Hejdå Tiger, välkommen Kanin...

Elviras klass redo för Showtime

Sa Puh, vill man ju nästan lägga till, men nu är det inte en saga utan en ren kalenderuppdatering. I nästa vecka lämnar vi Tigerns år och välkomnar Kaninen.
På Elviras skola var det nyårsfirande redan igår, med lejondans, sånger, diktläsning och vårrullar. I nästa vecka är det nyår på riktigt, och i dag börjar flickorna ett veckolångt lov.
Rött och guld är alltid vanliga inslag i gatubilden här, men just nu har det gått in i ett extremläge. Det är banderoller och det är lanternor. Det är gyllene tecken och det är röda kuvert. Det är framför allt kaniner, kaniner och kaniner i alla färger och former man kan tänka sig.
Utöver gott om röda kuvert med "lucky money" att dela ut till släkt, barn, anställda etc (allt enligt ett mycket märkligt regelverk jag inte riktigt begriper mig på) så ska alla ha ett clementin- eller apelsinträd, och de senaste dagarna har man kunnat se leveranser med hav av dessa över hela stan.

Mynt som snart ska börja jobba.
Spridda bud vad gäller var de ska placeras,
under dörrmattan eller över dörren?

Väldigt mycket i firandet cirklar kring just pengar. Det handlar om att att vara frisk och bli rik eller rikare under året som kommer. Har fått lära mig att sex antika kinesiska mynt på en röd tråd ska placeras vid dörren på årets första dag. Då kommer det tydligen att välla in kulor under året som kommer.  Det kan väl vara värt ett försök, och tittar man på Kinas ekonomiska utveckling verkar de ju inte vara helt ute och cykla.
Det verkar vara bra och bråda dagar för alla som säljer blommor, godis och dyr Cognac. Det verkar också vara högsäsong för alla som sysslar med Feng Shui och spådomar.
   Kaninens år låter ju sött och gulligt. När jag idag ägnade lite tid åt att höra vad Feng Shui mästarna hade om säga om saken så blev bilden med ens lite mer komplicerad. Tyvärr lyckades jag glömma en utmärkt tidningsartikel om saken på bussen, men jag skall försöka återberätta vad jag minns, kompletera med wikipedia och återkomma med mer lite senare. Kaninens år är för visso bra för romantik och för att hitta en partner. Men det är också ett år som enligt de som för står sig på saken kommer att präglas av

Nästan som julgran. Och det ska vara clementimer
för att de ser ut som pengar.

1- Avslöjanden, inte minst vad gäller sexskandaler och vänsterprassel. 2- Strider i det fördolda, inte öppna krig men många hugg i ryggen bakom kulisserna.
   Same procedure as every year, skulle man väl kunna säga.
De inte fullt så gulliga inslagen i året kommer sig av att den Kinesiska zodiaken förutom hela fablernas värld (Råtta, oxe, tiger, kanin, drake, orm, häst, får/get, apa, tupp, hund, gris) även har fem element att ta hänsyn till. De är metall, trä, eld, vatten och jord. Det år som snart börjar är en metallkanin, vilket fullt naturligt gör kaninen och därmed även året lite hårdare.
Att komma hela varvet runt, så att alla djur har varit i alla element tar 60 år, vilket alltså är en hel astrologisk cykel.
Annat jag fick veta är att Hong Kong  enligt astrologerna är inne i en gynnsam period som varar fram till 2024, och innan dess räknar jag med att vi är hemma. Aktiemarknaden kommer att gå bra, med en liten dipp i juli och luftföroreningarna och miljöproblemen kommer inte att lösas under året.
  Den sista spådomen hade jag kunnat ge.
Idag har jag varit med flickornas skola på en flowermarket. Tyvärr med kameran kvarglömd hemma. I helgen ska jag försöka få med familjen på några av alla de nyårsmarknader som om man bortser från utbudet påminner ganska mycket om julmarknaderna där hemma.
   Det ska faktiskt bli en spännande vecka, och på något märkligt har även jag, så här i slutet av januari fått en känsla av att ett nytt år står för dörren.
/F

Har din bebis för små ögonbryn?

Såg denna affisch i ett kinesiskt apotek i Aberdeen. Vet inte vad det är för medicin, om det ens är medicin. Vet följaktligen inte heller vilken sjukdom eller åkomma den ska bota, men om du har en bebis därhemma som du skulle vilja ge lite kraftigare hårväxt är du välkommen att höra av dig så ska jag försöka skicka en dos.
/F

När historien tar slut

Mina vänner, det här är mer eller mindre rakt av en text för januari/februari numret av Bulletinen för Svenskar i Hongkong (Eller Hong Kong, som jag föredrar att skriva:-)) Invandrarpappan lovar att öka tempot och komma tillbaka med lite mer personliga reflektioner över Burma och Vietnam inom kort.

Jag och Elvira var båda gyllene musar.
Farbrorn syns inte i bild.
Det känns bäst så.

Den gamle mannen la sin hand på min och mumlade en buddistisk bön. Med den andra handen hjälpte han mig varsamt att i rätt ordning hälla vatten på ett antal buddafigurer, för familj och vänner, för hälsa och välmående, för framgång och affärer, och slutligen en skopa på Den gyllene musen, som jag några minuter tidigare fått veta att jag på något sätt har ett speciellt förhållande till. Hur vet jag inte riktigt, men jag vet att det beror på att jag är född på en torsdag. Vi firade jul hos släktingar i Burma, och är man Yangoon måste man besöka den gyllene pagoden Swedagon. Om den innehåller sex eller sextio ton guld minns jag inte, men om man utgår från storleken skulle jag vara förvånad om det inte var det senare. Nu var det dessutom julafton, så vad kunde då passa bättre än en ordentlig dos guld och rökelse. Det skulle visa sig att vi dessutom fick i alla fall en vis man med på köpet.
    Han kom fram till oss strax innan för entrén. Han frågade om han fick visa oss runt. Sedan undrade han om vi visste vilka veckodagar vi var födda. Med undantag för något enstaka söndagsbarn var det ingen som kom ihåg. Jag och min fru kunde inte ens vilka dagar våra döttrar var födda.
Det var dock inga problem. Mannen halade fram en liten almanacka och frågade efter våra födelsedatum. Min äldsta dotter visade sig vara född en onsdag. På morgonen eller kvällen, undrade mannen.  Det hade han inte frågat någon av oss andra, och när vi undrade varför förklarade han att onsdag är två dagar.
   När alla veckodagar var utredda började vi tillsammans med den gamle mannen gå runt pagoden till de små altarna. Ett för varje dag i veckan. Och så två för onsdag.
   Jag småpratade lite med honom medan vi gick där.
- Jag brukade vara professor i historia sa han, men det kan jag inte vara längre. När jag frågade varför svarade han kort - De ändrade på historien.
Och detta hände inte på Hannibals tid, och det hände inte innan jesus var född. Detta hände för bara några år sedan. Det är inte bara historien de ändrat. De har bytt flagga också. Inom loppet av ett par dagar i höstas försvann den blå-vit-röda flaggan och ersattes med en märklig skapelse i rött, grönt och gult med en stor vit stjärna.
Den gamla fanan skulle halas av en man född en onsdag (vet dock inte vilken av onsdagarna) och hissas av en man född en torsdag.
    Lonley planets Myanmarguide (Ja, de bytte ju namn på landet också) listar en rad skäl för och emot att besöka landet. Jag måste erkänna att jag nog spontant känner att de emot trots allt väger tyngst. Ändå åkte nog hela familjen därifrån med stark känsla av att vi måste  komma tillbaka. Kanske för att vl lämnade med en känsla av att inte riktigt förstå var vi varit.
   De rödklädda munkarna, och nunnorna i rosa. Munknoviserna från sex år och uppåt vi besökte på julaftonsmorgonen, den galna trafiken med gamla solblekta 70- och 80-talsbilar som man knappt skulle få skrotvärdet hemma, men som vi fick lära oss kan kosta många hundra tusen HKD. Och dessutom en känsla tudelad känsla av att man dels kunde tala relativt öppet, men att alla, även expats, i vissa sammanhang gick över till något slags kodspråk.
   Att säga ”hem till Hong Kong” känns fortfarande en aning främmande. Det är dock längesedan jag hade en sådan stark känsla av att komma hem som när jag strax efter att vi landat gick genom Soho.
Hem till en plats där pressen kan skriva vad den vill. Hem till en plats där alla barn kan få utbildning utan att lämnas till ett kloster.
   Samtidigt dröjer det sig kvar en känsla av att det finns en grundläggande skillnad, någonting under ytan, som inte handlar om vad som är rätt eller fel, utan om ett grundläggande annorlunda sätt att se på individen, samhället och vad livet går ut på. Historien behöver kanske inte skrivas om, men det känns som att man måste lära sig att det finns en till.

En okänd vän i norr.

Ni får ursäkta om detta inlägg ibland blir lite kryptiskt, men jag vill undvika alla formuleringar som hänger ut eller generar en person som bor här. Därhemma hände det ju ganska ofta att man plötsligt fick en vänförfrågan på Facebook från någon man inte hade en aning om vem det var. Jag hade aldrig något riktigt konsekvent sätt att hantera dem på. Ibland var man osäker på om det var någon man kände och addade dem för säkerhets skull. Ibland fanns det en massa gemensamma vänner så man tänkte att visst, varför inte. Och ibland lät man dem bara bero, eller till och med avvisade.
Så härom dagen var det ett namn  som vi, mot bakgrund av ovanstående diskretion, kan säga inte var särskilt bekant. Hon ville bli min vän. Vi hade inga gemensamma vänner, men jag funderade och jag funderade, och olikt professor Baltazaar kom jag aldrig fram till något svar. Var det någon av tjejernas lärare? Var det någon av lärarna på min skola?  Var det någon jag träffat i ett lokalt affärssammanhang? För säkerhetsskull accepterade jag, och ganska snart dök denna människa upp på chatten. Det visade sig att hon ville öva på sin Engelska, och eftersom att jag hemskt gärna vill öva på min kantonesiska så småpratade vi en stund. "Vill öva på min engelska" lät dock aningen suspekt, och andra gången hon dök upp så försökte jag på ett fint sätt få in några meningar om att jag är lyckligt gift och har barn. Jag vet, sa hon, det har jag sett i din profil. Nu har vi pratat några gånger, och efter som att jag är nyfiken på vem hon är har jag några gånger försökt ta upp ämnet att vi kanske skulle träffas någonstans. Självklart med tillägget att hon gärna ska ta med en kompis, och att jag kanske tar med min fru eller någon annan. Då byter hon ämne. Hon verkar verkligen bara vilja öva lite engelska, och hon vill bara göra det i chatform. Jag får veta en massa om vad som händer i lärarrummet i en skola uppe i nya territorierna och hon verkar tacksam varje gång jag rättar till något litet grammatikfel (vilket jag kanske i och för sig inte är rätt person att göra) Hur som helst är det lite kul. Kanske ses vi nån gång, annars kommer hon fortsätta att vara nån slags låtsaskompis. En Mållgan, på chatten.

Om hemma vore som här.

Vid några tillfällen tidigare har jag berört religionen, eller rättare sagt religionerna här. De är både fascinerande och inte så lite förbryllande. Det finns kyrkor, synagogor och moskéer, precis som hemma. Det finns Budhisttempel och Taoisttempel. Det finns dessutom traditionella kinesiska tempel, exempelvis en uppsjö av Tin-Hao tempel för dyrkan av en havsgudinna (eller gud, lite osäker). Vid sidan av detta finns det dessutom tempel för förfädersdyrkan. Om det vore i Stockholm skulle vi här och var i gathörnen ha små asatempel tillägnade Tor, Oden, Frej eller Freja. Vi skulle dessutom ha tempel för släkter som Svensson och Andersson. Och ovanpå det alla kyrkor, frikyrkor och moskéer vi har idag.
   Gud vad mycket roligare det vore.

Fy fan vad jag är bra.

Ja då har man tagit studenten, eller något sånt. Idag hade  jag sista lektionen på Cantonese Intermediate 2.
Jag kommer att fortsätta på något sätt efter nyår, men det kändes faktiskt väldigt sorgligt att gå ifrån skolan idag där vännerna  Neko, Chris, Helen med flera har turats om att tortera mig med dessa sex (eller kanske nio) toner och dessa hundratals ord som verkar kunna betyda hur många olika saker som helst. Nu är jag klar med mellansteget och tar en paus. Kan jag tala kantonesiska? Nej, verkligen inte. Förstår jag vad folk säger? Nej, inte det heller. Men faktiskt har tjattret omkring mig (inte menat att vara nedsättande) så sakta börjat få mening, och jag börjar så sakta våga prova mina nya kunskaper.
   Varje gång jag snappar upp en mening eller två från radion, och varje gång jag kan säga vad jag vill på kantonesiska känner jag en så enorm tacksamhet över att jag fick den här chansen i livet. Det är så coolt. Det är så intressant. Om jag fortsätter en stund och jobbar som tusan så kanske jag faktiskt kommer kunna föra grundläggande konversationer med folk ganska snart.

Invigning, lejondans och en värld som blivit större.

Mycket tjusigt program som
barnen gjort i några hundra ex...

Idag var det officiell invigning av den Internationella Montessoriskolans nya lokaler i Tin Hao. Det är där Tyra går, Elvira kommer att gå i "småskolan" några månader till, men sen kommer även hon att flytta dit.
   Idag var dock hela skolan, från alla tre campus, samlade för en storstilad invigning med närvaro av självaste utbildningsministern. På plats fanns även en representant för den fackförening för byggnadsarbetare som en gång byggde skolan för att deras medlemmars barn skulle få en bra utbildning. Nu har de dock upplåtit lokalerna till Montessoriskolan, då de tyckte att deras visioner låg nära den typ av skola deras företrädare ville skapa när skolan byggdes i början av 50-talet. Det inleddes med tal av de båda grundarna med långa hyllningsfraser till finansiärer och andra som på olika sätt hjälpt skolan sedan starten (2002). Jag fick ont i huvudet av att lyssna. Inte för att det var något fel på vad de sa, och inte för att det var tråkigt, utan för att jag bara kan ana mig till vilken ångest det måste vara att formulera ett sådant tal i en kultur där ära, respekt och (i brist på bättre ord) smicker tycks spela en så stor roll. Tänk om man råkar missa någon tjusig utmärkelse eller befattning? Tänk om man råkar framställa någon i bättre dager än övriga? Jag misstänker att det lagts ned ganska många timmar på det annars ganska korta talet.

Någonstans i horisonten pågår en
lejondans.

   När ett kinesiskt företag öppnar, eller vid en invigning av vad slag det vara må, skickar finansiärer, leverantörer och vad jag förstår även konkurrenter gigantiska blomsteruppsättningar som påminner rätt mycket om begravningskransar modell större där hemma. Det ska dessutom dansas lejondans. Det var faktiskt rätt coolt att se. Efter dansen tror jag att dignitärerna fick varsin pensel och målade ögonen alternativt skrev tecken på lejonen. Vi satt rätt långt bak så vi såg inte riktigt, men jag skall försöka återkomma till vad det handlade om.
   Efter den cermoniella delen av programmet väntade uppträdanden av barnen. Det började med de yngsta (som är tre) och fortsatte sedan uppåt i åldrarna.
För ganska precis ett år sedan hade vi ännu en av alla dessa Luciamornar då det slutat med att vår lillflicka blivit för blyg eller ledsen och inte velat gå med i tåget. På sin höjd har hon ibland stått lite vid sidan av de andra barnen och sett sur ut:-) Idag stod hon i mitten , längst av alla sina  kompisar, tog i från tårna och sjöng sånger på engelska och mandarin.
   Som mina vänner vet behövs det inte särskilt mycket för att göra mig rörd. Nu var det inte bara lite svårt att hålla tårarna borta. Det gick liksom inte heller låta bli att tänka på allt som hänt sedan förra julen. För ett år sedan hade vi inte en aning om att vi skulle hit. När Elvira sjöng "The world is my school" är jag inte helt säker på att hon visst vad det betyder. Texten kunde dock inte varit mer passande.

Mina fina IMS-flickor framför
en liten del av blomsteruppsättningen.

   Tyras klass sjöng sånger om miljön och världen framför en världskarta där Skandinavien inte fanns med, eller möjligtvis var en liten fläck uppe vid Grönland. Och det är det väl på sätt och vis.
   Utöver flickornas uppträdanden var annars utbildningsministerns tal dagens stora behållning. Han pratade om att kärlek är att våga släppa taget och ge ansvar. Han talade om att låta varje barn få utveckla sina talanger - i sin egen takt. Han sa mycket som bör sägas i en region där pressen på barn och ungdomar ofta är omänskligt stor. Att det är så beror på en rad faktorer, och ska det här inte bli allt för långrandigt får vi nog vänta med att gå in närmare på det. Jag vet dessutom inte tillräckligt om saken för att säga allt för mycket. Jag är lite inblandad i ett projekt som till stor del handlar om skillnaden i synen på barn - och synen på barndomen, här och därhemma så jag hoppas att jag kommer ha skäl att återkomma till frågan.
/F

Lite annat:

Tyvärr hade varken jag eller Åsa någon vettig kamera med oss. Om vi kan få tag på bättre bilder genom skolan ska jag försöka lägga upp dem.


Nu är det bestämt att det blir jul i Burma och Vietnam. Besök hos min ena lillasyster i Burma, och vi sammanstrålar med Åsas lillasyster i Vietnam. Vill inte göra någon därhemma besviken eller ledsen, men det enda jag spontant kan säga att jag verkligen kommer sakna är julbastun med kära svärfar:-)

K. åkte hem i förrgår, men käre vännen och "Gudfadern" JP är på väg hit. Älskar hej. Avskyr hejdå.

En särskild hälsning till vännerna hemma på RBK som har julfest ikväll.  A4-tomten smider ränker och slår till när ni minst anar det. Kung fu style.