De dubbla niornas festival

Idag är det Cheung Yeung festival, en dag som traditionellt firas genom att gå upp på ett berg. Man kan också besöka sina förfäders gravar. Då kinesiska gravar ofta ligger på berg kan många förmodligen kombinera de båda aktiviteterna.
   Högtiden kallas också för de Dubbla Niornas festival, då den infaller den nionde dagen av den nionde månaden i den Kinesiska månkalendern. Man vill ju smälta in, och jag hikar gärna upp på ett berg, men innan man så där helt förbehållslöst ger sig iväg kan det ju vara intressant att veta lite om varför man ska upp på höjderna. Jag läser lite och förstår snart att denna högtid firar man egentligen inte, det handlar mer om en besvärjelse för att skydda sin familj. Nio är tydligen ett "yang-tal", och med två nior i rad blir det helt enkelt lite för mycket yang. Det är för att skydda sig mot detta elände man ska söka sig mot högre mark. Vill man vara än mer på den säkra sidan ska man dricka krysantemum-vin.
   Om någon tycker att detta låter konstigt vill jag lite försiktigt påminna om att vi i Sverige har en helgdag som firas till minne av att en kille för två tusen år sedan klev upp på en moln och åkte till himlen.
   Cheung Yang är tydligen också en lämplig dag för att vädra ut huset. Större delen av familjen Dahlberg har dock hitills valt att fira genom att hänga vid sina datorer.

Korvförsäljare i Drömfabriken

Sätt på dig kostym och svarta läderskor. Ta tunnelbanan till Cheung Man O. Buss 623 avgår prick 12:15. Åk två hållplatser till TVB och vänta vid vita huset. Jag hämtar dig där.
   Ordern var kort och koncis. Instruktionerna begripliga. Svarta läderskor var väldigt viktigt, det upprepades flera gånger.  Vännen Figge hade fått ett liknande samtal, och strax före 12 möttes vi vid tunnelbanan.
   Det var Micke som för några månade sedan tipsade mig om Natural Love. Nej, det var inte så att han visade mig den äkta kärleken. Natural Love jobbar för en av Hong Kongs många casting- och extras agenturer. Och ja, hon heter faktiskt så. Det hade kommit ett par förfrågningar tidigare, men då hade jag tyvärr inte kunnat vara med
   Bor man i Hong Kong måste man ju åtminstone ha skymtat förbi i en Hong Kong-produktion, och den här gången skulle det äntligen bli av.
     Jag och Figge möttes vid Tunnelbanan en stund före tolv. Vi gick till busshållplatsen, och ganska snart var det någon som ropade på oss. Det visade sig att Natural mötte oss redan vid bussen. Knappt hade hon sagt hej, innan hon strängt frågade var vi hade våra kostymer och svarta skor.
- Vi pekade på våra väskor och förklarade att vi i den 40 gradiga värmen valt att resa i civila kläder.
   Natural var en liten kinesiska, c:a 140 lång och knappast mycket över 40 kilo. Hon var klädd i ett svart linne och rosa jeans och hade en stor keps på huvudet.  Hennes litenhet till trots gick det dock inte ta miste på vem det var som bestämde.  Det här var en stenhård affärskvinna i människohandels-branschen.
- Behövs det fyra vita, två svarta och tre eskimåer är det till Natural man vänder sig. För dagen var endast tre vita beställda, utöver oss två en fransk stuntman på extraknäck, och nu kom Natural för att leverera sin last.
    Redan vid busshållplatsen förstod man att TVB inte var vilket företag som helst. De hade en alldelses egen busslinje ut till sina studios och den fylldes snabbt av filmfolk och statister. Området var stort som ungefär 6 Älvsjömässor, med gigantiska studios och en hel stad av kulisser med fängelser, tempel och gamla hong kong miljöer i mitten.
   Vi fick veta att de har 600 heltidsanställda skådespelare och en löpande produktion av åtminstone 20 såpor, och till det en lång rad TV-filmer och produktioner för andra marknader, främst Kina.
    Vita huset visade sig vara, surprise, ett vitt litet hus precis innanför vaktkuren.
Det påminde både till det yttre och invändigt mer om en arrestlokal än en presidentbostad, och det intrycket förstärktes av att vi så snart vi kommit in fick lämna ifrån oss våra Hong Kong-ID.
   Nu var vi fast. Även om någon skulle tröttna och kanske överväga att åka därifrån utan sitt gage, skulle förmodligen ingen vilja åka utan sitt leg.
    Efter en ganska lång väntan i det överfulla och måttligt luftkonditionerade rummet kom en vakt och förde oss vidare in på området.
Ett nytt kalt rum, om möjligt ännu mer överfullt var vårat omklädningsrum. Tji trailer. Nu var det dags att hoppa i kostymerna. Medan vi stod där i kalsipperna och fajtades med våra manchettknappar utbytte vi några smått oroliga blickar.
Alla de kinesiska killarna i 20-årsåldern började byta från sina jeans och T-shirts till svarta Kung-fu dräkter. Tre västerländska kostymnissar och 20 kung-fu fighters. Vad kan den här filmen tänkas handla om?
   Det visade sig dock att de skulle vara med i en annan produktion. När vi fördes vidare in i Studion stod det klart att vår inspelnings skulle utspela sig i något så föga exotiskt som ett konferensrum.
   Frostat glas, mappar och lap-tops på bordet och en powerpoint projecerad på väggen. Hemmaplan med andra ord.
   Tre unga skådisar satt och läste sina rubriker på läsplattor. Vi fick veta att ingen av oss hade några repliker, och vi fick inte heller några andra instruktioner. Vår uppgift verkade vara att sitta i kostym i ett konferensrum och se så vita ut vi kunde. Det var med andra ord inte särskilt betungande att gå in i rollen.

Mr Medwurst och chefen

    Efter ett par snabba repetitioner började tagningarna. Vi skulle stå bakom vår kinesiska chef och tillsammans med honom gå in i konferensrummet.
Efter första tagningen måste någon tyckt att något såg lite fel ut, och vi fick varsin minimal portfölj att hålla i handen. De såg ut precis som projektorväskan hemma på RBK och var aningen svåra att bära med självrespekt.
    Precis innan allt skulle börja kom Natural smygande fram till oss.
- You guys are from New York, viskade hon. You are in the Hot Dog business.
Hon vände sig sedan specifikt till mig, och väste barskt. Stand properly.
Jag funderade på hur en korvförsäljare kan tänkas stå när han står ordentligt.
    Vår kinesiska chef utväxlade artighetsfraser med sin motpart. Efter ett tag förstod vi att vi företrädde en varmkorvkedja som letade efter en lämplig aktör för att driva deras verksamhet i Hong Kong och Kina.
Vår chef och VDn för företaget vi besökte hade gått i skola tillsammans i Kanada (ett fullt realistiskt scenario då nära 100.000 Hong Kong bor flyttade till Kanada i samband med handovern-97)
   För att förstärka trovärdigheten i detta var två engelska fraser insmugna i dialogen. ”Hey Bro” och ”There will be no problem”. Ironiskt nog orsakade den andra meningen ganska stora problem för skådespelaren, och det var nog åtminstone tio omtagningar innan den satt.
   När handlingen så flyttade in i själva konferensrummet blev jag utvald att sitta närmast chefen. Kanske var det för att jag efter Naturals kritik lyckats hitta min inre korvgubbe., men det var varmt i rummet och jag svettades som en hund i kavajen, så mer troligt är att de tyckte att mitt medwurst-flammiga ansikte såg trovärdigt ut.
Mötet började fullt realistiskt med projektor och powerpoint strul. När de väl fått ordning på tekniken fick vi i bild efter bild se hur vår korv-franschise växte från tre, till sex till hundratals restauranger och i slutändan världsherravälde.
    Sittande på chefens vänstra sida var min uppgift att då och då peka på någon detalj i prospektet framför mig och nicka gillande.
Efter att ha filmat scenen ur alla tänkbara vinklar var det dags för paus. För alla utom mig och chefen. Det visade sig att jag dragit kortaste stråt, för nu ville de ha ett antal närbilder på vårt nickande och våra gillande leenden.
När övriga kom tillbaka in i kom kontrakten på bordet och det var dags att skriva på. Jag sneglade på klockan och tänkte att nu borde det snart vara klart. Då fylldes rummet plötsligt av en massa nya människor. Det var ett antal äldre damer och herrar, någon i traditionell kinesisk dräkt. Jag trodde först att det var några skådisar från en annan produktion som kommit förbi på besök, men det visade sig vara vår motparts kinesiska släkt, som hade både ett och annat att säga om hans små privata utsvävningar i korvbranschen.

Da frenchman and the Figge. Husen i bakgrunden
är en synvilla.

     Vi blev tillsagda att se förvirrade ut, och det var ärligt talat inte särskilt svårt. Särskilt inte när kvinnan som jag tror spelade hans mamma fick en mycket trovärdig hjärtattack och alla plötsligt rusade fram till henne . Det tog en liten stund innan jag kände mig helt övertygad om att även detta var helt enligt manus.  Nu skulle jag och min chef istället titta bekymrat på varandra och ogillande skaka på huvudet. Vår motpart såg sitt livs affär rinna honom ur händerna, och närbilden på hans ångestfyllda blick i slutscenen misstänker jag vara cliff-hangern inför nästa avsnitt.
    Tyvärr måste det bli cliff-hangern även för Invandrarpappans läsare. Jag vet inte när avsnittet ska sändas, och inte heller vad serien heter. Skulle jag mot förmodan lyckas se avsnittet lovar jag att återkomma och berätta hur mina äventyr i charkuteriindustrin slutade.

400 HKD rikare åkte vi tillbaka till stan. För mig slutade dock dagen med ett minus på 400. Jag glömde alla mina kostymskor hemma i Sverige och hade tidigare på dagen varit ute och köpt ett par nya. Vad jag vet syntes dock aldrig något annat än min överkropp i bild, och om det inte fanns en kamera under bordet hade jag lika gärna kunnat sitta i skoterkängor eller jesussandaler.. Erfarenheten och upplevelsen var dock värd mycket mer än så, och om ni lovar att inte säga något till Natural så hade jag gärna gjort det gratis.

Äta plastpall i Jordan.

En pall av rätta snittet

Din kypare bär gummistövlar, kortbyxor och ett skitigt linne. Du blir smått brutalt nedtryckt på en plastpall mellan två Kinesiska byggarbetare och någon slänger till dig ett sönderdiskat plastglas och ett par ätpinnar i plast.  Får du dessutom en stor, kall flaska Tsing Tao på bordet ska du le stort och gratulera dig själv. Med stor sannolikhet har du en fantastisk matupplevelse framför dig.

En vän var på besök hemifrån Sverige. Han ville äta kinamat, eller som han sa, ”riktig jävla kinamat” Förstår du vad jag menar, undrade han. - Jag förstår precis, svarade jag. Du vill äta plastpall. Det är bland det finaste man kan äta i Hong Kong.
   Han tittade lite tveksamt på mig och förstod inte mer när jag tillade att man dessutom bör hålla utkik efter byggnadsarbetare, blekta plastfat, dito glas och personal i gummistövlar och linne (bar överkropp är en bonus)
    Min vän hade exakt ett dygn på sig innan hans tredagars konferens skulle börja.  Helst hade jag velat ta med honom till Lamma, Cheung Chau, eller Sai Kung. För att inte tala om Po Toi. Tiden var dock knapp, och vi behövde dessutom ta hand om en sådan där inköpslista som alla får, men ingen vill ha, när man ska resa någonstans. Särskilt hit.
Medan vi stressade fram längs stekheta gator och köpslog om telefoner och handväskor förklarade jag att gummistövlarna är ett säkert tecken på att råvarorna anländer föredömligt färska, det vill säga levande. Linnet tyder på att servicen är snabb. Servitörsrock är en dålig idé i värmen.  Byggjobbarna garanterar, här som på de flesta ställen i världen att portionerna är anpassade för fullvuxna människor och de blekta plasttallrikarna och glasen visar dels att gästerna är många och cirkulationen stor, men också att etablissemanget har fokus på rätt ställe.
    Visst går det att avnjuta sagolika måltider, här och på andra ställen, med rätter som skapats av gastronomiska genier. Men trots att en sådan middag kan vara en alldeles fantastisk upplevelse för smaklökarna, går man sällan därifrån särskilt lycklig. Och det har inte bara med notan att göra.
   När man däremot slår sig ner på en plastpall, efter en lång hiking, eller som nu med en kompis på shoppingtur så upplever man något helt annat.
    De största matupplevelserna är inte sprungna ur några plötsliga kreativa infall. De har istället vuxit fram genom en egen långsam evolution. De har sitt ursprung i dagar av dålig fångst och år av dålig skörd, men också från perioder av överflöd då det gällde att ta hand om vad man och bevara det så länge som möjligt. Det är rätter som formats av kärlek och omtanke. Det är smaker som nedärvts genom generationer. Om man serverar sina gäster sådan mat, då spelar faten ingen roll. Om man vet att man serverar rätter som mejslats fram genom århundradena, då kan man utan att skämmas möta sina gäster i bar överkropp och gummistövlar.
   Och när man äter sådan mat, då sitter man gärna på en plastpall, och dricker man därtill en lite för stor flaska Tsing Tao ur ett lite för litet glas och njuter av skådespelet omkring sig då får man en upplevelse som ingen stjärnkock och ingen inredningsdesigner kan efterlikna.

Äntligen: Hong Kong Taxi Translator

Dagen innan jag skulle åka hem för sommaren kom ett väldigt trevligt mail från kollegan F. Vår app, Hong Kong Taxi Translator som översätter Hong Kongs engelska gatuadresser till skriven kinesiska och fonetisk kantonesiska har blivit godkänd för försäljning och finns nu i Apples app-store.

Läs mer om appen här  eller ännu hellre: Köp den här!

Nu är jag som sagt hemma i Sverige. Ska försöka återkomma med några saker jag aldrig hann skriva om under våren. På återhörande och trevlig sommar!
/F

Kina etta i Global Happiness Index!

För några veckor sedan kom studie som visade att de befolkningen i de nordiska länderna var lyckligast i världen. Finland var i topp och Sverige trea om jag inte minns fel.
Att mäta lycka är naturligtvis svårt, och som alltid finns det två (minst) sidor av myntet.
I en rapport kallad "The Global Hapiness Index" slås det fast att allra lyckligast är människorna i Kina.
På en hundragradig skala får Kina 100. Där kan man med andra ord inte bli gladare än vad man redan är.
Därefter följer, och håll i er nu...

2- Nordkorea
3- Kuba
4- Iran
5- Venezuela.

Totalt var 203 länder med i studien, och hur Sverige placerade sig vet jag tyvärr inte. Kan dock meddela att Sydkorea hamnade på plats 152, och att USA har världens i särklass olyckligaste befolkning.
   Kanske har ni redan räknat ut att studien kommer ifrån Nordkorea, som också kommenterar den med att "Nordkoreanerna är mycket stolta över att deras land ger dem fria bostäder, mat och kläder, och att det inte finns någon anledning att oroa sig över arbetslöshet.
  Det sista är säkert sant. Arbetslöshet torde vara det minsta problemet i ett arbetsläger.
Studien har publicerats på en nordkoreansk kinesisk nyhetssajt. Rapporten publicerades lagom till ett Kinesiskt statsbesök, och man kan väl misstänka att det var anledningen till blygsamheten att placera sig själv tvåa (med 98 poäng. Nära fulländat).
"Harry" som dagligen serverar ofta väldigt bra teckningar i South China Morning Post kommenterade det så här:

I övrigt ber jag om ursäkt för att det varit alldeles för tyst, alldeles för länge. Vet inte om jag vågar lova att jag ska bättra mig, men jag tänker väldigt ofta på inlägg jag vill skriva - om det kan vara till nån tröst.

Elvira kastar farbror

Elvria har börjat på Judo. Det är hon, fyra killar och en liten farbror som kör ett pass efter skolan varje fredag. Tränaren i fråga är en störtskön filur som är så duktig på att både kasta sig och falla att små fem och sexåringar på fullt allvar tror att de kastar iväg honom flera meter.
  Elvira verkar trivas, både med Judon och att vara ensam med massa killar. Man får dock passa sig när man går på stan med henne nu för tiden. Det kan stickas fram ett litet ben och komma ett kraftigt ryck i armen eller skjortan när man minst anar det:-)
/F

En praktisk högtid - Slå dåliga människor dagen.

För några veckor sedan var det Do seui yahn yaht (ungefär) vilket betyder "Slå dåliga människor dagen". Några veckor in på det kinesiska nyåret är tiden tydligen extra gynnsam för riktigt elak magi.
Högtiden ifråga firas precis som det låter. De slår dock ingen på på riktigt utan nöjer sig med att klippa ut en pappersfigur som man sedan bankar på för allt vad tygen håller.
Samtidigt läser man en ramsa där varje fras börjar med "Jag slår dig dåliga människa..." Tyvärr kommer jag inte ihåg resten, men den innehöll ord som hjärnsubstans och annan geggamojja.
   Jag hade tänkt att skriva något om det då, men som ni märkt har det varigt väldigt glest med uppdateringarna ett tag. Därefter har jag inte tänkt mer på saken - för än idag.
   Det var Open Day på Tyras skola. Eftersom att vädret var skönt och solen sken bestämde jag mig för att promenera tillbaka. På vägen passerade jag bron i Causeway-bay där häxorna sitter vid sina små altare.
Tre gravallvarliga affärsmän satt på varsin pall och medan en av de gamla damerna väste fram en besvärjelse och slog beslutsamt på en pappersfigur.
   Jag vet inte om det var en chef, en konkurrent eller rentav en kund som fick sin hjärnsubstans utbankad. Och i vad grad de verkligen  tror att det skall hända något vet jag naturligtvis inte heller. Jag kan dock lova att det inte fanns något skämtsamt eller lättsinnigt över situationen. Syftet var att någon skulle dö.
   Jag är väl medveten om att detta hade varit betydligt intressantare att läsa om jag tagit en bild. Det var dock inte riktigt läge att hala fram kameran, eller mer ärligt - jag vågade faktiskt inte:-)

Mer om lite roligare ämnen inom kort!
/F