller storlek är nog kowloon och nya territorierna bra mycket större än Hongkong-ön. På ett sätt är ön och "central" en förort:-)
   De flesta Kineser bor i Nya Territorierna. Det är fullt av gigantiska bostadskomplex, men också fantastisk natur. Målet för dagen var Hong Kong Wetland Park, som visade sig vara en något större modell av de "Naturrum" som börjat dyka upp överallt i Sverige. På det hela taget var det dock lite av en besvikelse. Det skall vara en bevarad del träsk- och våtmark, men det hela var så fint iordninggjort med gångvägar och stora bryggor att det stundtals kändes ganska konstgjort.
Med fågeltorn och våtmark påminde det annars faktiskt lite om Naturrummet vid Tåkern, där Åsas syster jobbar som guide ibland.  Ett små komiskt inslag var att det bland alla flanerande barnfamiljer fanns gott om kamoflageklädda fågelskådare med meterlånga papparazzi-objektiv som verkade ta väldigt seriöst på sig själva och sin uppgift. Det kändes lite som att möta en fågelskådare på Kolmården.
    Fåglar är inte riktigt min grej. Jag har inget emot dem, men har aldrig känt något behov av att kunna känna skillnad på sorterna. Min största behållning var nog snarast att jag fick skåda min första gröna taxi-bil. De är röda i Hongkong, Blå på Lantau och som sagt gröna i Nya Territorierna.
    Parken i sig vet jag knappast om vi kommer besöka igen, även om den växte med tiden och det trots allt var en trevlig söndag. Helt klart är dock att vi ska försöka spendera mer tid i området. Vi har  hittat några fantastiska vandringsleder som vi funderar på att prova till nästa helg, inte minst sedan de går längs med resterna av The Gin-drinkers line, som var den lokala (och precis lika lyckosamma...) motsvarigheten till Maginot-linjen.  En del gillar fåglar. Andra gillar krig.

Lite annat:

Vårt nybildade Turk-Svenska band har haft sin första repetition i en replokal i Kowloon. Det gick sämre än önskat, men otroligt mycket bättre än befarat. Det var framförallt otroligt kul.
Plugga på dagarna, göra läxorna på nåt fik för att sedan åka till replokalen:  Smått märkligt att man plötsligt kan få sitt tonårsliv tillbaka:-)

Det viktigaste när man startar ett band är självklart namnet. Så var det då, och så är det nu. Den turkiska delen av orkestern gillade inte "Turks and Jerks", så det blev en låt istället. Nu lutar det åt The Kalabalik, då kalabalik ju som bekant är ett turkiskt låneord i svenskan. För oss betyder kalabalik kalabalik. För dem betyder kalabalik folksamling. Ju mer jag tänker på det är dock Hej Kalabalik mycket roligare, i alla fall för en svensk:-) Vi får se vad de övriga säger.

Ha en bra vecka,
/F

Tyfonvarning.

Det är en stor storm påväg in från Filipinerna. Just nu är det Tyfonvarning klass 3, men vad jag förstått det ska det bli klass 8 innan det är dags. De tror att den kommer i morgon eller på lördag.
Det verkar pågå förberedelser över hela stan. Idag såg jag hur blomkrukor på nära 1,5 meter i diameter och över metern höga omsorgsfullt förankrades med tjocka trossar. På ett hotell jag passerade höll de på att montera ner alla markiser. Det kommer nog bli åka av. Åsa är kvar i Shanghai och har inte lyckats boka om sin biljett. Förhoppningsvis hinner hon både lyfta och landa innan det är dags.

I övrigt fick jag smita ifrån skolan idag för att gå på ett möte jag har haft inbokat sedan innan vi åkte. Peppar, peppar mina vänner, men jag tror nog att Invandrarpappan är påväg att landa sin första större lokala  uppdragsgivare. Vi får se, men det kanske blir åka av på fler fronter.

/F

Jag kan trolla med tungan. No pun intended.

Jag har upptäckt att jag har magiska superkrafter. Trots idoga försök har jag aldrig lyckats trolla med knäna, Idag har jag dock lyckats med att förvandla hela japan till  en tidning. Beat that Mr Labero.  Allt som behövdes var en liten glidning i tonläge mellan yat-bùn och yat bún. Jag är fortfarande osäker på skillnaden och chansen är stor att jag kommer att be om japan nästa gång jag vill köpa en tidning.
/F

Söndag i Soho med nya vänner och en rödgardist

Söndagarna har märkligt nog börjat segla upp som något av en favoritdag sedan vi kom hit. Hemma har jag alltid avskytt söndagar. Det har säkert dels en koppling till lite ångestfyllda barndomsminnen av gudstjänster och söndagsskola, men jag har framför allt aldrig riktigt kunna koppla av när jag vet att arbetsveckan snart ska börja.  På väg hem från landet på söndagarna därhemma kunde jag rent fysiskt känna hur Stockholmshäxan kom och satte klorna i mig. Bekymmer man lagt åt sidan gjorde sig plötsligt påminda. Stressnivån steg och den kommande veckans alla arbetsuppgifter började torna upp sig. Här har söndagen istället blivit en skönt avslappnad dag med familjen, och nästan varje helg har vi antingen gett oss  ut till någon strand eller åkt ut på någon av öarna. Igår åkte dock Åsa på mässa i Shanghai, så jag och flickorna var själva. Vi åkte in till stan och lämnade tillbaka Harry, och sen gick vi och åt lunch med Alex. Efter en kort promenad med Alex, Emma och hundarna var vi egentligen påväg hem, men så gick vi förbi en liten pub där ett antal engelsmän och australiensare på sant brittiskt manér hängde med barn och hundar.
Vi stannade och pratade en stund, och eftersom att vi ändå inte hade något annat för oss slog vi oss ned en stund. Pappa fick en Stout och flickorna varsin cola.  Det blev en skön eftermiddag och en påminnelse om hur otroligt vänlig den här staden är. Det är så oerhört lätt att få kontakt med folk. Attityden är typ, vi sitter i samma bar, alltså är vi kompisar. Och eftersom att vi bor i samma stad kan vi ju lika gärna byta telefonnummer och ses igen.  Flickorna fick också nya kompisar, och vi satt alla och matade våra barn med 20-dollarssedlar så att de kunde gå fram och tillbaka till 7-eleven och köpa godis. Mycket ansvarsfullt.  Vi bestämde att ses igen nästa helg då det ska vara en stor pic-nic till förmån för en systerorganisation till HKDR.  På väg hem kunde jag inte låta bli att slinka in till min favoritleverantör av  Kinesisk propaganda. Det blev en ny staty, dock betydligt mindre än den förra jag köpte. En ung rödgardist med megafonen redo och Maos lilla röda i handen.  Det är något väldigt speciellt med propagandan från kulturrevolutionen. Vännen JP därhemma har en stor och fin samling av affischer från perioden.  De visar på en så oerhört idealiserad och utopisk tillvaro, och saknar oftast de hårda och krigiska undertoner som brukar finnas i både höger- och vänsterpropaganda. Istället är det feta glada barn och gemenskap på risfälten. Och även om någon kan hålla i ett gevär, eller som på min förra staty rida på en raket så ser alla för det mesta glada och vänliga ut. Det enda jag kan komma på att jämföra med  är Jehovas vittnens skildringar av det framtida paradiset på jorden. Här är det dock svårare att avgöra om bilderna är tänkta att skildra nuläge eller framtid. En sak är dock säker. Verkligheten var allt annat än sockersöt. Tror att det är den kontrasten som gör det så intressant.
Flickorna är lediga från skolan denna vecka, men dessvärre är Åsa bortrest och jag har min skola, så det lär bli en del pusslande för att få allt att gå ihop. Idag är det dock lugnt. Jag har bytt en vecka mot Harry mot att Alex får ta flickorna en dag, så nu ska jag bara ordna frukost sen ska vi bege oss in till stan.
Han en bra vecka,
/F

Saker att exportera: Finlandsbåtar

Fru Jeung är-eller inte är från Korea?

Än så länge har jag inte kommit på särskilt mycket hemifrån som man skulle behöva ta hit. Det Sverige har att erbjuda världen finns redan på plats. I skolan idag kom jag dock på en sak de skulle behöva: Finlandsbåtar. Eller närmare bestämt finlandsbåts-konferenser. Ett antal inflytelserika kantonesisktalande kineser borde åka till Helsingfors och tillbaka för att under trevliga former rätta till några av de stolligheter som  tusentals år av språklig utveckling inte lyckats lösa.
Nästan alla ord jag lär mig kan med en liten glidning i tonfallet betyda något helt annat. Jag har redan nämnt mamma och häst, som för övrigt även låter väldigt likt katt och "inte ha".
Det finns värre exempel,  Máaih betyder tillexempel köpa. Säger du istället Maaih betyder det sälja. Det är ju inte det minsta upplagt för missförstånd... Skillnaden dem emellan går nästan inte förklara, men "maaih" utalas med en jämn ton, som ett "A" (samma ton som i telefonluren), medan Máaih börjar där och sedan drar iväg uppåt med ungefär en halvton. "Sing-Kèih yàt" betyder måndag. "Sing-Kèih yaht" betyder istället söndag. Jag är helt värdelös på att läsa noter, men det känns faktiskt som att det skulle vara det bästa sättet att visa hur ord ska uttalas.
Som svensk saknar man dessutom de gamla vännerna Å, Ä och Ö. Ching, som betyder ungefär "please" uttalas tilexempel "Tjäng!" Ngoh som betyder "jag" uttalas "(G)nå". Problemet är att skolan använder ett internationellt system för att skriva kinesiska ord med västerländska bokstäver, och för att kunna lösa mina skoluppgifter måste jag lära  mig hur de skriver, samtidigt som jag måste ha ett eget system för att komma ihåg uttal och tonläge. Det är längesedan jag utsatte min lilla hjärna för en sådan utmaning och just nu händer det de märkligaste saker inne i huvudet. Plötsligt dyker det upp gamla sedan länge bortglömda fraser på tyska och härom dagen i skolan besvarade jag plötsligt, och utan att tänka på det, en fråga på svenska. Det har aldrig hänt förut. På något sätt verkar det vara lite information overload i språkcentrat. Det går dock framåt. Efter en liten svacka i början av veckan, har det gått ganska bra det sista.  Efter bara en dryg vecka kan jag naturligtvis inte påstå att jag vare sig kan eller förstår särskilt mycket. Det börjar dock dyka upp små ord med mening i det som tidigare bara var anonymt tjatter. Jag förstår inte vad de pratar om, men man hör ett "måndag" här, och ett "Gillar inte" där, man snappar upp siffror och datum och man förstår att någon ska äta middag. Det är faktiskt både lite gåshudsläge och lite knäckande. Nu har man lärt sig precis tillräckligt för att förstå hur lite man faktiskt kan och hur lång väg det är kvar innan man har något som ens kan liknas vid en grundläggande kunksap.  Språket är inte helt befriat från grammatik, det finns bland annat ett femtiotal ordklasser att hålla reda på, men det är relativt enkelt att sätta samman meningar. Mycket är både väldigt logiskt, och samtidigt ganska komiskt. Att vara rik heter tillexempel rakt på sak "att ha pengar", och fattig heter följdaktligen "Inte ha pengar". Ett annat sätt att säga fattig är vad jag förstod att säga "inte äta ris". Ful heter "svår att titta på". Billig heter föresten "Pehng", så det kanske ligger något i det där med Tom Pheng pung.
   Det har varit lite glest med uppdateringar sista veckan, och jag hoppas att ni mot bakgrund av ovanstående kan ha lite förståelse för det. Med sextiofem (Sahp-Lock-Nhg) inlägg hitintills ligger dock snittet strax över ett inlägg om dagen, och jag hoppas att det ska kunna fortsätta ligga där någonstans.
   Åsa åkte iväg till Shanghai för en liten stund sedan, och jag och flickorna ska snart in till stan för att lämna tillbaka Harry till hans husse och matte.
Ha en bra söndag, mina vänner.
/F

Lite annat:
Jag älskar hur alla håller saker med båda händerna när de ska lämna över något. Det gäller inte bara visitkort, utan även sedlar och minsta lilla mynt. Många västerlänningar tar efter detta beteende, så även jag.
Det är helt enkelt så oerhört mycket trevligare än att att klafsa upp pengarna på disken som både kund och expedit gör där hemma.

Den går fortfarande fel...

Månaderna heter Månad 1, Månad 2 etc, och veckodagarna Veckodag 1, 2 etc. Enkelt och praktiskt, och plötstligt kan jag ställa den kinesiska klocka jag köpte till Åsa på vår bröllopsdag. Någon ändrar på den hela tiden. Det är absolut inte Elvira...