Jag hade skola i lördags. När min syster var här tog jag ledigt i ett par dagar, och skolan hade vänligheten att låta mig få ta igen det under ett par lördagsförmiddagar. När jag var klar, och dessutom hade ägnat någon halvtimma åt att försöka memorera de dagliga c.a 30-50 glosorna, ringde jag hem till familjen för att kolla vad de hade för planer. Åsa föreslog Stanley, av den enkla och goda anledningen att vi inte varit där på länge. Jag tyckte det var en alldeles utmärkt idé- av precis samma anledning. Jag promenerade till Causeway Bay där det finns en minibuss-hållplats till Stanley. Efter c.a 20 minuter var jag framme. Det var inte övriga familjen. Jag brydde mig inte om att gå till något café eller så, utan satte mig bara vid strandkanten och väntade. När Åsa och flickorna kom gick vi till en dim-sum restaurang som efter lite dividerande lät oss ta med lilla vovven in.
Flickorna var bjudna på barnkalas på kvällen, så överst på agendan stod ett besök på Stanley market för att hitta en present. Flickorna hade badkläder med sig, så nästa punkt på dagordningen var att gå till stranden. Pappan i familjen hade dessutom en dold agenda. Jag ville väldigt gärna besöka Stanley Military Cementary, en av de brittiska krigskyrkogårdarna. Utöver soldater vilar där många av de civila offren för den japanska ockupationen. Det är också en gravplats för de främst brittiska agenter som verkade bakom de japanska linjerna, bland annat med att upprätta Asiens motsvarighet till livlinorna för nedskjutna piloter. Jag har en förstående fru, så när övriga gick för att bada tog jag med mig Mr Ronson på en promenad bort till kyrkogården, som låg nån dryg kilometer bort.
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag hade inte trott att jag skulle bli så tagen. Mitt läsande under hösten har till stor del ägnats åt Hong Kong typ 40-45. Jag vet mycket väl hur många som dog och hur brutal dem japanska ockupationsmakten var, men är jag kom upp för stentrappan och den första gravsten jag ser är en ung dansk man, 34 år gammal, som stupat bara några dagar efter att Japanerna landstigit på Hong Kong ön blev det så påfallande verkligt.
Vem var han? Han var 34 år när han dog, och han hade tagit värvning i Hong Kongs frivilliga försvarsstyrkor. Var han född här? Var han utsänd av ett företag? Var han en sjöman som ville göra någonting för ett hemland som redan var ockuperat av tyskarna? Utöver uppgifterna om namn, ålder och förband fanns där ett par meningar på danska. De slutade med "Du vilar i mitt hjärta" . Vem var det som gjorde detta tillägg på en annars anonym sten. En mamma? En fru? En flickvän? Jag funderade på dem och den tid de levde i när jag långsamt gick utmed de långa raderna av gravstenar. Satt den unge dansken och hans fru vid köksbordet och pratade om fall han skulle ta värvning eller inte? Hade de barn? Var Hon danska eller kines? Plötsligt är där en annan sten, en civilist med bara en bokstav till förnamn, men med samma danska efternamn. Någon som dött ett år senare, förmodligen internerad. Var det hon?
Efter ytterligare några rader av prydliga vita marmorstenar kommer så de som så tydligt är uthuggna under ockupationen. Kortfattade. Knappast yrkesmässiga, men ibland kan man nästan ta på kärleken från de lägerkamrater som skapat dem. En doktor. Någons mor. En bebis. Och så monumentet över alla dessa sjömän, från världens alla hörn som gett sig ut på haven för att hitta försörjning och vars namn vi aldrig kommer att få veta.
Det är en sorglig planet mina vänner, och jag kommer att återkomma med mer om Hong Kong under kriget.
Godnatt (min tid)
/F
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar