Fy fan vad jag är bra.

Ja då har man tagit studenten, eller något sånt. Idag hade  jag sista lektionen på Cantonese Intermediate 2.
Jag kommer att fortsätta på något sätt efter nyår, men det kändes faktiskt väldigt sorgligt att gå ifrån skolan idag där vännerna  Neko, Chris, Helen med flera har turats om att tortera mig med dessa sex (eller kanske nio) toner och dessa hundratals ord som verkar kunna betyda hur många olika saker som helst. Nu är jag klar med mellansteget och tar en paus. Kan jag tala kantonesiska? Nej, verkligen inte. Förstår jag vad folk säger? Nej, inte det heller. Men faktiskt har tjattret omkring mig (inte menat att vara nedsättande) så sakta börjat få mening, och jag börjar så sakta våga prova mina nya kunskaper.
   Varje gång jag snappar upp en mening eller två från radion, och varje gång jag kan säga vad jag vill på kantonesiska känner jag en så enorm tacksamhet över att jag fick den här chansen i livet. Det är så coolt. Det är så intressant. Om jag fortsätter en stund och jobbar som tusan så kanske jag faktiskt kommer kunna föra grundläggande konversationer med folk ganska snart.